Pyrrhus – Sista delen

18 augusti 2008

I flera timmar har jag försökt laga elnätet som försörjer Pyrrhus med ström. Ledningarna är täckta av växtliknande parasiter – svampar och mossor – och de få kablar som har ett metallhölje har på något mystiskt sätt rostat sönder. Metallen som används i moderna rymdstationer är alltid rostfria. Jag skrapar bort den porösa, skadade metallen med ett vasst verktyg.

Med baksidan av handen torkar jag bort svetten från min panna. Det är otroligt varmt här i vad som kallas “pannrummet”. Det är här alla huvudgeneratorer finns. Allt som styr gravitationen, värmen och syretillförseln sitter här. De många apparaterna mullrar och vibrerar av aktivitet och jag rör mig utmed elledningarna. Ljuset är skumt och smutsgult och precis som i resten av stationen blinkar ljuskällorna till då och då. Jag knakar bort dött organiskt material från ledningarna och de svarta flagorna faller till marken.

Plötsligt genljuder en högljudd väsning genom hela stationen. Jag fryser till där jag står med verktyget lyft och står helt stilla medan väsandet ekar genom korridorer och tunnlar. Den bastanta dörren slås upp och det låter som om det som väser står på andra sidan öppningen. Men jag ser inget, för den breda metalldörren döljer det.

Något faller till marken och studsar in i mitt synfält. Det är en glasskiva, en inspelningsskiva.

Lika plötsligt som den flög upp, slås dörren igen, och väsandet tystnar.

***
Jovic tittar in i kameran igen, och han verkar nervös. Nervös och rädd. Ansiktet är smutsigt, och glansigt av svett. Ögonen plirar hit och dit, och mannen skakar okontrollerat.

”Ni måste hjälpa mig. Ni måste hjälpa mig!” skriker han in i kameran. ”Det här kan inte vara sant. Det kan det inte. Han… han… han är inte möjlig!”

Jovic börjar gråta. Kameran följer honom då han sätter sig i ett hörn i det kala rummet.

”Han har tagit de andra med sig. Han har tagit dem. Det finns ingen kvar. Bara jag.”

Mannen talar snabbt och osammanhängande.

”Tillochmed embryona. Han har tagit embryona. Detta mörker får inte lämna stationen. Ni måste rädda mig. Ni måste rädda mig från LeBouf!”

Plötsligt låter det som när en dörr öppnas och Jovic tittar snabbt upp på något bakom kameran. Sedan börjar han skrika, inte av vrede eller rädsla. Nej, Jovic är fullständigt vansinnig av ren skräck, hans skrik skär genom märg och ben och får mina nackhår att resa sig. Han fortsätter skrika en lång stund, och en svart skugga av störningar rör sig över skärmen mot honom. Brusningar väser ur högtalarna och blandas med Jovics skrik. Skuggan uppslukar honom och skriket huggs tvärt av. Skärmen fylls av störningar. Inspelningen tar slut, och skivan matas ut.

***

Mina fotsteg ekar genom korridoren när jag rör mig över metallgolvet. Det är helt tyst och jag rör mig så fort jag kan utan att springa. Jag måste härifrån. Jag vet inte vad jag ska säga när jag kommer tillbaka till Jorden men jag måste härifrån. Jag kan säkert komma på någon ursäkt på vägen tillbaka. Men jag måste bort från det här dårhuset.
Det känns som om skuggorna följer vartenda steg jag tar. Dörren till hangaren dyker upp och öppnas automatiskt när jag närmar mig den. Jag stannar till. Kapseln står fortfarande kvar men en mörk figur står bredvid den. Dess ena hand vilar på en panel på väggen bredvid. Den hör mina steg och vänder sig oändligt långsamt mot mig. Jag flämtar till. Det är Jovic. Nej rättare sagt: det är det som är kvar av Jovic. Ansiktet är blodigt och sönderrivet och mögel har växt på det. Kläderna är lika rivna, blodiga och smutsiga. Jovic lutar sig mot väggen som om han vore trött, men han andas inte ens.

”Ni kom inte”, väser han.

Jag sväljer och tar fram min pistol. Död eller ej, han skulle inte hindra mig från att ta mig till kapseln och den enda vägen ut.

”Ni kom inte”, upprepar han utan att ändra ton.

Jag siktar på honom med den smala pistolen. Konstigt nog skakar inte händerna.

”Ni kom inte”, säger han en sista gång.

Sedan trycker han in en knapp på panelen. Av en ren reflex trycker jag av pistolen som ger ifrån sig en ljudlig knall. Jovic rycker till och tjockt blod trögt ur ett sår i hans sida. En siren ljuder genom rymdstationen och golvet under mina fötter börjar skaka. Plötsligt skakar kapseln till och börjar vibrera kraftigt. Den håller på att ge sig av! Jovic har sänt iväg den sista vägen ut ur detta helvete!

”Nej!” skriker jag och avfyrar ännu ett skott mot den vederstygglige mannen. ”Nej!”

Jovic, som nu blöder kraftigt ur sina sår stapplar fram mot kapseln och jag inser vad som håller på att hända. Jag vänder mig om, öppnar dörren och kastar mig ut i korridoren redan innan den öppnat helt. Det sista jag ser innan dörren stängs bakom mig är hur kapseln plötsligt byts ut mot rymdens svarta tomrum och hur resterna av Jovic sugs ut i evigheten.

***

Jag stapplar fram i korridoren. Det måste finnas en annan väg härifrån. Det måste finnas. De flimrande ljusen kastar groteska skuggor runtomkring mig och jag kan nästan höra lätta fotsteg och knappt ljudlösa fnissningar. Det får inte vara sant. Men jag vet att det inte kommer komma någon räddning. Jovic – eller vad som än hade antagit forskarens skepnad – hade väntat i årtionden innan ”räddningen” kommit. Och vilken räddning det hade blivit också. Jag kan inte låta bli att högljutt skratta för mig själv.

Håller jag på att bli galen?

Och i det ögonblicket vet jag att jag är så gott som död. Ledningar längs väggen brister och sprutar en skur av blixtrande gnistor över mig. Skrik genljuder genom korridoren – overkliga, elektroniska avgrundsskrik som varnar för att något är på väg mot mig. Låt dem komma. Kan den här döden vara värre än den som väntar mig när all mat, syre och vatten tar slut?

Pistolen far genom luften när jag bollar med den och väntar med ett flin på läpparna. Jag ställer mig i mitten av korridoren med benen brett isär.

I nästa ögonblick skakar min kropp av skräck. Allt sker så snabbt att jag inte mina ögon inte ens hinner registrera allting. Ljusen slocknar med ett fräsande ljud, någonting framför och bakom mig vrålar, och jag känner hur något griper tag om min strupe. Över detta någots axel kan jag se mörka silhuetter som belyses bakifrån av ljuset från en annan korridor. Det är groteska skuggor med sönderrivna kläder – jag hoppas att det är kläderna som är sönderrivna – som hasar sig fram genom mörkret. Vissa av skuggorna är långa och smala, andra kortväxta som små barn.

Åh, Gode Gud!

Fingrarna som tagit om min strupe är kalla och våta, och en ohygglig stank slår emot mig. Väsande andetag helt nära mitt ansikte. Jag tvingas ned på knän. Något kallt och slemmigt droppar i mitt ansikte. Utan någon som helst kontroll över mig själv skriker jag. Men det kommer bara hesa ylningar ur min strupe som handen håller om. De vassa och ojämna naglarna borrar in sig i min hud. Nu dör jag, tänker jag hela tiden. Nu dör jag, nu dör jag…

”Ni ville veta vad mörkret innehåller”, väser den svarta skepnaden framför mig. ”Titta omkring dig och se efter.”

Och mina ögon rör sig blixtsnabbt över omgivningen. De mörka silhuetterna hasar sig fram och ställer sig omkring mig. De viskar och väser. Jag tror att jag känner igen vissa, men det är ju omöjligt. Jag ser döda familjemedlemmar, ofödda barn och resterna av de astronauterna som varit besättning på Pyrrhus.
Jag börjar gråta. Hulkande klöser jag på den våta handen som håller mig i strupen men bara illaluktande varigt slem hamnar under mina fingernaglar.
”Snälla”, pressar jag snyftandes fram ur min trånga strupe. ”Snälla.”
Den osynliga varelsen rör sig närmare mig. Jag kan inte se honom men hör hur väsandet blir allt starkare och stanken ännu mer outhärdlig.
”Snälla?” härmar den med sin fruktansvärda röst. ”Och vad gjorde ni mot mig? Vad gjorde Jovic mot mig?”
Plötsligt inser jag vem varelsen är. Herregud, vad har vi gjort? Vi borde aldrig ha tillåtit att sådana experiment sker. Människan är inte skapad för sådant. Mina ögon spärras upp.
”LeBouf?” stammar jag fram.
Den långa och breda skuggan pressar mig baklänges och det känns som om min hals håller på att gå av.

Med ens är de försvunna. Lamporna har blinkat till liv igen och korridoren badar i ett ryckigt ljus. Kvar ligger jag på den kalla metallen och huttrar. Jag hulkar, försöker kräkas men hulkar bara. Jag spottar blod på golvet men den vidriga stanken vill inte försvinna. Med ärmen torkar jag mig runt halsen. Varet som varelsen lämnat efter sig är sjukligt gulgrått och luktar fruktansvärt. Ljuset blinkar och jag är rädd att belysningen vilken stund som helst kommer släckas. Och de kommer de tillbaka. Mörkret.
Snabbt tar jag mig på fötter och stapplar fram genom korridoren medan väsningar ur mörka vrår och hörnor försöker locka mig till sig. Det är en vansinnig värld av mörker och ångest jag hamnat i. Människan borde inte leka med mörkret! Hon vet ju inte vad som döljer sig i dess bottenlösa grav!
Jag stannar vid en dörr och knuffar upp den. Det är ett av de små sovrummen avsett för besättningsmän av lägre rang. Snabbt tar jag mig fram till nattygsbordet bredvid den smutsiga sängen och får liv i den enkla läslampan. I samma ögonblick som den flimrar igång slocknar all belysning utanför rummet.
Jag vänder mig om med fasa forsande genom mitt medvetande och min kropp.
Precis utanför lampans ljus springer krumryggade skuggor fram i korridoren. Jag tar två steg framåt, slänger igen dörren och låser det enkla låset. Naglar skrapar mot dörren, först försiktigt sedan ännu mer. Jag vill skrika men får inte fram ett ljud.
Hjärtat bultar som om det vill slita sig ur bröstet och benen skakar. Nej, nej. De får inte komma in hit. Jag vänder omkull en låg hylla av aluminium och släppar fram den till dörren.
Jag snubblar tillbaka till sängen och kastar mig på den. Rummet har ett fönster ut mot den kalla rymden. Men allt är mörker utanför de flerdubbla armerade glasskivorna, samma mörker som vill jaga mig, döda mig.
Med skakande händer tar jag fram min pistol och öppnar magasinet. Ett skott kvar! Ett enda förbannat skott kvar! Jag vet att jag håller på att bli vansinnig. Jag hyperventilerar. Ett förbannat skott kvar! Mot allt det ohyggliga därutanför!

Jag vaknar flera timmar senare, klibbig av svett. Har jag sovit? Jag vet inte för allt är bara ett töcken av skräck och ångest. Om jag har sovit varför är jag så utmattad för. Och varför darrar mina händer fortfarande?
Det enda jag kan tänka på är hur fel vi har haft. Hur fel vi har haft! Vi ville veta vad mörkret innehåller, och det fick vi verkligen veta! Den segern blev dyrköpt. Åtskilliga döda astronauter och en förlorad rymdstation värd flera miljarder. En äkta Pyrrhusseger! Ett passande namn. Jag skrattar högt.

***
Lampan bredvid mig håller på att slockna. Sakta blir ljuset allt svagare och skuggorna kryper närmare. Jag tar upp pistolen som ligger bredvid mig och trycker in den i munnen. Man dör snabbare om man avfyrar pistolen i munnen. Om man träffar ryggraden det vill säga. Den kalla plasten värms snabbt upp av min saliv. I huvudet ber jag frenetiskt till vilka gudar som än existerar. En storm av skräck och ångest rasar inom mig medan rummet sakta blir mörkare.

Lampan slocknar.

Allt omkring mig sänks i ett tjockt mörker och ljuden utanför upphör. Till och med det dova droppandet från läckande vattenledningar kan inte höras längre. Jag känner undermedvetet någots närvaro i rummet. Något andas långsamt och hest medan jag nästan hyperventilerar av skräck. Trevande fingrar klättrar uppför mina armar, och den lätta beröringen känns kall och slemmig. Tårar börjar rinna nedför mina skakande kinder. Med mer ett gny än ett skrik kryper jag ihop i ett hörn på sängen. Jag klarar inte mer. Mitt avtryckarfinger reagerar innan jag ens tänkt tanken, mynningsflamman inuti min mun lyser upp rummet och det fasansfulla som jagat mig. Jag ser det. Och jag hoppas innerligt att det är första och sista gången jag måste se det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *