Räddad av en ängel

8 december 2006

Hej, mitt namn är Miranda.
Jag är 27 år gammal, 181 centimeter lång, svart… Och frälst.
Inte många skulle tro på min historia om jag berättade den, men jag känner på mig att du är ett undantag.
Var jag föddes och hur det var spelar ingen roll, det viktiga började hända en dag strax efter att jag fyllt 7 år, det är 20 år sen, men jag minns det som igår.
Jag hade gått och lagt mig som vanligt på kvällen, jag hade på mig min vita pyjamas med rosa kaniner på, och krupit ner i min stora, varma säng.
Jag somnade tidigt det kvällen, och jag minns att jag drömde om en hund, en stor långhårig best som slickade mig i ansiktet och åt bananer till frukost.
Nästa sak jag minns är min skola, i en av korridorerna där de äldre barnen förvarade sina böcker i rad efter rad av blåa skåp.
Det var ljust ute, men det var sommar, så skolan var tom.
De var två stycken, en man och en kvinna.
Mannen var lång och vältränad, han gick bara klädd i ett par svarta byxor, men var helt hårlös på både bröstet och huvudet.
Kvinnan som höll mig i sin famn var kort och rund, jag minns att hon hade brunt, flätat hår och hängande bröst.
De hade tatueringar båda två, underliga tecken som slingrade sig över deras kroppar och ansikten i vita och svarta färger.
Jag förstod inte vad de sa när de talade med varandra, men de skrattade på ett elakt sätt och tittade på mig som en hund tittar på ett ben.
Då mindes jag min dröm och så blundade jag och koncentrerade mig på hunden i den, jag såg framför mig hur den kom springande runt ett hörn och tog mig i sin mun.
Mannen och kvinnan skulle bli arga och jaga efter hunden, men min hund var snabb och skulle kunna springa ifrån dem som ingenting.
Snart skulle jag vara hemma hos min mamma, och allt skulle vara bra igen.
Men när jag öppnade ögonen kom ingen hund, jag började gråta medan kvinnan bar mig vidare.
Vi gick igenom ett av de allrum som de äldre barnen brukade spela kort i när de kom.
Jag hoppades fortfarande på min hund, men de var mycket bättre än min hund någonsin skulle kunna vara.
De var också två stycken, en man och en kvinna.
Båda var klädda i vita kostymer, kvinnan med en knälång kjol och det blonda håret uppsatt i en knut, och hon hade väldigt röda läppar.
Mannen var som gjord för sina kläder, han fyllde ut dem på alla sätt och såg väldigt mäktig ut där han stod med armarna i kors över sitt bröst.
De som kidnappat mig stannade, och kvinnan började skrika åt de två i vitt, men fick inget svar.
Jag fick senare reda på att de två i vitt var änglar, och kidnapparna var demoner. Tydligen skulle det finnas en portal till deras hem någonstans i min skola, men jag har aldrig hittat den.
Hur som helst så började de slåss om mig.
Inte som i sagorna med heliga svärd och magi, eller ens vingar, jag trodde bestämt att änglar skulle ha vingar.
Mannen i kostym sprang fram till mannen i de svarta byxorna, och slog hans huvud i väggen tills skallen sprack och han sjönk ihop till en hög på golvet.
Kvinnan som höll mig skrek en sista sak innan hon kastade mig rakt upp i luften och sprang sin väg, jag var livrädd.
Mannen i vitt fångade mig och höll om mig tills jag slutat gråta, han viskade lugnande saker i mitt öra, men jag kunde inte förstå honom heller.
Efter ett par sekunder kom kvinnan tillbaka, hon hade förföljt min kidnappare och såg helt likgiltig ut när hon berättade för sin kollega hur det gått, på det där språket jag inte förstod.
Mannen kysste min panna och helt plötsligt var vi utanför dörren till den lägenhet min mor och jag delade.
De berättade för mig vad jag skulle säga till min mamma, sedan försvann de båda, och jag ringde på dörrklockan.
Jag minns att mor var väldigt förvånad över att jag var utomhus utan att hon märkt mig gå upp, men det kvittade, jag var hemma.
Man kan lätt få för sig att min historia skulle sluta här, jag var hemma och allt var frid och fröjd.
Fel, jag hade blivit tagen av demoner, sånt sätter spår.
Jag fortsatte se människor i vita kostymer som ingen annan kunde se, ibland får jag svartklädda, tatuerade människor gå omkring som alla andra.
Det är nämligen så att demoner inte kan gömma sig som änglar kan, utan är synliga hela tiden.
Ibland fick de syn på mig, och började jaga mig, då skrek jag så högt jag kunde och sprang åt andra hållet.
Det var alltid någon som stoppade demonerna och frågade vad som stod på, och när demonerna väl övertalat människorna om att jag var deras dotter eller något i den stilen, var jag redan långt borta.
Andra ser ju inte demonerna som jag ser dem, för er skulle de antagligen se ut som vem som helst.
Det höll på så här i sju år till, sedan fick jag besök igen.
Jag var 14, gick i nian och skulle bara några dagar senare gå ut grundskolan.
Platsen var det redan nämnda umgängesrummet, samma rum där jag räddats för sju år sedan, det rummet kändes tryggt.
De kom dit igen, inte demonerna, änglarna.
De andra kunde naturligtvis inte se dem, så jag fick ta till allt skådespeleri jag kunde för att helt plötsligt bli väldigt kissnödig.
Förbannelse på den som kom på att tjejer alltid ska gå till toaletten tillsammans, det har sina fördelar ibland, men jag ville inte att mina vänner skulle se, eller höra mig prata med någon som inte fanns där.
Jag sprang in på toaletten och låste dörren om mig så inte någon av mina vänner skulle följa efter mig.
Ett par sekunder senare kom änglarna ingående genom väggen.
– Du gjorde dig stort omak med det här, konstaterade mannen och såg sig förstrött om i rummet.
– Jag vill inte att mina vänner ska få veta något, de kommer tro att jag är galen. Ja, så sa jag.
– Som du vill, men jag tror de kommer tro värre om dig ifall du inte berättar det för någon.
Jag förstod inte vad han menade, han förklarade att jag skulle bli tvungen att åka bort ett tag, men han ville inte säga varför, utan bad mig bara komma till parken en vecka senare.
Det var svårt att övertala mina vänner om att jag verkligen bara varit kissnödig, jag såg antagligen helt förstörd ut.
Jag undrade om hela mitt sommarlov skulle försvinna bara för att en sak hänt mig för sju år sen.
Man kan vara så småsint när man är ung, men jag hade just börjat fatta tycke för en pojke i min klass, och om jag var borta skulle säkert någon annan ta honom ifrån mig.
Nåväl, veckan gick och skolavslutningen var lika tråkig som alla de tidigare, sedan kom dagen då jag skulle ge mig av.
Jag visste inte ifall jag skulle ha med mig något, kläder? Smink? Mat? Jag visste inte vart jag skulle eller hur länge jag skulle vara borta.
Jag beslutade mig för att de skulle få ordna saker åt mig, eftersom de inte informerat mig bättre, men en fråga fanns fortfarande kvar, vad skulle jag ha på mig?
Jag gick igenom hela min garderob och provade allt jag hade, matchade, vred och vände på allt för att få fram något jag skulle kunna ha på mig, men ingenting var sådär perfekt.
Jag puttade ner berget av provade kläder från sängen och lade mig på den, blicken fäst i taken.
– Vad ska jag ta… Mumlade jag för mig själv och gick igenom allt jag hade en gång till, i huvudet.
– Det är ju omöjligt! Jag vände på mig för att ge min nalle en rak höger, inte för att det var dens fel, men den har alltid fått ta emot mina utbrott.
Hur som helst flög nallen iväg genom rummet, studsade mot väggen och lade sig till rätta i högen av provade kläder.
Jag började gråta och skulle begrava ansiktet i kudden när det prasslade till på ett underligt sätt.
Halvt instoppad under kudden låg min vita sommarklänning som jag haft på mig på skolavslutningen.
Som alla andra flickor i min ålder hatade jag att gå i klänning, det såg så omodernt ut. Men med min kris i åtanke såg jag på det snövita klädesplagget med nya, tårfyllda ögon.
Den var perfekt, jag skulle smälta in i ängla-världen som oerfaren, men inte värdelös.
Jag skuttade runt lite i mitt rum av glädje och dansade runt med min nalle i famnen.
Så kom den dagen, D-dagen i mitt liv.
Jag hade tänkt igenom alla möjligheter, och kommit fram till att jag antagligen skulle utbildas till att ta vara på mig själv, och då skulle antagligen de båda änglarna lära mig.
Jag köpte två röda rosor på vägen till parken och lade mig till med ett strålande leende när jag gick igenom grinden till parken.
Under skuggan av ett träd stod änglarna. Kunde de inte sätta sig ner någon gång?
Jag sprang fram till dem så fort jag kunde i mina högklackade, vita skor.
De såg mig snabbt och log varmt medan jag närmade mig, och de log ännu mer när de fick rosorna jag köpt åt dem.
– Så, vart ska vi? Jag var verkligen naiv på den tiden.
– ”vi” ska ingenstans, du ska. Jag blev förkrossad, jag hade hela tiden trott att jag skulle få lära mig av ”mina” änglar.
De sa inget mer, barken på eken öppnades och ett vitt sken kom där inifrån, jag gick in dit och kände hur min kropp rycktes bort från mig, tillsammans med den klänning jag haft sådant kval med.
Där stod jag, som min själ, naken.
Jag var inte rädd, det kändes tryggt och varmt där i ljuset.
Utan att egentligen vilja det så började jag tänka på alla gånger jag sett en ängel eller en demon, det blev ett par gånger.
Änglarna som såg mig log alltid och vinkade, demonerna blev inte så glada.
Jag vet inte hur länge jag var där, men efter ett tag öppnade sig något i ljuset, och jag såg parken där utanför.
Självklart gick jag ut, där utanför såg jag mina änglar igen, de stod precis som de gjort när jag gått in.
– Välkommen tillbaka, hälsade de båda, och log mot mig.
– Vad hände? Hur länge har jag varit borta?
De berättade att jag varit borta en vecka ungefär, och att jag blivit en ängel.
Jag fik en tidning och läste på framsidan att jag var försvunnen spårlöst, och att de hittat min kropp styckad i källaren hos en man som såg väldigt arg ut på bilden.
Jag tittade på bilden lite noggrannare, och då började jag se de tatueringar som alla demoner har.
Blodtörstigt är kanske inte det rätta ordet, men väl ett skadeglatt leende spred sig på mina kamraters läppar när jag tittade upp.
Demonen skulle sättas på psykvård, och med tanke på att han ”började tala ett underligt språk som ingen närvarande kunde förstå” så skulle han nog vara där ett bra tag.
Min första dag som ängel började med att jag, utan att veta om det, dömt en demon till isolation från de sina.
Livet började ljusna igen.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *