Raiden Del 1

8 juni 2008

Denna historia är en sorts prolog till en historia som jag snart skickar in. Det här kan nog reda upp en del oklara saker som man kommer kunna läsa om.

_______________

Jag tog ett långt bloss på min gamla pipa, höll kvar röken i lungorna ett tag, och släppte sedan med en suck ut den. Inget vidare, billig tobak som säkert knappt har blivit bearbetad. Samma med ölen, smakade förfärligt illa. Jag lyfte upp kruset och drack upp det sista av vätskan och rynkade på pannan av avsmak. Sådana förbannade barer har lika dålig kvalitet på sina varor som de är dyra. Men eftersom det var det enda relativt ordentliga värdshuset i området, så det här det bästa alternativet. Den svarta tunnan var en liten taverna som alltid var, trots allt, populär och överfylld med människor. Luften var tjock av tobaksångorna, och så fylldes den av gästernas prat. De svaga lamporna i taket räckte knappt till att lysa upp salen, men ändo kommer ingen på tanken att öppna ett fönster. Jag reste mig, rättade till min svarta kappa, gäspade och kastade sedan en blick mot ett bord i ett annat hörn av salen. En annan svartklädd person lyfte långsamt handen till svar och signalerade: allt väl.
Ett snett leende spred sig i mitt ansikte och jag lät några kopparmynt trilla ner på det flottiga bordet. Kanske för lite, men jag är ändo en Regin. Just det, Reginer. Vi är kusternas, och flodernas brödraskap. Pirater, om man så vill. Men vi plundrade inte bara på vatten, vi fanns på land, och i städer. Vi hade existerat i många år, ur en liga småtjuvar, till en stor organisation, med många kontakter och många som ville hyra oss. Hela Regin-brödraskapet på tusen enheter var nu på ett enda uppdrag. Jag minns det kvällen som igår.
På vårt högkvarter på halvön Herian vid människornas rike Maranor, (och jag är ännu en människa) hade vi besök ungefär en månad före den här historiens början. I våran hövdings Sarans sal fick vi budet om att en person ville talas vid om en uppgörelse. Hela organisationen inklusive de ledande kretsarna hade samlats på plats. Jag som en vanlig menig och tusen andra stod vid väggarna, införda våra traditionella kappor. Ledarna på bänkar, och Saran på sin gyllen tron. Då de enorma dörrarna öppnades av tjänarna så ryste nästan alla till i salen. En ensam skugga gled igenom salen mot tronen, helt täckt i mörk kappa och med ett treuddat spjut i handen. Sarans livvakter och en del meniga drog då tyst sina bleka klingor i vilka facklornas sken började glänsa.
Skepnaden stannade tio meter från tronen och lät huvan falla. Ett mörkt ansikte med röda ögon tittade på Saran, och en hes röst talade.
– Jag har ett förslag, Hövding Saran. Jag är Sari, från den Mörke Mästarens Sakesons hov.
Vi hade alla hört om Sakeson, den mörke guden i kroppslig form som sådde allt ont i världen.
– Så, fortsatte den ökända Själsvålnaden Sari.
-Jag ska förklara det kort, och det gör inget om era män lyssnar. Jag tänker betala er med guld, om ni utför en tjänst åt Oss. Sakeson, har återvänt efter alla år i exil. Hans artefakt Ondskans öga har blivit sammansmidd och det planeras krig, i vilket ni kan ställa er på Våran sida. Men nu till saken. Då Ögat reparerats, fick en otrogen smed en ide. Han stal ögat då det var lämmnat utan uppsyn, och sålde det till en lokal adelsman. Han har dödats, men adelsmannen i staden Dun-erdad har behållit Ögat i tro om att det är till nytta för honom. Men nu ligger det bortglömt i hans skattkammare, medans vi behöver det.
Det som behövs av er är: att ni stormar staden, slottet, och lägger beslag på ögat. Plundring tillåts. Sedan skeppar ni artefakten uppför Stålgrå, tvärs över den bebodda världen till det nordliga Mörkerland. Där lämnar ni över det till våra agenter och får er lön.
– Och hur stor är den? frågade Saran medan han strök sig över skägget.
-En summa i hundratusen guldmynt, ni kommer få förskott i femtusen.
Sari kastade smidigt en stor säck, som ha på något sätt hade dolt under kappan framför tronen och fortsatte.
Risken är att Dun-erdad har en stor garnison, bestående av nästan tusen soldater så ni gör bäst i att planera väl.
Med dessa ord gled Sari ut ur salen, lika tyst som då han kom in, och lämmnade oss med det riskabla förslaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *