Raiden del 4

9 juni 2008

– Vi ska inledda attacken av slottet! vrålade jag, vilket följdes av likadana rop och stönanden av motvilja. Huvudstyrkan brakade vidare genom staden i samlad trupp, tillsammans med styrka nummer två. Vi andra följde också efter, och blev utökade hela tiden då reginer tog sig upp ur katakomberna. Stegar bars fram mot slottet som höjde sig i natten. Då vi var tillräckligt nära såg vi att försvararna var redo. Pilar svärmade mot oss, och flera blev liggande. Jag stämde då in stridsropen och anslöt mig till en grupp med stegar. Reginer kastade upp sina bomber vilka åstadkom eld och förödelse på murarna. En ny skur med pilar, flera ur min grupp föll ner och skrek i smärtor. Stegar höjdes mot murarna som fortfarande blev beskjutna av eldbomber. En regin som klättrad upp på våran stege föll snart tjutande ner, men följdes av andra. Jag stoppade dolken i skidan och klättrade uppför stegen. En vakt höjde sig ovanför mig för att hugga, men han aldrig då en pil genomborrade hans skalle. Jag kom upp på muren drog min dolk och blandade mig i det blodiga handgemänget.
Parera, parera, stick och hugg. Soldaten faller ner på stenarna. Ducka, hoppa bakåt, hugga uppifrån. En annan faller ner med ett krossat huvud. Stridslusten svallar, och man vrålar av blodet och lukten. Medan jag fortsatte slåss med vakterna på muren med de andra ur grupp A, så hade några reginer lyckats öppna portarna, och huvudstyrkan stormade in. Soldater på muren retirerade över broarna, och vi följde efter dem. Hugg, hoppa undan, parera och stick. Kroppar föll under skrik på båda sidorna, och blodet strömmade.
Reginerna lyckade slå sig till den inre muren, och efter att ha eldbombat den så öppnade de den andra porten. Reginernas här var inne i borgen, och moralen var skyhög. Försvararna däremot hade det sämre, och de flydde in i citadellet. Jag slet åt mig en änterhake och kastade upp den mot en balkong. Den fick fäste och jag började klättra uppför muren men Alexis bakom mig. Väl uppe anföll jag direkt en vakt och klöv hans huvud. Jag blev täckt av blod.
Vi reginer trängde på genom korridorer, slog upp dörrar och rökte ut försvarare. Men de flesta rörde sig stadigt neråt, mot skattkammarna. Jag sprang in i den stora salen med tvåhundra andra reginer, och då hände det. Uppe i fönster och balkonger visade sig bågskyttar, som bombarderade oss med skur efter skur med pilar. Många av de våra föll, en strök förbi mitt öra. Våra armborst svarade också med en salva, och visst föll många soldater ner, men vi led ändo större förluster.
– Huvudstyrka, ta er ner i källaren! Grupp C, besvara elden! Skrek en hövding. Hälften av krigarna rusade ner längst salen till portarna som ledde till skattkammaren. Jag följde med samtidigt som pilarna rasslade runt oss. Ner för de kalla trapporna, ner i underjorden i det bleka ljust från facklorna. Vi slog in i en grupp med vakter i samlad formering och många reginer föll. Men soldaterna höggs också ner. Vi var i källarhålorna, med fängelse och förråd. Vi delade upp oss, och en del begav sig till skattkammaren efter att ha hittat nycklarna på ett lik, medan resten valde att befria fångarna. Alexis kom upp på min sida, flåsande och täckt med blod.
– Bra batalj, eller hur!
– Javvist,
Jag rusade med Alexis vid min sida över stengolvet till de öppna dörrarna till skattkammaren. Skrik av förtjusning skallade därifrån. Jag bromsade in och kastade en blick på innehållet. Fursten måste ha varit rik! Nästan hela rummet var fyllt med kistor, och högar med guldmynt låg i hörnen. Jag rusade in, helt gripen av rikedomarna som glittrade i facklornas sken. Med ett tjut hög jag av låset på en kista och sparkade upp locket. Guldmynt, oändligt mycket guld!
– Varenda liten regin kan ju få en kista här! Skrek någon skrattande.
Jag stoppade ner händerna i rikedomarna och lät dem rinna genom fingrarna. Huvudet brusade, som efter en bägare Lubulkiskt öl.
– Ni där, ibland kistorna, fira inte i förväg! Vi måste få ut det först! skrek en hövding.
Den ordern hade enorm effekt och väckte reginerna ur sina drömmar.
– Alexis! Hjälp mig med kistan! Skrek jag samtidigt som jag tog ner locket på den.
Alexis kom fram till mig, gav mig ett nöjt leende, och tillsammans lyfte vi upp kistan. Fler reginer hade anlänt och skattkammaren började bli tom. Då vi bar ut den i korridoren kom jag ihåg att ingen hade Ögat.
– Vänta!
Jag rusade tillvaka in i skattkammaren och slog ner i ett av hörnen. Om jag inte hittade den, så var det att hoppas att någon annan tänkte på det. Då brände jag mig. Jag drog åt mig fingrarna och flyttade försiktigt på guldet och skådade Ögat. Den var en järnskiva, formad som ett öga. Med röda ådror av någon metall från puppilen som bestod av en enda röd rubin. Men ögat levde, det viskade, det verkade som att alla ”onda” känslor fanns i den. Jag satt som paralyserad och stirrade på det, innan jag tog min näsduk och virade in ögat, och stoppade det i fickan. Alexis ropade åt mig att skynda på, och jag sprang snabbt fram till honom och hjälpte honom med kistan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *