Ruinerna vid Ra-Tunark

28 februari 2004

Ruinerna vid Ra-Tunark är en mytomsbunden plats, som alltid skrämt folk, men många är även fascinerad av den. Ett hölje av mystik omger denna plats. Det var från början en stor borg, där hertigen för området omkring levde. Borgen var byggd på en kulle, men kullen var i själva verket gravplatsen för en mycket mäktig nekromantiker, som levde och styrde landet omkring, i tidernas begynnelse. Därför dröjde det inte så många år förrän borgen blev hemsökt av onda demoner och annat sattyg. Då övergavs borgen och sedan dess är det bara skattsökare som lockats dit, i tron om att det fanns väldiga rikedomar där. Nu förtiden är det bara en ruin som återstår, av den präktiga borg som en gång stod där.

Verios sprang uppför den lilla höjden och blickade ut över den stora slätten.
“Därframme har vi en ruin, där kan vi övernatta”, ropade han åt de andra.
“Är den stor?”, frågade Varg och kämpade sig också över höjden.
“Titta själv”, sade Verios. Ruinen var väldigt stor och låg på en liten kulle.
“Kom Sahtar”, ropade Verios bakåt till den eftersläntände Sahtar.
“Ja, jag kommer”, svarade han. När han också hade kommit upp sade Varg.
“Ja, här övernattar vi, det mörknar snart och jag tvivlar på att vi kommer att hitta en bra plats om vi fortsätter längre.”
“Ja, varför inte”, sade Sahtar, “dessutom är jag hungrig.” De tre vandrarna var från en plats många dussin mil från denna och hade aldrig hört talas om Ra-Tunark, isåfall hade de inte valt att övernatta där.
De gav sig ned till ruinen, från sin plats uppe på höjden. Vid kullens fot, i skydd av ruinen, gjorde Sahtar upp en liten eld. Verios gav sig ut för att hämta vatten och Varg började göra i ordning maten, denna kväll stod det köttsoppa på menyn.
“Har vi inget annat”, gnällde Sahtar, “vi har ätit samma mat i en vecka nu.”
“Vad är det för fel på köttsoppa”, sade Varg, “dessutom har vi inget annat.”
Nu kom Verios tillbaks med vattnet, så nu kunde Varg börja med soppan. Nattens mörker smög sig på dem och lade sig runt dem.

Varg var klar med soppan och de satte sig ned och åt. De satt tysta, alla var trötta efter dagens strapatser, som bland annat inhyste ett rånförsök av några rövare och en lite otrevlig simtur för Verios.
Sahtar som alltid var hungrig åt upp först och somnade snart nog. Men Verios och Varg satt och samspråkade i eldens sken.
“Imorgon beger vi oss till berget Yuin”, sade Verios.
“Ja, om vi hinner, Sahtar saktar ned oss”, sade Varg, “så här i efterhand tror jag det var dumt att ta med honom.”
“Ja, men vi hade ju inget val, han är ju trots allt hövdingens son”, sade Verios.
De tre var på väg till berget Yuin för att plocka en sällsynt blomma, som bara finns på bergets topp. Det var deras mandomsprov, de kom uppifrån norr, där sådant fortfarande existerade. I resten av världen hade människorna gått ifrån det mer och mer.
“Ja, du har nog rätt”, sade Verios och lade sig ned på sin filt gjord av bergsgetspäls. Varg hade första vakten, han satt och tittade in i eldens dansande flammor och undrade hur de hade det där hemma, det var trots allt två månader sedan sist.
Varg vaknade först av dem, det första han märkte var att Sahtar var borta och att Verios halvsatt och sov.
“Upp med dig!”, sade han till Verios och ruskade honom, “Sahtar är borta, och du får inte somna när du har vakten.”
“Han hämtar väl vatten”, sade Verios sömnigt och sträckte på sig.
“Han, hämta vatten, hur troligt är det? Dessutom brukar han alltid vakna sist av oss”, sade Varg och tittade sig omkring.
“Jag hade en dröm i natt”, sade Verios sömnigt, “i den blev Sahtar insläpad i ruinen av någon skuggliknande varelse.”
“Hmm… det kanske inte var någon dröm”, sade Varg fundersamt.
“Eller en sanndröm”, sade Verios.
“Jag tycker i alla fall att vi väntar ett tag, så vi inte drar några förhastade slutsatser”, sade Varg och satte sig ned. De väntade i ungefär en timme.
“Nu går jag in”, sade Varg.
“Ja…”, sade Verios eftertänksamt, ”han kan ju ha blivit bortförd någon annanstans.”
“Vart då isåfall?”, sade Varg. “Den här ruinen ligger mitt på en stor slätt.”
“Ja, men…”, sade Verios. Man hörde en viss rädsla i hans röst.
“Du är väl inte rädd för att gå in i ruinen?”
“Nej.”
“Bra, då går vi in”, sade Varg utan att tveka.
“Ok”, sade Verios tvekande.
Vid huvudingången var porten borta, men gångjärnen var kvar. De gick in i borgen, på vissa ställen hade borgmuren rasat och stora klippblock låg utspridda på borggården. Ett av de fyra tornen hade rasat, men annars var borgen nästintill orörd. Var skulle de börja leta? Det fanns många olika ingångar i muren.
“Hmm… jag tror det är bäst att vi delar på oss”, sade Varg.
“Ja…”, sade Verios lite osäkert.
“Jag tar den stora ingången rakt fram”, sade Varg, “du kan väl vilken annan du vill?” De skildes åt.

Varg gick in genom den stora ingången, troligtvis ledde den till någon stor sal eller dylikt. Han möttes av mycket riktigt av en stor sal, längst bort stod något som såg ut som en tron. Annars fanns det inte så mycket i salen, förutom en dörr strax bakom tronen, det hade i alla fall varit en dörr där. Varg gick in genom den, men fann ingenting.
“Lika bra att vända om”, sade han till sig själv och gick ut ur salen.
När han kom ut på borggården igen, hörde han plötsligt ett skrik av fasa från andra sidan. Han sprang mot ljudet, men hejdade sig snabbt när han såg att det var Verios som hade skrikit. Verios kom snubblande från en av ingångarna, skrikande av fasa, men efter honom kom en skugg-liknande varelse och drog in honom igen.
“Hjälp mig, Varg!” Var det sista han hörde från Verios. Varg insåg att det var lönlöst att följa efter, denna fiende var honom övermäktig. Fats det tog emot att se sin kamrat bli dödad, Sahtar hade troligtvis råkat ut för samma öde. Han sprang snabbt ut ur ruinen, samlade ihop sina saker och sprang därifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *