Ryttaren

22 juni 2003

den här novellen skrev jag när jag gick i sjuan. Jag hoppas ni kommer gilla den. Jag funderar på att skriva fortsättningen

Ryttaren

Dimman låg fortfarande kvar, trots att det var grynnig och daggen glittrade i de första solstrålarna, som såg ut som pärlor över gräset. En ensam ryttare red över gräset, han var insvept i sin mantel. Hans hår var kolsvart, hans hy var brunaktigt, ögonen var djupt blå och det verkar som hans alltid kisade. Den stora väldiga kroppen visade att han var en stor vuxen man. Den stora hingsten som ryttare red, var lika svart som sin ägares hår, den stora hästen ögon tittade uppmärksamt åt alla håll, öronen var helt avslappnade. Plötsligt spetsade hästen ögon upp och hästen tittade misstänksamt mot en buske i närheten. Som precis rörde på sig.

– Lugn Gnugg! Jag har sett de! Viskade ryttare till sin häst.

En man kom ut ur busken med ett rostigt svärd i sin hand. Manen var väldig stor, var klädd i svarta läder byxor och en lappade tunika, i bältet satt en stor och mäktig dolk och bakom honom kommer det flera stycken fram, alla var beväpnade med några yxor och sabel, några hade på sig rostiga bröstharnerskar.

Manen med det rostiga svärdet gick ett steg fram mot ryttare:

– Skulle ers Nåd vilja skänka några slantar till fattiga bönder? Sade han med släpig röst.

– Ni se då inte alls ut som några bönder, min vän. Svarade ryttare.

Manen kliade sig i huvudet, liten fåraktig, och så skrattade han.

– Ni avslöjade visst oss ers Nåd! Nå väl, vill ni skänka några slantar till ett gäng rövare?

– Jag ger inte pengar till rövare! Fnös ryttaren.

– Jaså! Svarade banditen och viftade lite menande på sitt svärd.

Ryttare kastade undan sin mantel och visade sin pansarskjorta, den stora bredbladigt slagsvärdet hängde vid sin sida.

– Vore jag i dina kläder skulle jag ha flytta på mig! Min vän! Eller vill du hellre säga god dag till mitt fina svärd? Sade ryttare med en kyligt röst.

– Hmm… En riddare! Grymtade banditen när hans fick syn på ryttare medaljongen.

– Nå? Hur blir det min vän? Frågade riddare med en röst som är kallare än Döden.

Med ett vrål kastade sig banditen mot riddaren och gjorde en klumpig attack, men den mörk hårige riddaren drog sitt svärd och parerade den klumpiga attacken och högg banditen på sidan rätt under revbenet, bladet på det grymma svärdet gick djupt i manen kropp, banditen skrek till och stirrade på sitt sår som blöder kraftig, sedan vände han blicken mot manen som gav honom såret och ramlade ner på marken och förblev orörlig.

– Nå? Vems tur är det nu? Frågade riddaren över de skrämda rövarna, de har nog aldrig sett någon som svingade svärdet så snabbt, de backade försiktigt bakåt och så kastade de sina vapen och sprang så snabbt de kunde.

_ Ynkrygg! Fnös riddare.

Riddaren fortsatte sin färd. Skymningen kom, riddaren bestämde sig att slog läger för dagen. Han satt av sin häst och började göra upp ett läger eld, han gick bort till sin häst och hämtade sitt fnöske och flinta och gjorde upp eld, för första gången så betraktade den svarthåriga riddaren landskap omkring sig, solen har snart gått ner och färgade himlen med en blandning av röd och gul, han kan tydlig känna doften av sommaren som kommer smygande. Han reste upp och tog ned en säck med havre och ställde ner den på marken, ryttare stryker hästen längst ryggen och sa:

_ Ätt nu, du har förtjänat det gamle vän.

Hästen nafsade honom lätt på håret, han skrattade och gick mot läger eld, ryttare lyfter händer och gjorde en invecklad gest samtidigt som han mumlade.

_ Lawars ichvar D’erch goter. Ryttare fingrar började glöda svag men blir starkare och starkare tillslut så sköt det små blåaktigt ljusstråle upp mot himlen, de blåaktigt ljusstråle började rinna ner igen mot marken och formade ett slags kupor över marken där ryttare hade slagit läger. Hästen tittade frågade på sin ägare.

_ Det är för att håller ohyran borta. Svarade riddare på sin häst frågar. Riddare satte sig på gräset och tog av sitt svärd och lägger den bredvid sig, elden brann klart i den ljummet vårkväll, den knastra och böjdes i mörkret. Plötsligt ur mörkret så steg det fram en stor stridshäst några meter utanför kupolen, på ryggen satt en stor man med en svart rustning på sig. Mannen var väldigt stor, man kunde inte se hans ansikten för att han dolde den i en sort huva, mannen hade på sig en rustning som var smidda med en sagolik skicklighet så att man drog efter andan och gratulera skapare. Brötplåt var snidade och utsmyckade så vacker och i de invecklade mönsterna skymtade skorpionen, ormar, drakar. Smeden som har åstadkommit detta konstverk hade lekt med hårda metaller som om de har varit garn i en sömmerska hand. Armskyddet och benskenor var konstverk lånt bortom den konst de vanliga smeder behärskat. Förutom den vackra rustningen så bar mannen ett kortspjut, men tillskillnad från andra spjut så var den spjut snidade väldigt vackert och är gjord på hel metall.

Riddaren reste sig långsamt och tog upp sitt svärd och tittade mot den mystiker mannen.

_ Det tog tid för dig att hittar mig, min vän. Jag började tro att du gick vilse, jag varit så oroligt för dig! Sade ryttare med hånfullt röst.

_ Jag börjar bli gammal. Svarade mannen med en väsande röst, en röst som är så skrämmande att man blev knäsvag och bara ville vara borta från mannen så långt som möjligt.

_ Måhända Mrodah. Mannen ryckte till när hans hörde sitt namn. Men jag antar att du är här inte för att diskutera din ålder?.

_ Fortfarande vasst i tungan hör jag? Ge mig kartan Kalel, jag vill inte dödar en krigare som du, det skulle vara väldigt tillspillo.

_ Skulle det där föreställa ett hot? Med dessa ord drog Kalel sitt bredarslagssvärd ur skidan och sprang mot mannen, när Kalel var bara några meter därifrån Mrodah var så slungade Kalel en stor eldboll från sin hand mot Mrodah, men Mrodah viftade irriterad bort eldbollen som om han hade viftade bort en fluga. I nästa sekund så var Kalel redan vid Mrodah och delade ut ett mäktigt slag mott sin motståndare buk, Mrodah gjorde en akrobatisk hopp åt sidan ner från hästen och undvek attacken smidigt. Med sin korta metall spjut sina händer så gjorde Mrodah en serie attack mot Kalel, Kalel hade inga svårigheten att parerade alla slaget. Mrodah och Kalel cirkulera runt varandra och letar efter svagheten hos sin motståndare.

_ Sista chansen Kalel! Ger mig kartan eller död! Hotade Mrodah.

_ Aldrig! Med stridsrop rusade Kalel mot Mrodah och hugger, Mrodah höjder sitt vapen att parera slaget, svärd och spjut möter varandra med ett gnistrande, Mrodah svängde runt och gav Kalel en mäktig stött med sitt spjut, den svarthårige riddare reagera blixt snabb och undvek stöten smidigt som en katt, Mrodah se nu sin chans och snabbt som vinden svepa han mot Kalel ben och fällde sin motståndare, Mrodah avslutade sin attack med att stöta spjutet mot Kalel huvud men det visade att Kalel var för snabbt för sin fiende så riddaren parerade stöten med flat sidan av sitt bredarslagssvärdet och hoppade upp igen från marken.
_Du har blivit snabbare sent sist min vän. Sade Mrodah med sin väsande röst, samtidigt som han snurrade på sitt metall spjut.
_Tackar! Svarade Kalel. Den svarthårige riddaren höjde sitt svärd ännu en gång och gör en invecklande attack mot sin fiende, men Mrodah parera lätt riddare attack och svara med en kraftig svepning mot benet, Kalel sänkte sitt svärd och slog bort spjutet med ett klingande. De både männen var så upptaget med att strida med varandra så de märkte inte att en figur i munkkåpa stod bakom ett träd och iakttaget dem.

Fortsättning följer…………

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *