Sagan om Älvrosen

16 oktober 2007

Ingen kunde längre minnas de gyllene dagarna från förr. Gråten skar genom blommornas blad och trädens bark så att allt som en gång varit vackert förvittrade.
Smycken offrades, svallande hår skars kort i sorg. Vingarna bar dem inte lika långt.

Älvornas drottning var döende. Lika mjukt som deras stad av stjälkar och löv tynade hon bort.
Hennes silverhår var matt, vingarna torkade till frasiga prydnader, skörare än en fjärils.
Varje morgon var hennes hud tunnare. Livet rusade snabbt under den, snart över.

Det enda de kunde göra var att vänta.

Efterträdaren skulle inte träda fram förrän hon begravts i den gamla lindens krona och det var dags att ge sig av till en ny plats. Ett nytt hem som kunde blomstra i en ny tidsålder, tills nästa årsring tog vid.

Sådan var seden hos älvfolket. Så skulle ske än en gång.

Kanske var det för att denna drottning varit ovanligt mild. Vackrare än den glimmande daggen i blommornas mitt, bestänkt med morgonens varma ljus.
Kanske var det för att hon lett dem till en så rik plats att leva på.
De fallna stenblocken med sina utsirlingar, den lilla källan i staden mitt som alltid var ljum under svala kvällar.

Kanske var det för att det var tid för folket att förändras.

Det viskades först, innan det talades högt.
“Vi måste göra något. Vi måste rädda vår drottning.”
Snart trodde alla.
“Det finns ett bot, någonstans där ute.”

Så kom det sig att ett litet följe gav sig av. Ingen vet hur långt de färdades, några av dem återvände inte.
Men de som gjorde det hade med sig en märklig blomma, olik alla de skådat förut.

“Här är den” sa de. “Den välsignelse som ska rädda oss.”

En ros.
Vitare än snö, med ett sken som liknade det som förut kommit ur drottningens nu alltid slutna ögon.
“När den slår ut blir hon frisk.”
Så gick budet genom stenstaden.

Och Rosen planterades nedanför drottningens slott.
Den vattnades med dagg. Marken runt den beströddes med vita stenar, och när det var mörkt lyste små lyktor en stig upp till den.

Alla väntade.
Men rosen slog inte ut.

“Det måste vara något vi glömt” tänkte älvorna då.

De orndade en fest. Dansade runt rosens stjälk för att hedra och be till den.

Öppna dig
du livet gåva
Öppna dig
vid dödens port

Så sjöng de. En sång som ingen sjungit förut.

Sedan fortsatte de att vänta. Höstlöven föll och det närmade sig den tid när alla blommor vissnar.
Drottningen var bara ett tomt skal, så nära döden att den sköra hinnan som höll henne samman kunde spricka vid minsta vindpust.

Och så kom stormen, den första höststormen.

“Allt var förgäves” gick viskningarna mellan torra läppar i de kalla vindarna.

Men.

Den flicka som fått namn efter denna blomma, som annars har sköra kronblad av rosa siden eller tjocka av blodröd sammet, satte sig med ryggen mot rosstjälken.

“Skydda drottningen” sa hon. “Om rosen talar till någon, så talar den nog till mig. Vi bär samma namn.”

Så de skyddade drottningen medan hon satt ensam kvar där ute.
Vindarna rev och slet i väggarna. De hörde grenar rämna, rankor slitas sönder.
Men aldrig övergav de drottningens sida, hur rädda de än var.
Hon andades stötvis under det täcke av tunna blomblad de gömt henne i.

Till slut tjöt vinden sitt sista vrål och försvann.

Det rörde sig under blombladen, och drottningen satte sig upp.

“Någon har dött för min skull” sade hon.

Tårar rann längs med hennes kinder och lämnade ränder på hennes hud. Gnistrande av sin sorg fylldes hon sakta av nytt liv.

När folket samlats runt henne i tystnad höll hennes vingar som bäst på att räta ut sig.

Så såg hon på dem, för första gången på vad som kändes som en evighet.
Med darrande röst ställde hon den fråga vars svar de inte vågat tänka än.

“Vem? Vem är det som har gett sitt liv för mitt?”

Den unga man som hållt henne mest kär tog hennes hand och ledde henne ut.

Och där var rosen, det enda som stod upprätt efter stormens framfart.

Utslagen.

Kronbladen var lika vita som de föreställt sig, men befläckade med rött.

Av flickan som bar rosens namn, fanns inte ett spår.
Man ropade ett sorgerop ut över nejden som fick träden att fälla sina eldröda löv och fåglar att landa på sin långa väg söderut.

Sedan den dagen kallade sig älvorna i stenstaden för Älvrosfolket.
De flyttade aldrig mer, och började efter så lång tid att ingen längre mindes de andra platser där de levt kalla sitt hem för Dwunkelros.

Men namnet på flickan som gett sitt liv glömde de aldrig.

Hennes namn var Meril.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *