Sagan om de sju makternas svärd Del 1

25 juli 2007

Några kanske kännder igen detta namnet på berättelsen och kanske delar i den också. Jag har äntligen lyckats ta på mig uppgiften att skriva om hela min berättelse och sedan fortsätta med den. MEn nu vill jag veta om denna omskrivningen är bra nog att fortsätta på eller om jag ska skriva en ny.
Kram och tack

Kapitel 1 ”Främlingar”

”Jade?”
”Nej, snälla” kom ett svagt stönande från under ett täcke. ”Inte igen.”
”Jade!”
Ett högt knackande hördes på dörren som ledde in till Jades och två av hennes kusiners rum. Hon suckade högt och vände sig om. ”Jaja. Vänta lite till så ska jag gå upp.”
”Jade!”
Hon ryckte till. Jäklar! Nu stod hennes tre minsta kusiner vid hennes säng och log retsamt ner mot henne när hon tittade fram över täckes kanten. Deras miner byttes snabbt till skadeglädje när den äldsta av dem, Jiok, lyfte upp en stor hink de hade burit med sig uppför trappan.
”Du skulle bara våga” Jade försökte låta så hotfull hon kunde men med tanke på vad som fanns i hinken blev det bara ett halvkvävt, bara få fram ett skrämt läte.
Med ett brett leende tömde Jiok, den äldsta av dem, hinken över henne och tillsammans med sina småsystrar rusade han ut ur rummet och dundrade ned för trappan.
”Era förbannade skitungar! Vänta bara tills jag får tag i er.” Jade for ilsket upp ur sängen och nådde trappan ungefär samtidigt som barnen nådde bakdörren. Med ett vrål skyndade sig Jade nedför trappan, men såg inte katten som låg och sov på ett av trappstegen. Katten for upp med ett skrämt skri när hon trampade på hans svans och själv for Jade huvudstupa nedför den sista biten av trappan.
Arg på sig själv reste sig Jade upp muttrande. Hon skulle inte ha en chans att hinna ifatt småttingarna nu. Med en stön sträckte hon på sig och blev plötsligt medveten om att de hade besökare.
Både Keen och Aina stod i dörröppningen och pratade med två främlingar som verkade vara av alvblod. Eller hade pratat i alla fall. Varför tusan stirrar de så tänkte Jade argt.
”Jade…” Eina granskade henne. ”Borde inte du gå upp och få på dig lite kläder.
Försent kom Jade på att hon endast hade underkläder på sig.
På något sätt lyckades Jade rodna och blekna av förskräckelse på en gång och rusade snabbt tillbaka upp till rummet och drämde igen dörren.
”Vid alla fördömda andar! Jade kan du inte få barnen att sluta väcka oss. Jag klarar inte av att vakna så här tidigt.” Det var Jannie som stod vid sin säng och borstade igenom sitt långa och oskuldsfullt blonda hår. ”Jade… vad är det med dig. Det ser ut som om du har sett ett spöke.”
”Igen…” viskade Jade. ”Det hände igen!”
”Vad?” Jannie såg frågande mot henne, men plötsligt var det som om det tändes ett ljus i hennes huvud. ”Åhh… men det är ju inte så farligt. Mina föräldrar bryr sig inte om ifall de ser dig halvnaken, även om jag kan medge att det är pinsamt.”
”Visst, det hade varit helt okej… Om de hade varit ensamma!”
”Vad?!” Nu rusade hennes andra kusin Liene upp från sin säng. ”Har vi gäster? Varför sa du inte det.” Med en vild blick runt rummet fann hon sina kläder och började slita på sig dem. ”Jag måste röra ihop något så vi kan bjuda på mat. Annat vore oartigt.”
En duns från andra sidan av rummet sade Jade att Jannie också hade börjat dra på sig sina kläder.
”Var de söta?” frågade Jannie medan hon drog klänningen över huvudet.
”Va! Tror du att jag tänkte på det när jag stod naken nere i hallen.”
”Klart man gör. Det gör jag varje gång jag ser en kille… även om jag skippar det där med bara underkläder.” Nu hade hon lyckats få på sig sin klänning och blängde surt på Jade. ”Jag antar att du måste få välja först. Det var du som såg dem först.”
”Va…” Jade tappade hakan.
”Ja, du kan ju inte få båda för dig själv. Det skulle du aldrig klara av.”
”Jannie…” Jade såg förbluffat mot henne.
”Ja?”
”Kan du inte låta en enda kille passera utan att flörta med honom?”
”Jodå. Visst kan jag det. Men denna gången handlar det om två!”
”Din…”
”Äh håll klaffen Jade!” Liene lyckades äntligen sätta upp håret i vad hon ansåg var en godkänd knut och vände sig mot Jade och Jannie. ”Du vet hur Jannie är… och hon vet hur du är. Om jag låter er fortsätta kommer det bli som förra gången och ni kommer inte att prata på en vecka. Så nu gör vi så här.” Liene drog efter andan och tycktes tänka efter en kort stund. ”Jannie. Eftersom någon har spillt ut all vår mjölk så får du gå och köpa lite från gården på andra sidan. Då kommer du kunna flörta med alla olika typer av killar som råkar befinna sig i byn. Jag antar att din plan idag ändå var att gå ner dit och hitta ett lämpligt offer att krossa hjärtat på. Nu kan du i alla fall utnyttja dem till att böra hem mjölken.”
Jannie blängde argt på Liene men sa igenting, både för att Liene hade rätt och att man aldrig tjänade sig på att bråka med henne eftersom hon alltid vann. Med en sista sur blick på Jade, som verkade mena att hon var ansvarig för allt det här, gick hon med bestämda steg ut ur rummet och klampade nedför trappan.
”Då så, en avklarad, en kvar. Jade, du får ta och klä på dig och sedan ta hand om madrassen. När du är färdig med madrassen ska du skynda dig ner och äta frukost sedan ska du ut till skogen och vittja fällorna. Jag tar för givet att du gillrade dina fällor igår kväll. Förhoppningsvis kan vi servera hare till middag.”
”Men…” började Jade men hann inte längre för Liene stormade ut ur rummet nästan lika snabbt som skitungarna hade sprungit ut tidigare.
Argt mumlande började hon dra på sig kläderna. Typiskt Liene, tänkte hon. Lyckas alltid få en göra det hon ville.
Snabbt fick hon på sig en vanlig skjorta och ett par löst åtsittande byxor. Vid skärpet som hon fäste hade hon en lång dolk som hon inte bara kunde använda när hon jagade utan kunde slåss med. I ena hörnet av rummet hade hon en pilbåge och ett korger, men till hennes egna besvikelse fanns det inget svärd. Hur mycket hon än tjatat på Keen hade han inte givit med sig på den punkten. Efter nästan två månaders tjat hade hon lyckats få honom att lära henne att slåss vapenlös, med kniv och skjuta med pilbåge, men inget med svärd, inte än i alla fall.
Med ett bestämt grepp och madrassen gick hon fram till fönstret. Lyckades på något sätt få upp haspen, och kastade ut madrassen. Med ett belåtet leende borstade hon av händerna och vände sig om bara för att få höra ett argt vrål nedanför fönstret.
”Aj! Jade!”
”Fördömt!” Med en grimas gick Jade tillbaka och kikade ned från fönstret och fick syn på sin tjugoårige kusin Will. ”Hur gick det vill?”
”Vad tror du? Jag fick för tusan en stor madrass i skallen.” halvt skrek han åt Jade.
”Du hade faktiskt inget skäl att gå under fönstret.”
”Faktiskt hade jag det. Det råkade vara så att jag behövde stegen och stegen stod just under erat fönster.”
”Jaha. Ja det kan stämma. Jannie behövde något att klättra upp på när hon kom tillbaka igår kväll.”
”Vad?! När?”
”Hmm… jag tror det var runt ett tiden hon kom tillbaka.” svarade Jade och såg fundersam ut.
”Och du visste om det?” Wills ansikte verkade bli mörkare och mörkare för varje sekund som gick.
”Självklart” svarade Jade med en glad min. ”Jag vet nästan om allt som händer här.”
”Och du sa inte till!” Det var ingen fråga.
Jade skrattade till.
”Självklart inte. Jannie erbjöd sig att hämta vatten i en vecka i mitt ställe. Jag är inte så dum att jag låter ett sådant tillfälle gå mig ut händerna.”
”Ja, men eftersom du sa det till mig nu så kan jag gå och skvallra.”
”Det kommer du visst inte att göra, om du inte vill att jag ska berätta var du var i måndags.”
”Du skulle bara våga.” Wills ansiktsfärg ändrades snabbt från en mörkt röd och ilsken färg till nästan vit.
”Tror du inte att jag gör det.” Jade gav honom en retsam blick. ”Föresten… du kan ta hand om min madrass också om du inte vill att Liene och Eina ska få veta vem som spillde ut all mjölk i boden.”
”Du har allt tur att du är utom räckhåll just nu, annars skulle jag banka dig mör.” sade Will med farligt låg röst.
”Skulle du slå en oskyldig flicka?” sade Jade och låtsades vara häpen. ”Sätt fart nu!”
”Vänta du bara” muttrade Will så lågt att Jade knappast hörde det. ”Jag kommer att ge igen.”
Jade svarade med ett skratt.
”Jag väntar fortfarande på förra gången du sa något sådant. Men jag kan nog vänta lite till.”
Det var det bästa med Will, mot honom vann hon. Hon suckade. Mot småttingarna förlorade hon.
Ett ljud som lät som ett morrande kom ut ur Will när han kastade en sista arg blick på henne och sedan lyfte upp madrassen och bar iväg den mot ladan som låg på andra sidan av den stenlagda bakgården. Jade tittade efter honom tills han försvann in i ladan, för att förvissa sig om att han gjorde det han blivit… tvingad till, och vände sig sedan om för att gå ner och äta frukost.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *