Sagan om en krigare del 2

10 mars 2008

Det är något helt fel med denna biten… om ni kommer påvad det kan vara säg gärna till. Vad de säger, beskrivningar… allt… ^-^
tack för att ni läser ^-^

”Kail, jag tror vi har fått sällskap.” En vithårig men vältränad man spejade nedför en sluttning i det skumma ljuset som solen lämnade kvar när den sakta färdades ned mot marken. En jättelik vit tiger, vilken mannen red på, lät blicken svepa över den plats där mannen pekade mot. Plötsligt fäste tigern blicken på något som låg i gräset och morrade sedan svagt godkännande.
”Ha! Jag visste väl det. Mina ögon har aldrig fel. Vad säger du Kail? Ska vi kolla upp det innan vi avslutar rundan?”
Tigern nickade kort och tog sedan ett språng nedför backen och var strax framme vid sitt mål.
”Vid alla gudars moder. En flicka här ute!” Mannen svingade sig snabbt av tigerns breda rygg, föll ned på knä vid flickans sida och började med skickliga händer söka efter skador på hennes kropp.
Strax vände han sig om och riktade blicken på den man som nu stod på det ställe där tigern tidigare stått.
”Hennes sår är inte allvarliga men de har blivit infekterade, och har hon hög feber. Hon kommer att dö om vi inte skyndar oss.” Varsamt lyfte han upp flickan och vände sig mot Kail.
”Kapten Nao…Kan hon vara en överlevande från Horus?” frågade den yngre mannen och stirrade på den unga kvinnans livlösa ansikte. Kvinnan, som verkade vara runt sjutton, hade ett mörkblont lockigt hår och välformade läppar men hade i huvudsak ett alldagligt utseende. En smal kropp som blivit ännu smalare av svält och strapatser skymtades under de trasor som var resterna av hennes kläder. Överallt på hennes kropp fanns otaliga blåmärken och småsår, några större skador täckte ena armen och ett långt halvläkt sår sträckte ut sig på hennes högra ben.
”Det kan hon vara.” svarade den äldre mannen och blickade ner mot hennes ansikte. ”Vad hon än är så är det ett under att hon fortfarande lever och om vi vill att hon ska fortsätta leva så måste vi iväg nu, så ta och förvandla dig pojk, och ropa åt de andra att möta upp oss på vägen.”
Genast när han sade det var den yngre mannen borta och tigern var tillbaka med ett högt rytande. Med ett vant språng tog sig den äldre mannen upp på tigerns rygg och bara några sekunder efter det att tigern hade kommit tillbaka var de på väg uppför sluttningen där de kommit ifrån. När de kommit uppför backen stannade tigern till kort och lät höra ett till rytande och satte sedan av med starka språng mot det håll som var den kortaste till hjälp.
När de hade kommit nästan halvvägs anslöt sig en stor varg till dem, även vargen med en ryttare på ryggen. Båda två stirrade en kort stund på flickan innan mannen kom på sig att fråga vem hon var.
”Ingen aning Ty, vi hittade henne halvdöd borta vid tredje passet. Vi tror att hon kan vara en överlevande från Horus.” svarade Nao.
”Är hon verkligen värd allt besvär. Hon ser mer död ut än levande, enligt mig. Vore det inte bättre att bara låta henne dö? Jag menar…” Ty tystnade när han fick iskalla blickar från sina färdkamrater.
”Vi kunde inte hjälpa dem när de skickade ett nödrop när huvudstaden blev attackerad. Om den här flickan kom från huvudstaden, eller någon av byarna runt om, så har hon sett mer död än vad de flesta krigare ser i hela sitt liv. Hon har kommit så här långt Ty, om vi kan rädda henne så kan vi, om inte så kommer hon att dö men då har vi i alla fall gjort vad vi kan. Istället för att bara se på som vi gjorde under attacken.”
”Du är för blöthjärtad Nao” svarade Ty och ignorerade tigerns hotande morrning, men höll på att trilla av när vargen helt plötsligt gjorde en tvär vändning för att sedan fortsätta på samma kurs som innan. Argt muttrande satte han sig ordentligt igen och bestämde sig för att hålla tyst resten av vägen.
Kort därefter anslöt sig två till vargar och sedan tre vanliga tigrar, alla med en ryttare på ryggen. Två örnskri skar genom luften tillsammans med tigrarnas hälsande rytande och strax kom en enorm örn med en ryttare på ryggen nedflygande och flög så nära marken som dens vingar tillät.
”Varför har vi så bråttom kapten? Vårat pass har ju ändå tagit slut så vi har ingen anledning att skynda oss, eller har det hänt något i stan som fått dem att kalla oss” frågade ryttaren, som inte såg flickan, som Nao svept in i sin mantel för att skydda henne mot den kalla nattluften.
”Vi hittade en skadad flicka precis innan passet tog slut. Vi beslöt oss att om vi kunde rädda tösen så var det värt en språngmarsch tillbaka. Och det skadar aldrig med lite extra träning för benen och vingarna.” Nao vek undan manteln och blottade flickans ansikte för de nyankomna.
”Vill kapten att vi tar henne till stan. Det går snabbare om vi flyger.” frågade örnens ryttare och granskade flickans bleka ansikte innan Nao svepte in henne i manteln igen.
”Inte i de vindarna där som ni har där uppe. Och om ni flyger lågt så är Kail snabbare än er.”
Precis när Nao avslutat de orden kom gruppen över ett brant backkrön och framför dem bredde sig staden Karish. Staden var byggt så att den sträckte sig utmed kanten till ett stort berg. De innersta delarna av staden och slottet låg på berget i en naturlig sänka i berget, vars sidor sluttade mjukt uppåt ända till toppen, till skillnad från bergets andra sidor som var branta och i stort sett omöjliga att ta sig uppför. Muren som löpte runt staden och sedan de branta väggarna som berget utgjorde, gjorde att staden var i stort sett ointagligt.
Ingen i gruppen stannade för att njuta av den storslagna utsikt man fick från krönet utan kastade sig nedför backen med långa kraftfulla språng och sedan ut på den stora gräs slätt som bredde ut sig framför staden.
När de kommit nedför backen röt alla tigrarna högt för att förvarna staden att de hade bråttom tillbaka men att ingen fara hotade och strax öppnades portarna för att släppa in dem. Väl inne rusade hela gruppen uppför gatorna som var tomma på folk och de anlände strax till armens område som låg uppe vid slottet. Där skildes gruppen åt och bara Kail och Nao fortsätte längs den stenlagda gatan fram till en större byggnad som användes som sjukförläggning.
I samma stund som Kail stannade utanför sjukförläggningen så hoppade Nao av hans rygg med flickan i famnen och skyndade in genom dörren som öppnats av en halvvaken kvinna som hade vakt över patienterna.
På bara några minuter blev flickan lagd i en säng och en sköterska försökte tvätta bort det mesta av smutsen från hennes sår och kropp medan en annan sköterska letade rätt på en läkare som kunde lägga om och sy flickans sår om så behövdes.
”Vart hittade ni den här flickan?” frågade läkaren medan han gick igenom flickans skador noga.
”Vid tredje passet.” svarade Nao och Kail samtidigt. Ingen av de båda hade lämnat flickans sida sedan de hittade henne. Båda två hade de lidit av generalens och kronprinsens beslut om att de inte skulle skicka någon hjälp till vare sig någon av byarna eller till huvudstaden när ropen om hjälp hade nått dem. De hade förstått det kloka i att inte sända ut armen mot en fiende som var mycket starkare än de själva, särskilt när större delen av huvudstyrkan var utsänd för att rädda kronprinsen som befunnit sig utanför huvudstaden när attacken skett. Men ingen av dem, ingen i hela Kyon stammen, hade tyckt om att lämna riket och dess befolkning så sårbart inför fienden och att sedan vara tvungen att höra de rapporter, som kom från spejarna, om slakten på deras landsfränder hade plågat dem väldigt. Nu när de hade chansen att åtminstone rädda en så ville de inte släppa den.
Båda var kvar tills läkaren var färdig med att lägga om hennes sår. När läkaren var färdig med det han kunde göra för flickan vände han sig om mot de båda männen med en allvarlig uppsyn.
”Jag är inte säker på att hon klarar sig även om jag lyckas göra rent hennes sår, få bort det infekterade och sy igen dem så är hon så utmattad som en människa kan bli utan att dö. Det är troligast att hon dör, om inte ikväll så i morgon.”
Nao och Kail gav varandra en kort blick och lät den sedan vandra över till flickans ansikte som var blekt och svettigt av smärta och feber.
”Gör vad ni kan. Om hon inte överlever så slipper vi leva med tanken på att vi lät även henne dö.” Kail vände sig om, med en stel min, och försvann ut ur rummet.
Läkaren lät blicken vila en kort stund på sin patient som nu låg och kved lågt på sängen och såg sedan på Naos allvarliga ansikte.
”Jag ska göra vad jag kan för henne.”
Nao nickade allvarligt till svar och med en sista blick på flickan gick även han ut ur rummet och lämnade läkaren till att försöka rädda hennes liv.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *