Sagan om en krigare

27 februari 2008

Kapitel 1 “Med döden som vän”

Hur länge hade hon gått? En vecka? Två veckor? En månad?
Det spelade egentligen ingen roll. Varför skulle hon bry sig? Ingen väntade på henne i alla fall. Det fanns inget att återvända till. Ingen familj, inga vänner, inga grannar, ingenting. Allt var borta. De hade inte lämnat någon kvar åt henne. Hon hade inget kvar att leva för längre. Det fanns inga skäl. Ingen som behövde henne.
Ändå så levde hon. Ändå så gick hon varje dag från den stund då solen färgade himlen svagt rosa tills himlen var så mörk att man knappast kunde se fötterna framför sig. Om månen var framme och det var tillräckligt ljust för att hon skulle kunna se vart hon satte fötterna så gick hon helt enkelt tills hon föll ihop av utmattning och somnade.
På det sättet slapp hon åtminstone drömmarna. De skräckinjagande drömmarna som jagat henne enda sedan hon lämnat bakom sig spillrorna som var kvar av hennes forna liv. Hon hade lämnat allt hon någonsin känt till och vandrat iväg mot soluppgången.
Inte visste hon varför. Hon hade kunnat stanna kvar där det fanns saker hon fortfarande kände igen. Även om det hon kände igen var nedbrunnet, sönderslaget och skändat så var det ändå hennes hem. Hon hade kunnat stanna där och dött bland kaoset liksom alla andra hade gjort. Ingen skulle ha saknat henne. Ingen skulle någonsin ha gjort det.
Hennes fot fastnade plötsligt i en skreva mellan två stenar och hon föll raklång på marken. Hon låg där en lång stund innan hon kom sig för att sätta sig upp och dra låts foten och sedan resa sig upp och på nytt börja gå.
Hon brydde sig inte om mycket, hon orkade inte, hon visste att de sår som hon bar borde göra ont, men hon kände dem knappt, hon visste att hon borde vara trött, men hon tillät sig ändå aldrig att vila.
Hon lade knappast märke till mer än ljusväxlingarna. Hon visste att hon befann sig bland bergen någonstans. Hon hade kommit in bland dem för några dagar sedan. Även om klimatet här var hårdare än ute bland skogarna så hade hon inte brytt sig om att vända om. Varför skulle hon ha gjort det? Hon skulle ändå så dö. Bergen var lika bra som något annat ställe. Här skulle hennes lik inte störa mer än några förbi passerande djur. Ingen levde här uppe mer än Kyon stammen.
Ayori stannade till mitt i ett steg när hon kom att tänka på Kyon men fortsatte sedan utan att röra en min.
Kyon. Hon kunde nästan känna hatet strömma genom henne när hon tänkte på dem.
Precis innan fiende trupperna hade omringat staden hade de fått iväg en grupp löpare med ett nödrop till Kyon och sedan hade de hoppfullt väntat på deras allierades ankomst.
I åttiofem dagar hade de hållit ut. Hela tiden hade hon hoppats, trott att de i vilken sekund som helst skulle få se Kyons trupper avteckna sig mot horisonten. I åttiofem dagar av blod, svett och tårar hade de hållit stånd mot en fiende som varit dem så pass övermäktig att soldaterna bara trott att de skulle kunna hålla ut i högst en månad.
De kom aldrig. Det skulle ha tagit löparna omkring en vecka att ta sig till Kyon, och sedan bara ett par dagar för Kyons trupper att komma dit. Kyon som alltid var förberedd för krig och utbildade nästan alla sina unga till krigare. Kyon som var skepnadsskiftarnas egen stam och hem. Kyon som…
Kyon hade svikit både henne och Horus, det land där de själva levde i. Nu var Horus förlorat. Både dess huvudstad och dess folk hade blivit slaget i bitar. Utspritt för vinden. De få överlevande som fanns kvar av folket vandrade nog runt som hon själv gjorde just nu. Livrädda, kalla, hungriga, ledsna, förtvivlade, alla känslor man över huvudet taget man kunde känna som inte vara positiva strömmade genom henne och säkerligen genom alla andra som var i hennes situation.
Landskapet runt henne började sakta bli allt mörkare och hon vände blicken mot det håll där solen borde gå ner, men blev förvånad när hon inte såg någon. Sakta vände hon blicken uppåt och fann solen stå nästan mitt uppe på en molnfri himmel. Så varför blev det mörkare? Hon fortsatte gå.
Plötsligt vek sig benen under henne och hon föll ihop på marken. Hon hade tur och landade raklång på en gräsplätt som täckte marken på den sluttning hon för en kort stund sedan hade stått på. Varför hade hon trillat?
Med en kraftansträngning försökte hon resa på sig, men hamnade bara på samma ställe som hon börjat på. Hon orkade nästan inte ens lägga sig tillrätta på det stickiga, torra gräset.
Kunde det vara så att hennes kropp äntligen givit upp sitt hopp om att kunna hålla henne vid liv? Kanske skulle hon nu äntligen få vila samma vila som hennes syskon och föräldrar. Hon log snett och slöt ögonen. Äntligen kanske hon skulle få slippa all den smärta denna världen hade gett henne, alla syner som hade gjort så at hon ville riva ut ögonen på sig, all ondska som existerade.
Äntligen kanske skulle hon få sova.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *