Sagan Om Stormötet

19 september 2008

Srodo vaknade upp och kände sig frisk. Han flanerade omkring i den soldränkta Tattardalen. Nam förföljde honom, var han än gick. Efter många konstiga svängar på stigen så stötte de på Jandalf och Hilbo som satt i gräset brevid stigen och var djupt insatt i en diskussion.

-Hejsan, Srodo! sade Hilbo. Klarar du av stormötet? Annars kan jag värma upp dig med ett litet slagsmål, om du vill!
-Nej, vi kan inte bråka just nu, svarade Srodo. Jag ska på ett stormöte nämligen. Men Jandalf, jag vill titta på träden där borta. Hinner jag det innan stormötet?
-Nej, du kan få dålig syn av att stirra på träd, svarade Jandalf och hötte fingret mot Srodo. Idag kommer stora saker bestämmas.

Medan de pratade, så gol en tupp längre bort i dalen.
-Tuppen säger att Gejronds stormöte ska inleds nu! skrek Jandalf plötsligt. Nu måste vi lunka fort! Srodo, du och Hilbo ska närvara när uppropet hålls, annars får ni frånvaro. Det är inte acceptabelt. Jandalf tog nu ner sitt höttande finger och gick bort mot mötesplatsen. Srodo Och Hilbo följde han i ryggen. Nam tog sig en oskyldig promenad efter följet.

När de närmade sig platsen för mötet, så minndes Srodo plötsligt hur dum han hade varit som hade trott på att han verkligen skulle få en godisklubba av den mörka gubben, som senare stack sin kniv i Srodos axel. Srodo var nu riktigt sugen på godis.

När de steg in i mötesrummet möttes dem av nyfikna blickar.
Gejrond var nästan klar med uppropet, de flesta var redan avprickade.
Gejrond sade åt följet att sätta sig ner och vara tysta. Så fortsatte han. -Cimli, son av Clóin?

En liten gubbe räckte upp handen och svarade “Sa du Cimli eller Eriak?”. -Cimli, sade Gejrond och tittade flottigt på Cimli.
Cimli kupade sin hand och satte den till örat; “Vaaa..?”
-CIMLI! Skrek Gejrond högre än en visselpipa.
-Jaaa, vad vill du? frågade Cimli oförstående.

Gejrond stängde sina ögon i ilska och skakade sedan snabbt på huvudet och fortsatte. När Ridstige svarade “Ja” så vände Gejrond blicken till det försenade sällskapet. -Kom hit Srodo, sade han. Srodo gick fram.
-Denna lilla killen som hade mage att komma försent till uppropet, heter alltså nooben Srodo, son av Krogo. Få har gått hit i större syfte och risker än denna pojken.
-Jag är ingen pojke, jag är fyrtiofem år fyllda, flinade Srodo.
-Tyst pojk! Sade Gejrond med hög röst.

Sedan berättade han för Srodo vad alla runt bordet hette. Han pekade ut Cegolas, en vacker halv från skogen, som representerade sin fader, Othranduil, konung av halvriket i Lörkmården. Brevid honom satt det en lite fetbelagd man, med en slö blick. Han var iförd en vit särk och blåa ridbyxor. Över bröstet hade han ett guldbelagt ölhorn, hängandes från ett gehäng. Han tittade med plötslig trötthet mot Srodo och Hilbo.

-Han där är Horomir, sade Gejrond och fokuserade blicken på Jandalf. En man från de södra riket Londor. Han anlände precis innan ni kom och sade sig söka en tillställning. Jag bjöd in honom till stormötet, så han förstår att det inte handlar om en fest, utan om ett rådslag.
Han fortsatte tills ingen fanns kvar att presentera för Srodo.

-Och ditt eget namn är Srodo, glöm aldrig det lilla noob, sade Gejrond allvarligt.

Nu måste här berättas om vad som sades under stormötet. Allt och ingenting om vad som hänt ute i världen, Speciellt nere vid Londor och Lordor.
En av dvärgarna berättade att en hel klan med dvärgar hade gjort sig en otjänst genom att ha stigit in i sitt forna hemberg, Zoria. Ett monster vid namn Malfrog hade väckts upp och slukat dvärgarna. Srodo började gråta av sockerbegär.

Gejrond berättade om en herrans massa ringar som förslavat de fria folkens ledare. Srodo tänkte på godis en lång stund när plötsligt Raragorn kastade sitt defekta svärd på stormötesbordet.

-Nu ska du få höra, sade Raragorn och ställde sig upp snabbt. Det här är det söndriga svärdet som jag har tagit.
-Och vem bryr sig vad du säger, ve du än är, din tölp? sade Horomir hickandes.
– Han är Raragorn, son till Jarathorn, sade Gejrond. Han är släkt med mannen som skar fingrarna av Lauron. Han är också ledare för Dummadei längst upp i världen, för han är den sista av dem kvar.
– Men då är Ringen din! Inte min alltså! skrek Srodo och kastade ringen på bordet.
-Ringen är ingens, sade Raragorn, men du ska bära den tillsvidare.
-Ta ringen och visa den, så att Horomir förstår vad allt handlar om, sade Gejrond högt.
-Jag fattar inte själv vad allt handlar om… Sade Srodo samtidigt som han höll Ringen med båda händerna ovanför huvudet, som en trofé.

Det blev tyst. Srodo började skaka av nervositet.
-Detta är den allsmäktiga ringen! sade Gejrond.
Horomirs trötta ögon blev genst hungriga. “Pojknooben” mummlade han.
Historian bakom Ringen förtäljdes. Och texten på ringen lästes upp av Jandalf den makliga:

En ring att lura dem med.
En ring att förslava dem med.
En ring att långt i söderns
stora rike mörda dem med.
I Lordors land, där ljuset får snuva….

-Ni måste få höra att jag lyckade klämma ut mer information från Follum, fortsatte Jandalf snabbt. Han var lite för snabb i svängarna för min del men jag klarade av det till slut. Han blev fängslad i Lordor, De slog honom gul och blå. Så nu vet fienderna att Ringen finns någonstans. Speciellt i Snylte. Han kanske till och med vet att den just nu befinner sig i Tattardal.

Jaja, vilket tjat! Utbrast Cegolas. Nu vill jag berätta att Follum har rymt. Vi tabbade oss lite, men jag vet att det var min storebror Odåglas som gjorde det, så straffa honom hårdare än hårdast!

-Typiskt opålitliga Halver! muttrade Clóin.

-Tyst, dvärg! Låt Cegolas berätta vad som hände, sade Jandalf myndigt.

Cegolas började berätta.
– Vi brukade hålla Follum i koppel när vi var ute och rastade honom. Sedan brukad vi leka lite med honom. Ni vet, gosa och sånt där man gör med husdjur.

Clóin nickade instämmande.

-Men så lät vi Follum kissa vid ett träd, och då ryckte han sig loss och klättrade snabbt upp i trädet och hoppade sedan från träd til träd som en Koalabjörn. Han var för snabb för oss. Så var det han lyckades rymma.

Jandalf berättade nu att Baruman var en förrädare. Baruman ville att Jandalf också skulle vara med Lauron och föreningen. Men jag ville hellre träffa Srodo. Därför fängslad han mig tills jag lyckades rymma.

-Jag fick en häst av Ryttarfolket kung, vad han nu hette, fortsatte Jandalf. Hästen är världens snabbaste. Ner för ett stup så kom vi upp i riktigt hög fart, faktiskt.

-Åh, kan inte jag få låna den en gång? frågade Ridstige avundsjukt.

-Nej, svarade Jandalf. Först måste du lämna tillbaka den senaste hästen du lånade av mig förrförra året!

– Eh, grillfesten vi hade hemma hos mig det året …

-Tystnad! Sade Gejrond som slummrat till under Jandalfs redogörelse. Vi måste slänga ringen i eldhavet där den skapades.

Tystnaden blev ännu tystare.

-Ge mig ringen, Jag kan rädda världen med den, sade Horomir.

-Nej, Ni kan inte bruka fiendens vapen! sade Gejrond.

-Jag vill inte ha Ringen iallafall, sade Jandalf snabbt.
-Snåljåpar… muttrade Horomir.

-Jag kan ta Ringen! sade Raragorn oskyldigt.
-Nähä! skrek Jandalf, Du kommer bara att tappa bort den, som du gör med allt annat.

-Nedrans riktiga snåljåpar, muttrade Horomir vidare.
-Jag kan ta den satans Ringen… sade Srodo försiktigt.

-JAG FÖLJER MED NOOBEN! skrek Horomir snabbare än ögat och flög upp ur stolen så att den välte bakåt.

-Vi följer också med, sade Jandalf, Raragorn, Cimli och Cegolas unisont.

-Jag också! skrek någon ifrån buskarna. Nam flög fram och satte sig ner brevid Srodos fötter och flämtade med tungan.
-Det verkar inte bättre, sade Gejrond.

-Vi vill också hänga med Srodo och Nam! Skrek Derry och Bibbin förbannat.

-Annars fistar jag någon, lade Derry till knipslugt.

Så kom det sig att Herrskapet gav sig ut på sitt uppdrag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *