Sakesons flykt

30 juli 2008

En av Legenderna. Sakesons, ondskans herres flykt.
________________________________________________________________

Den Kalla Borsten. De nordligaste ländernas och Världens högsta punkt. Få har någonsin tagit sig upp i kylan, för att kunna stå på toppen. På en av bergsslätterna faller snön i en ensam tjärn. Ringar sprider sig på vattnet, det fryser aldrig. Närmar mig vattenytan. Vidrör den svala hinnan. En ensam ring sprider sig. Sugs ner i det, och allting börjar blixtra.

Jag är tillbaka i min fånghåla. Fastkedjad, med bindel för ögonen. Men jag ser, det kan De inte hindra mig från. Men det är det ända jag kan, jag är för svag.
Jag låter blicken att lämna mitt sinne igen. Här är jag, Sakeson, ondskans furste, fastkedjad och orklös. Jag ser ut som en människa just nu, två manslängder lång och med svällande muskler. Men jag är fast. Jag står här på knä på en ensam stenplattform och runt är avgrunden djup. Men jag riskerar inte att trilla ner. Plattformen är fem meter runt, och mina händer och fötter är faskedjade, och bojorna sträcker sig långt ut i bergsväggarna. Men inte nog med det. Hel min överkropp är fångad i ett stort pansarskal, som hindrar ens mina axlar att röra sig. Men det värsta med det är att det hålls fast med spikar i mitt kött. Mitt hår har blivit långt och når nästan ner till stenen jag står på, och i den i flera ringar runt mig går runor och trollformler, och de håller mina krafter borta.
Detta är Sianud, Fängelset, byggt hundratals meter under jorden yta, och det är byggt för mig. Min plattform vaktas av ballistor och vaktorn, och det räcker att jag försöker röra på mig, så kommer de att skjuta. Man kan nå min avsats genom en bro som snabbt kan fällas in och ut. Ovanför mig är det bara en del av mitt schakt, och gångbroarna sträcker sig åt alla håll. Och längst upp, det enda vägen ut är genom ett silverjärns dörr med sju lås, och efter det genom stjärnen ut på Kalla borsten. Ack, överallt är vakter och fällor. Det är starka magiker, Hjältar från svunna tider som har blivet satta på detta jobb, och De, mina bröder. Jag blev fångad av just mina svekfulla bröder, och min far, ”skaparen” Elones tog mina krafter och spärra in mig i denna förbannade håla. Till och med några av Narin, väktarna från Himlarnas palats står här.
Jag har suttit här i årtusende efter årtusende, och väntat. Och nästan hela den tiden har jag funderat på en flyktplan. Det enda jag behöver är vatten. Ja, det skulle ge mig krafterna åter att slita mig lös…
Ett knakande, jag sänder iväg min blick för att se det. Gångbron som leder till min avsats svänger långsamt ner. Tjugo Hjältar tågar mot mig, och den konstiga ljus som uppstår av runorna runt mig. Arton av dem höjer sina svärd, och de andra två går fram till mig.
-Sakeson, jag ska byta en sak på dig.
Jag svarar inte, det har jag slutat göra. Jag känner darrande händer röra vid min hud, och ta av ögonbindeln. För ett ögonblick ser jag mitt ansikte i mannens bröstplåt. Med stora ärr, höga kindknotor och två lysande röda ögon. Men mannen sätter hastigt på en sorts järnstäng för mina ögon, och skruvar fast den i min skalle. Smärtan bränner, men jag är tyst. Men nu kan jag inte se, den där järnplattan måste ha en stark förbannelse för nu kan jag inte se något. Förbannelse igen!
Spikarna i min rygg blir glödheta av min ökade aktivitet, smärtan är för stark, och jag sjunker ihop igen.
Jo, under många år har jag vävt på en enda lite förtrollning. Ibland droppar vatten ner från taket, men det är ytterst sällan. Och nu har jag druckit tillräckligt, jag ska fly. Jag känner värmen då en liten klump av energi samlas i mitt bröst. Jag släpper ut den, och jag vet att den nu inte är större än en fluga. Jag har en länk till den och kans styra den. Den höjer sig ur schaktet och upp över en gångbro, precis som jag förutsett stod det en mugg med vatten där, vaktposten på den bron brukar alltid dricka en kopp vatten just ovanför mig på fredagar. (jag har inte förlorat tidssinnet.)
Den lilla besvärjelsen närmar sig koppen, nu går jag på känn, och slår in i den. Koppen börjar balansera på kanten av relingen. Jag håller andan, ska tusentals år och drickande av droppe efter droppe med vatten försvinna i rök. Koppen balanserar, och faller! Jag hör vinande och lyfter på huvudet. Jag känner att det kommer mot mig, och jag får använda mina yttersta krafter fastän spikarna bränner i mitt hull. Jag spänner min kropp och sträcker ut mig, och, och, lyckas få tag i koppen med tänderna.
Äntligen! Jag ställer försiktigt ner den på marken, hoppas att ingen har sett det!
Som tur har jag en väldigt lång tunga att använda, så jag får lapa i vatten. Oh ja, det är så fantastiskt, och jag känner krafterna återvända. Till slut har jag druckit varenda droppe. Det är kanske en skugga av vad jag var, men räcker.
Nu ska ni få se, ”älskade” familj!
En ny trollformel tar form som en liten djävul på fem centimeter.
”Befria mig!”
Djävlen hoppar upp på mitt pansar och börjar nog arbeta med låset. Ett klick, han har klarat ett. Ett till, han har klarat ett nytt. Men inget mer. Han hade för lite energi. Jag biter ihop tänderna och rör lite på mig. Det är inte tillräckligt för att jag ska kunna komma loss. En ny djävul tar form och hoppar upp på järnet. Ett klick, och ett till. Låsen är öppna.
”Ta bort spikarna”
Djävlen börjar rota med något igen, klickande surrande och gnisslande. Smärta, spikarna dras ut från min kropp, det svider och bränner, men ut ska de. De lämnar min kropp, och nu är den lös
Jag stannar upp. Detta blir svårt. Utan mina fulla krafter är den inte så lätt att fly härifrån. Jag får färdas i tre verkligheter samtidigt, men det finns långt fler.
Okej. Ett, jag spänner musklerna, Två, gör mig redo… Tre!
Musklerna spänns till bristningsgränsen i min nuvarande form. Jag böjer ut ryggen. Pansaret flyger av. I samma ögonblick hörs ett dånande. Larmet. Men det visste jag.
-Bemanna stationerna! vrålar någon.
Fötter dundrar över sten. Ballistorna runt mig börjar laddas. Nu börjas det.
Jag går in i de tre verkligheterna. Den fysiska, den inre och den magiska. Jag sliter i bojorna, mitt sinne söker av den närmaste framtiden och jag sliter i magiska fjättrar. Snart kommer de att skjuta, men jag är redo. Mina bojor spänns, sprickor visar sig. Magin som håller mig på plats är starkare, men den får jag också bukt med. Jag känner att en pil visslar mot mig, jag vänder på kroppen. Spjutet slår i stenen bredvid mig. En till, den missar också, men jag måste skynda mig.
Lite till… Nu!
Mina bojor går av med ett gnisslande, de magiska slås också in. Jag är fri!
Med ett vrål så drar jag av mig ögonbindlarna och resten av järnet. Skrik runt omkring. Det hade ni inte väntat er va? Ballistor haglar mot stenen jag står på. De missar. Krafter återvänder.
-Dö! vrålar jag. Blixtar skjuter ur mina utsträckta händer, ballistorna bränns. Jag får röra mig snabbt nu. Det är bara en tidsfråga innan några starkare kommer, och sådana kan jag inte slåss mot nu. Värme i bröstet, jag transformeras till en kondor, kastar mig ut från avsatsen, upp på en avsats högre upp. Pilar från bågar och armborst regnar ner på mig. En blåaktig sköld dyker upp framför mig och allt som nuddar vid den försvinner. Jag blir till en orm, slingrar mig igenom springan under en dörr, återtar min vanliga skepnad och springer. Tre verkligheter. Min magi går som en murbräcka genom rummet, fällor slåss in. En magiker kommer att dyka upp runt hörnet, jag sänder iväg en röd blixt, som träffar mannen innan han ens hade sett mig, och denne förvandlas till aska. Och detta är bara den lägsta nivån.
Över en bro, pilar regnar ner på den, skölden räddar mig. En magiker sänder iväg en blixt, jag fångar upp den, och med hjälp av den som en piska slår jag ner vakterna som bildat en mur framför mig. Stackars kräk! In i berget igen, jag sänder iväg några klot av energi, den svänger in bakom ett hörn och en explosion ekar i Fängelset. Nu förstörde den bara en trupp krigare, men kan vara kapabel att spränga in en vägg. Jag rusar vidare, söker med sinnet. Genom en väg brakar en stor klubba och ett svärd av svartjärn mot mig. Mina vapen! Jag fångar upp dem och genast får jag mera kraft. Min rustning växer nu fram ur min hud. Jag är hel igen! Klubban slår genom en vägg, jag kliver igenom och slår mig ut på en ny bro. Inget kan stoppa mig pilar rasslar mot mig, men skadar mig inte. En trupp dyker upp framför mig, ett slag med klubban, hälften faller ner i avgrunden, svärdet, huvuden flyger.
Jag förvandlar mig till en stor svart drake. Fäller ut vingarna och susar upp, landar på den tredje högsta bron. Förvandlar mig tillbaka, lyfter handen och samlar en ljuskula i den. Ett ”zvoom” hörs, ungefär som när en val släpper ut en kaskad av vatten. Och en ljusblixt. Broarna slits bort av en enorm stötvåg. Jag tar sats och hoppar upp. Tiden saktas ner. Jag glider långsamt bland stenarna och männen som faller ner i avgrunden. Sparkar ifrån mig ifrån en stor sten, susar uppåt, höger sönder några män i farten. Tiden sätts igång igen jag susar med ens snabbare än vinden uppåt, medan stenarna och männen försvinner ner i djupet. Jag hoppar upp på en avsats. Portarna. Känslan i bröstet då man nästan kommit fram till sitt mål är omöjlig att beskriva. Tar sats, kastar mig mot den sänder ut en eldkula mot den. En ljusblixt.
Jag slår in dörren och far ut ur tjärnen på Den Kalla Borsten.
Frihet! Jag vrålar mot bergen. Min hämnd ska bli förfärlig. Jag förvandlar mig till en drake, och kastar mig upp i natten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *