Saknaden efter livet

11 november 2003

Det värsta är mörkret. När väl solen gått ner och allt är så fruktansvärt tyst. När det enda man hör är träden som blåser i vinden. Eller skriken från människor som inte har fått ordentlig mat på flera dagar. Men det är inte det man hör som är värst. Det är vetskapen om alla lik liggande i gropar bara hundra meter härifrån. Vetskapen om att man själv ska få möta samma öde. Att ligga där i en grop för att ruttna tillsammans med de gnagande råttorna.
Vetskapen om att man själv inte längre är en levande varelse. Att man är en utdöd art. Någonting att spotta på. Vetskapen om att man redan är död. Nej, man är inte bara död. När man dör får man en gravsten. En egen begravning där folk kommer för att minnas en. Man är inte bara död. Man har aldrig existerat. Det är iallafall Tysklands önskan. Och Tysklands önskan är lag.
Jag heter Josef Abrahamovitch och är femton år men har egentligen aldrig existerat.

BÖRJAN PÅ SLUTET

I skolan får man lära sig att älska Tyskland. Man får lära sig att dyrka Hitler som en Gud. Varför? Jo, därför att tyskarna själva är rädda för sitt eget folk. Att folket ska vända sig emot deras felfria samhälle där judar ej passar in.
Det är den andra juni 1944. Jag slår upp ögonen och tittar mig runt i rummet. Med blicken söker jag efter två välkända ansikten. Två glada ansikten som tillhör mamma och pappa. Två ansikten som alltid ler och skrattar. Som alltid välkomnar mig varje morgon. Två ansikten som aldrig kommer att le igen. Två ansikten som sedan länge är döda. Innerst inne vet jag sanningen. Jag vågar bara inte inse den. Mina ögon ser än en gång in i den mörka väggen. Inga glada ansikten. Inga mer skratt. Bara en kal vägg. Jag inser nu att det är dags att sluta blunda, att inse sanningen. Jag kommer aldrig mer att vara lycklig. Den enda anledningen till mitt liv har tagits ifrån mig. Den enda anledningen till att varje morgon stiga upp har fått ett slut. Även när alla judar blev förföljda och var tvungna att bära en Davids stjärna, hade jag haft hoppet uppe. Även när jag fördes till Polen tillsammans med min familj hade jag haft hoppet uppe. Just därför att jag hade haft min familj kvar. Även Auswitz kala väggar kändes ljusare när min familj fortfarande var i livet. Nu var väggarna lika mörka som mina föräldrars döda ögon.
För kanske två veckor sedan möttes jag av en hemsk överraskning. Det var den 21 maj. Dagen som förstörde mitt liv. På sätt och vis var det också den sista dagen i mitt liv. Den sista dagen som jag kände mig levande. Den sista dagen som jag någonsin skulle skratta, eller vara lycklig igen. Efter den dagen känner jag bara tomhet. Tomhet blandat med hat.
Den 21 maj väcktes jag av två tyska soldater. De ville visa mig något. Något roligt att döma av deras miner. Som jude kan man ju inte göra annat än att lyda. De visade mig ut. Bort till de där groparna, de som stank något så förskräckligt. De stannade vid en av dem och pekade. Pekade ner på högen av nakna lik. Hjärtat stannade i min bröstkorg. Jag kunde inte andas på flera minuter. Min hjärna stannade och alla logiska tankar sköts iväg som en pil ut i ett evigt mörker. En del av mig förnekade det. Skrattade åt det, som om det varit ännu en av dessa förbannade mardrömmar som hemsökte mig om natten. Att jag snart skulle vakna. Den andra delan av mig insåg sanningen. Insåg skillnaden mellan dröm och verkligheten. Att detta ej var en dröm, utan glasklar verklighet. Där låg de, mamma och pappa. Slängda som trasdockor tillsammans med andra trasdockor. Jag ramlade ihop på marken. Alla känslor hade tömts från mitt huvud. Mitt liv var förstört. Allt jag någonsin drömt om hade krossats som ett brustet hjärta, bara fallit ihop i tusen bitar. Drömmen om att någonsin bli lycklig igen. Jag låg där och skrek ut min ilska. Skrek tills det inte fanns någon luft kvar i mina lungor. Soldaterna skrattade. De SKRATTADE åt mig. Samtidigt som mitt liv förstördes så skrattade de. Som om de såg på en rolig komediserie. All min sorg förbyttes med ens till hat. Hatet överstiger allt. Det är därför jag går upp varje morgon. Det är därför jag uthärdar varje dag. Hatet håller mig vid liv.

IN I ETT EVIGT MÖRKER

Auswitz byggdes 1940. Det är bestående av fyrtio olika läger. Varje dag kommer det hit tågtransporter med ytterligare 3000 till 3500 judar. Vagnarna är så fyllda med människor att man knappt kan andas i dem. Som boskap på väg till slakteriet. Vilket sjukt nog är den bästa jämförelsen man kan göra. En tiondel av dem som kommer tas ut till arbete. De övriga…,jag har sett stora hus med skorstenar där folk går in…,men de kommer aldrig ut igen. De där skorstenarna är anledningen till min sömnlöshet. För mig gestaltar skorstenarna helvetet. Dit man kommer när man misskött sig på jorden. Problemet är bara att man inte behöver missköta sig för att komma dit. Man behöver bara ha en jävla otur.
En gång såg jag min bror gå in dit. In i ett av husen med skorsten. In i helvetet. Han kom aldrig ut igen. Allt jag kunde känna var tomhet. Jag och min familj kom från Ungern. Där lärde vi oss den gyllene regeln. Att alla människor är lika värda. Behandla din nästa som du vill bli behandlad själv. Jag är nära på att börja skratta åt sarkasmen i situationen. Istället kommer det tårar. Tårar som smälter lika snabbt som glass i solen. Här befinner jag mig i ett slaktläger för judar i Polen och jag tänker på jämställdhet. Nej, min bror var endast sex år och fattade inte allvaret i situationen. För honom fanns det bara godhet. Han trodde att alla skulle följa den gyllene regeln. Att det inte fanns några onda personer. Jag tänkte på den dagen för nästan två veckor sedan. De två soldaterna som skrattade åt mig. Skrattade, medan mitt liv gick upp i rök. Jag har aldrig tidigare träffat på en sådan brist på mänsklig medkänsla. En sådan kallblodighet. Att kunna vara så likgiltig är för mig obegripligt. Innerst inne måste de vara kalla. Lika kalla som en natt i öknen. Nej, kallare. Och det finns inga onda personer? Vilket skämt!

Den första september 1939 invaderade Tyskland Polen. Dagen efter sände Storbritannien ett ultimatum. Tar ni Polen så är det krig. Den tredje september förklarar Storbritannien, Frankrike, Australien och Nya Zeeland Tyskland krig. Polen skulle endast bli det första landet av många som hamnade under Tysklands välde.
Den tjogonionde september samma år undertecknade Tyskland och Sovjet en överenskommelse. De skulle dela på Polen. Allt detta minns jag trots att det var fem år sedan. Nu kan jag bara hoppas att Storbritannien kommer och räddar dem alla. Men inget kan ändå få min familj tillbaka. Inget kan göra de döda levande igen. Allt jag kan hoppas på är ett annat liv. Att det finns en Gud som ger mig en andra chans. En ny chans utan koncentrationsläger. Bort från alla krig där alla människor behandlar varandra lika. Men, min önskan är omöjlig att uppfylla. Som att hämta en flaska från skafferiet, säga abrakadabra och hoppas på att en blå ande hoppar fram för att besvara alla ens önskningar. Krig kommer alltid att finnas. Folk kommer alltid att döda varandra. Frågan är bara vem som dör. Eller snarare vilka.

TYSTNADEN

Det är ett minne som gnager i mitt huvud. Den tjugosjunde september 1941, dagen då Tyskland, Italien och Japan allierade sig. De kallade sig Tremaktspakten och skulle samarbeta i kriget mot England. Allt detta minns jag som om det vore igår. Jag minns hur rädd jag var. Hur jag sprang till mamma för att få tröst. Vem ska jag springa till nu? Nu när alla jag någonsin brytt mig om, alla jag någonsin älskat är döda? Vem ska jag då springa till för att få tröst? Tanken gnager i mitt huvud, och det enda svar jag får är tystnaden. Må Gud rädda mig. Innerst inne vet jag att Gud inte har något med saken att göra. Att Gud inte kan rädda mig från det här. Mamma trodde på Gud. Hon gick till Synagogan varje vecka som de flesta judar gör. Men vad hjälpte det henne? Vad har tron på Gud givit henne?

Den nionde April 1940 invaderade Tyskland Danmark och Norge. Nästa dag anföll de Nederländerna, Belgien och Luxemburg. fem dagar senare besegrades Frankrike vid Sedan. Jag kan min historia. Jag lägger liksom datum och händelser på minnet. Det är lite som en hobby för mig. Historia. Om jag någonsin kommer ut härifrån så ska jag plugga historia. Kanske bli en historielärare. Åka till skolor runt om i världen för att förmedla Tyskarnas grymhet. Berätta om livet i koncentrationslägren. Livet i helvetet. Fast mitt hopp om att någonsin komma ut härifrån är lika stort som mitt hopp om att någon gång få vara lycklig.
Timmarna känns långa och varje dag är ett steg närmare slutet. Jag har alltid tänkt mig livet som en dynamit med en jättelång stubintråd. Stubintråden brinner, och till slut exploderar den. Precis så är livet. Men på ett koncentrationsläger klipps stubintråden av till endast en liten stump. Man arbetar hela tiden till bristningsgränsen för vad man klarar. Man vet aldrig om man kommer att överleva dagen. Ska min stubintråd brinna ut och explodera?

Den sjunde december 1941 anföll Japan Pearl Harbor. De gjorde det för rikedomarna i Stilla havet. Att Amerika var ett hot för dem. De rikedomar som Japan eftersträvade tillhörde kolonialmakter med besittningar i fjärran östern. Franska Indokina (Vietnam) var tillexempel rikt på ris. Alla dessa fakta som är lagrade i mitt huvud. Lagrade till ingen nytta.
Idag fick jag besök av två soldater. De sade att jag senare idag skulle infinna mig utanför huset med den stora skorstenen. Där folk går in men inte kommer ut. Jag vet vad det betyder. Min tid här på jorden är slut. Nu är det min tur att dö. Konstigt nog så är jag inte rädd. Jag har längtat efter den här dagen ända sedan min familj dog. Jag vill dö, och jag är inte rädd. Min dynamit ska explodera lite i förtid. Det är inget att vara rädd för, inget att oroa sig över. Alla ska dö någon gång. Frågan är bara när och hur. Jag känner hur ivern sprider sig genom kroppen. För första gången sedan den tjugoförsta maj är jag lycklig. För första gången sedan den dagen så skrattar jag. Snart är det dags. Jag ska träffa min familj igen. Leendet skulle aldrig lämna mina läppar.

Det är den sjätte juni 1944. Även kallad D dagen. Ett stort slag utspelar sig just nu vid Normandie. Ett slag som Amerika kommer att vinna. Samtidigt som Amerikanarna öppnar sina Champagne flaskor läggs ännu en jude till på den dödslista som kommer att bli oändligt lång. Plötsligt känns natten mycket kallare.

Fredrik Wollentz 2003.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *