Sandy – Del ett

11 juni 2008

Sandy är egentligen en omskrivning av ett rollspel jag var med i. Jag glädjer mig mycket åt att jag äntligen kommit mig för att skriva ned Sandys historia istället för att skjuta upp det hela tiden. Det var delvis lättare med en värld som var, någorlunda, uppbyggd. Nya tankar, idéer och scener sätter sig i huvudet när jag läser igenom rollspelet.
Tanken var att jag skulle skriva ned Sandys historia, bakgrund så min vän kunde se varför hon gjorde si eller så. Sedan fortsatte det. Jag skrev helt enkelt vidare, läste igenom rollspelet och skrev om delarna. Självklart kollade jag upp ditt godkännande innan jag lade ut vår historia.
Tack, Findolfin. Älskar dig <3

Utan att finna skrivlusten. Utan att veta vad som skall hända härnäst. Jag stirrar. Stirrar på pappret framför mig. Vattnet från mitt blöta hår droppar ned på pappret och bildar fina bubblor som sedan sugs in i pappret. Hur mycket jag än koncentrerar mig så finner jag inte rätt ord. Det är ett beslut jag nu fattat. Ett beslut, ett löfte, som jag aldrig skulle kunna bryta. Hur lång tid eller hur jobbigt det än skulle vara. Jag hade lovat mig själv, och de som nu fanns runt omkring mig. Berättelsen är nu bara påbörjad med några enstaka meningar som snart fyller hela pappret. Jag garanterar att jag kommer att slösa bort många papper och bläckburkar på något som inte går ihop. Hur fel det än kommer att bli så är jag tvungen. Jag tvingade mig själv.
Det var något nytt jag såg när jag förstod att jag skulle bli fast i Alonovir ett bra tag, troligtvis för alltid. Jag vet inte varför men det kändes som om jag ville… minnas. Minnas alla minnen jag glömt bort med flit och minnas smärtan från de gånger jag hostat upp blod och samtidigt kippat efter luft. Även om de hade varit bortglömda så kändes det nu som om jag alltid hade kommit ihåg dem. Som om de aldrig riktigt vågade lämna min kropp, mitt medvetande och min själ.
Orden låter förvrängda och falska när jag skriver dem. Ser jag ned på pappret nu så ser allt konstigt ut. Kanske för att hälften av arket är tomt, eller så beror det väl bara på min dåliga handstil då jag sällan skrivit i mitt liv. Jag håller handen i en konstig ställning. Griper så hårt om fjäderpennan att jag tror att den skulle krossas vilken sekund som helst. Vilken tanke egentligen. Då skulle jag få en anledning – visserligen ganska usel eftersom det bara är att hålla fram handen så kommer en annan penna farandes – att slippa skriva.
Nej. Jag antar att folk då kommer att förbjuda mig från det här. Sedan kommer jag antagligen ha en otroligt irriterande diskussion med min make om det här också. Bäst att undvika sådana situationer.
Tänker jag tillbaka så ligger det mesta i en slags dimma. Men ändå finns det där på något vis. Inte helt klart men ändå… rysligt. De flesta minnen borde jag nog inte skriva ned, om inte ni mår illa av det så må hända att jag gör det. Tyvärr nog så får jag ibland genomlida sådana minnen en gång till. Gånger som jag legat på golvet och hostat upp blod medan mitt ärr i nacken värkte oavbrutet och min blick flackade…
Nu byter jag ämne igen. Jag gör alltid så. Någon medfödd talang antar jag. Tyvärr gör jag det alldeles för ofta och ibland… Svär och tvingar mig själv att inte slå huvudet i bordet. Ännu ett misstag. Ber om ursäkt, jag borde inte dra ut på det här, lika bra att jag sätter igång.

~*~

Sorgens tid är över. Åtminstone för människornas syn. Men nya makter kommer växa. Det som förhindrat världens undergång kommer nu att skapa dess nya slut. Och så kommer det att fortsätta i all oändlighet.

Resorna man gör genom livet är inte alltid lätta. Själv tror jag att det var det svåraste slut jag någonsin kunde tänka mig. Jag hade praktiskt taget lovat mig själv, antagligen sedan jag upptäckte mitt ofödda barn, att jag skulle ta livet av honom. Och som vanligt kommer ’men’. Suckar. Irritationen trodde jag skulle ta kål på mig. Så envis som han var. Först lurar han mig tillbaka till livet igen, sedan praktiskt taget tvingar han mig att stanna. Underbart.

Att stanna med mina minnen och bakgrund, någonting jag inte ens vet om jag kommer att berätta, visste jag inte skulle fungera. Minnena skulle plåga mig och ändå stannar jag. Varför? Naturligtvis på grund av den som låtit mig plågas skull. Jag är verkligen en idiot.

Fast jag måste säga att jag nog inte kunde hindra mig själv att stanna. Jag hatar verkligen hans ögon, de är otroligt – nej, mer – vackra. Nu funderar jag nästan på hur jag skulle kunna ta hans ögon för egen del, inget jag tror han skulle bli glad över. Jag praktiskt taget älskar dem. Troligtvis mer än vad jag älskat mina flygturer med Amour eller galopprundor med Solero.

Varför stannade jag egentligen? Jag vet inte själv. Han ville inte släppa mig. Och naturligtvis såg han på mig med en sådan blick att jag inte kunde undgå att stirra och beundra hans otroligt vackra ögon. Jag är avundsjuk. Det har jag varit länge, mycket länge. Och därmed var jag fast, antar jag. Jag vet inte vad jag skall säga nu men jag skyller fortfarande på hans ögon. Där har du antagligen orsaken till att jag inte tog livet av mig igen.

– Sandy Aliza Xanica Drakögat

~*~ ~*~ ~*~

Mitt liv började då de Östra Profetiorna skrevs. De är de senaste profetiorna som skrivits. De Södra Profetiorna, Norra profetiorna och Västra Profetiorna… eh… resten av profetiorna i vilket fall, håller inte koll på dem. De enda jag kan utantill och alltid har kunnat är de Östra Profetiorna. De har funnits med mig sedan jag skapades, de är en del av min själ.

De röda ögonen fastnade på en speciell drake. Vad det var för skillnad från de andra kunde man inte se. Det var något med dess magi.
Varelsen, ingen vet riktigt vad, lyfte handen. Magin från De Östra Profetiorna glittrade.
Berget han stod på var en vulkan. Lavan var De Östra Profetiornas magi. Faric. Utbrottet vulkanen, Eithles, fick skadade inte varelsen. Varelsen var av samma eld. Faric. Varelsen, vars namn var Ctar, log. Dess ögon brann av Faric som speglades i de kristallklara ögonen.

Jag minns ett tydligt mörker. Ord som viskade någonstans ifrån, som väldigt nära mitt öra. Jag försökte fånga min kropp. Hitta den i mörkret. I tomrummet. Jag sökte utan känslor och tankar. Jag hade ingenting av det jag har nu, då. Inget av det jag fick sekunden – evigheten – efteråt.
Jag försökte göra något jag inte visste att jag kunde eller kände till. Det var min kropp som försökte göra något som den automatiskt visste att den skulle kunna. När det inte fungerade så kände jag min första känsla, smärta. Det var som om något inte riktigt nådde fram. Sedan började jag hosta och jag kände min kropp. Jag hostade upp blod, det kände jag av smaken, och drog djupa andetag när jag äntligen kände att jag kunde andas.
Då öppnade jag ögonen. Ljuset överrumplade mig och alla färger jag inte sett tidigare fick mig att vilja stänga ögonen igen, men jag kunde inte. Jag stirrade på blodet jag hade hostat upp och insåg en lång stund senare att det hade börjat brinna. Jag visste det, på något sätt har jag alltid känt igen eld.
En vit, kall hand sträcktes fram till mig. Jag betraktade den. Det var något hårt över den, men ändå något varmt. Något jag visste att jag skulle älska. Som om det var en del av mig. Jag kände kylan redan på avståndet. Nu minns jag tydligt hur jag stirrade på handen, förstod ingenting, visste inte ens vad det var.
Efter en stund sträckte sig handen mot mig. Som om den ville ha något från mig. Jag flyttade bak huvudet en millimeter men handen nådde ändå fram, rörde vid min nacke, precis under mitt vänstra öra. Jag stelnade till. Handen var kallare än jag trott, men ändå kändes det som om det fanns något därinne…
Det fick mig att vända upp blicken. De röda ögonen brann av klarröd eld och det ljusa ansiktet med det svarta håret log mjukt. Ansiktet var lika hårt och kallt som handen som sträckts fram mot mig. Fast hur hårt, kallt och motbjudande den ljusa huden och de rödbrinnande ögonen såg ut så fann jag något annat där. Något jag kände mig trygg hos. Något… som om det här var jag.
Han höll handen framför mig igen. Jag tvekade inte längre utan tog den – som jag trodde han menade – och han hjälpte mig obesvärat upp. Plötsligt stod jag på marken. Jag kände gräset under mina bara fötter och blickade ned på min kropp. Hur vet jag inte men på något vis så hade jag på mig en svart, åtsittande, kort klänning. Otroligt snygg var den också, vill jag minnas nu. Jag kanske borde låta någon sy upp en liknande åt mig.
Han tog tag i min andra hand och vände mig om så jag stod med ryggen mot honom. Fortfarande höll han i mina händer i hans kalla. Så kände jag hur han stod väldigt nära mig.
Men det tänkte jag inte på. Jag såg bara den klarblåa himlen, det aningen mörkare havet och den vita staden framför mig. Längre bort skymtade marken svart. Stumt stirrade jag på allting och försökte uppfatta så mycket som möjligt samtidigt, samtidigt som jag undrade vad allting var – trots att jag visste det. Men min upphetsning gav mig inte tid att tänka efter.
Jag tog ett prövande steg framåt och varelsen bakom mig följde efter. När jag sedan hörde honom tala så var hans röst väldigt nära mitt öra.
”Välkommen, Cazia. Min Drake.”

~*~ ~*~ ~*~

Förstummad. Totalt förstummat stirrade jag ut över staden. Jag kunde inte slita blicken från allting där utanför fönstret jag nu stod vid. Mina händer höll fönsterkarmen i ett hårt grepp, som om den skulle försvinna när som helst och jag skulle ramla framlänges.
Tillslut tvingade jag mig själv att slita blicken därifrån. Även om det var svårt. Alla färger jag uppfattade därute – jag älskade det. Det kändes som om de fyllde upp något, som något spännande man provade för första gången men flera gånger värre. Jag lovade mig själv att fortsätta betrakta staden senare.
Istället såg jag mig om i rummet jag fått av varelsen jag träffat. Jag hade kommit fram till två saker med honom: det var en manlig varelse och att vi var helt och hållet av samma sort. Huden, märkte jag, kunde inte värmas upp av eld och värme på något annat vis. Det var mitt första mysterium.

Jag sjönk ned på golvet med hakan på mina uppdragna knän och armarna runt om dem medan jag funderade. En ställning jag ofta återkom till. Jag stirrade rakt fram i en svart vägg medan jag funderade. Efter en stund vände jag ned blicken i golvet, som också var svart. Efter ännu en stund gav jag upp. Jag kunde inte tänka när det fanns så mycket nytt runt omkring mig som jag inte hade undersökt än.

Jag reste mig upp och fortsatte undersöka rummet. Min blick fastnade på en spegel. Jag gick fram till den och betraktade min spegelbild en lång, tyst stund.
Det nattsvarta, långa håret lystes upp av min bleka hy. Något i mina bruna ögon fick mig fundersam. Jag sträckte fram handen och rörde litet på spegelglaset med naglarna. Det var hårdare och kallare än jag trott. Snabbt ryckte jag åt mig handen. En lång stund stod jag och stirrade på mitt utseende. Särskilt min kroppsform. Detaljer i ansiktet eller nyanser var jag inte särskilt intresserad av, bara formen på allting.
Vem nu den kvinnan var blev min nästa fundering. Återigen satte jag mig i samma ställning och återigen tog det en stund innan jag kom fram till att jag var tvungen att fråga någon annan för att få veta. Ja, tro mig eller ej – jag förstod inte att det var min spegelbild. Känns rätt så korkat nu, jag var – och är – verkligen en idiot.

Dagen efter så satt jag mest och stirrade ut genom fönstret. Jag försökte uppfatta allting samtidigt som jag hade mina två mysterier i åtanke. Alla färgerna var – även den dagen – förundransvärt intressanta. Jag fastnade vid en färg och följde den tills en annan färg fångade mitt intresse. Ibland jämförde jag färger och lärde mig vilka som nog kunde vara samma i olika nyanser.

När solen stod mitt på himlen knackade det på en dörr och den manliga varelsen jag träffat för två dagar sedan stängde dörren bakom sig. Jag slet motvilligt blicken från allt därute. Han log, samma leende som min första dag och gick fram till mig. Han kastade en blick ut genom fönstret innan han vände den mot mig.
”Nå, Cazia”, sade han med samma låga röst. ”Vad tycker du om vår stad, Min Drake?”
Jag visste att han tilltalade mig, vem annars fanns det i rummet? Jag lyssnade länge på hans ord, jag visste att jag förstod dem, men kunde på något vis inte svara. Som om jag inte fann rösten. Å andra sidan hade jag inte talat tidigare så en annan orsak var väl att jag inte visste hur man gjorde.
Stumt betraktade jag honom men vände sedan ned blicken. Något utanför mitt synfält glimmade till och fick mig att vända upp blicken igen. Elden som brann i hans hand var otroligt välbekant… jag kände igen varenda låga…
”Faric”, viskade jag efter att ha betraktat elden en lång stund.
Varelsen log igen och lyfte upp min högra hand, vände handflatan uppåt och lät flamman glida ned i min. Sedan släppte han min hand och tog ett steg tillbaka. Jag betraktade elden som nu brann i min hand. Den kändes inte, inte alls. Värmde inte heller upp min kalla hud. En våg av välbehag flödade genom mig när jag noggrant såg på varenda låga som steg uppåt.
”Ja, Faric…” fortsatte jag sedan. Varelsen fångade min blick igen.
”Faric är vår skapelse”, sade han lågt. ”Det är en del av dig.”
Han grep tag om min högra handled och släckte elden med sin lediga hand. Vår tredje berörning fick mig att känna något välbekant men samtidigt en ilning längs ryggraden. Han tycktes märka det, för tredje gången log han. Sedan höjde han handen och berörde mig på samma ställe som på min första dag. Nacken, bakom mitt vänstra öra.

~*~ ~*~ ~*~

Det tog inte alls lång tid för mig att förstå vad som skulle hända här. Underligt. Anledningen till att jag inte sprang utan lydigt följde med var att jag inte hade uthärdat smärta från ett sår tidigare. Antagligen var jag nog litet nyfiken på det också. Jag borde egentligen ha förstått att jag inte skulle gilla vad som nu skulle hända här, med tanke på platsen vi befann oss på, men jag tänkte inte alls. Åtminstone inte mycket.
Ctars kalla klor skar in i min hud allt hårdare. Tillslut trodde jag att jag skulle börja blöda men det hände aldrig. Det var första, och enda, gången jag fick se honom nervös.
När vi kom fram till mitten av den svarta platsen hände allting väldigt fort. Ctar grep snabbt tag om min andra arm och gjorde något – jag tror att han band dem – så att jag inte kunde röra dem. Sekunden efter så fick jag känslan av någon som slog i mitt huvud och jag tvingades blunda och spänna käkarna för att inte få upp gårdagens middag. Jag tvingades ned på knä samtidigt som huvudvärken fick mig att må illa. Något tryckte till i bröstet och tvingade mig att sluta andas. Något grep tag i min nacke och böjde mig framåt. Jag kände lätt igen Ctars kalla fingrar och klor. Då förstod jag det inte, även om jag hade gjort det för en stund sedan. Ctar som hade skapat mig och tagit hand om mig – visserligen bara i två dar än så länge – ville nu döda mig? Det gick inte ihop.
Jag hann inte fundera på saken innan en mycket starkare, genomträngande smärta skar igenom min nacke – just bakom mitt vänstra öra. Då skrek jag högt. Vare sig jag kunde dra efter andan för att skrika eller inte – jag skrek, men ljudet lämnade nog inte min strupe. Ändå är jag säker på att Ctar hörde det. Jag minns ett leende i hans röda, speciella ögon och sedan en klinga som gnistrade till som om det blänkte i solen. Mer såg jag inte för min inre blick.
Samtidigt som jag kände smärtan genom min nacke så började jag hosta upp blod. Mycket mer blod än förra gången. Jag kände hur såret i min nacke också började blöda. Det rann otroligt. Jag kände varenda droppe som lämnade min kropp. Tillsammans med blodet jag hostade upp så anade jag att jag förlorade en hel del blod. Nu vet jag att jag förlorade allt mitt blod.
När jag tillslut slutat hosta upp blod och jag kände att jag inte förlorade mer blod så kände jag ännu en smärta. En smärta som kändes som om jag brände mig. Det kändes som om den varade i flera timmar men av vad Ctar berättat efteråt så varade den bara i några minuter. Det kändes som om någon form av eld brann inom mig och efter en stund började jag undra hur mycket som fanns kvar innan den skulle bränna upp min hud.
Det hände aldrig. Efter en stund så började jag slappna av. Visserligen, det kändes som om det aldrig skulle ta slut men jag behövde inte göra det värsta av det heller. Men jag hann inte riktigt slappna av förrän det slutade. Det slutade så plötsligt så jag ryckte till där jag låg hopkrupen på marken och kämpade för att få tillbaka andan. Det enda jag hann innan det svartnade för ögonen var att dra ett djupt andetag.

~*~ ~*~ ~*~

Fjäderpennan slår i golvet.
Hur skall jag fortsätta nu? Det ni, min familj, har undrat mest över var Cklie och mitt Minne som jämt plågade mig. Det värsta är nu berättat. När jag väl kom igång var det lätt att skriva ned. Frågan är nu: hur många behöver veta fortsättningen? Hur många behöver få veta när jag slaktar städer och sedan bygger upp ett sken mot de stora länderna?
En annan fråga är ju hur långt jag skall berätta? Ska jag skriva fram tills jag träffade min make eller fortsätta längre? Antagligen kommer jag använda alldeles för många sidor för att beskriva hans otroligt underbara ögon. När jag väl har börjat är det svårt att sluta.
Nåväl. Jag fortsätter väl en bit till.

Det glittrade om mitt ärr. Smärtan spelades upp för mitt inre gång på gång. Ctar hade lämnat mig ensam i flera dar nu, och jag hade inte vågat gå ut ur rummet. För det mesta satt jag framför spegeln och betraktade mitt ärr som hela tiden tryckte samtidigt som händelserna spelades upp om och om igen för mitt inre.
Tillslut stod jag inte ut mer utan öppnade fönstret och satte mig på fönsterkarmen med fötterna dinglade ut. Jag märkte knappt att det regnade förrän mina fötter sade ifrån att de var alldeles för kalla, stela och blöta. Skulle de kunnat tala så skulle de nog ha skrikit nu. Mina fötter hatar kyla och har alltid gjort det.
Jag gled ned från fönstret och stängde samtidigt som jag funderade på hur jag kunde få upp värmen i mina stackars fötter. Det tog mig flera timmar – tror jag – att komma fram till att jag var tvungen att gå ut ur mitt rum och leta upp någonting för att få upp värmen – och då hade mina fötter redan torkat. Min hjärna fungerade inte på det bästa sättet i början av mitt liv.

Jag tvekade först. Ctar hade alltid kommit till mig och inne på mitt rum hade jag inte kunnat göra något fel eller förbjudet.
Jag öppnade dörren och en annan tanke slog mig. Den långa korridoren med olika dörrar och krökar skulle inte heller göra det lätt att hitta tillbaka. Fast å andra sidan kunde jag inte sitta instängd där hela tiden. Eller jo – jag kunde – men jag ville inte.
Så jag började gå längs korridoren och lämnade mitt rum bakom mig. Jag var noga att se mig omkring och noterade väldigt onödiga detaljer. Minns till exempel exakt hur repan i en tegelsten i väggarna såg ut. Och på ett ställe minns jag hur många tegelstenar det fanns runt fönsterkarmen på ett av de många fönstren. När jag nu tänker tillbaka så ser jag dessa detaljer otroligt irriterande, men på den tiden tyckte jag de var spännande. Antagligen var det en massa fler detaljer jag lade på minnet men inget jag kommer ihåg nu.

Sekunden – eller det verkade så – senare så stod jag ute på en balkong och betraktade staden igen. Jag hade nog gått upp ett par trappor då jag verkade vara högre upp än mitt rum. Jag gillade att stå där. Platsen gav mig någon form av frid. Jag hade inte ens märkt rummet jag gått igenom för att komma till balkongen men eftersom jag inte hade blivit tillsagd så anade jag att ingen hade varit där.
En kall hand strök sig längs min nacke och jag stelnade till. Med mjuka fingrar strök den sig över mitt ärr och fortsatte sedan ned längs halsen och upp mot mitt ansikte.
Av någon anledning vågade jag inte vända mig om. Stelt stirrade jag rakt fram över staden tills handen strök två, fina fingrar över mina läppar. Då slöt jag ögonen istället. När fingrarna strök sig över mina ögonlock så kände jag hans andedräkt nära mitt öra. Handen gled ned till min nacke igen och jag vågade öppna ögonen.
”De är underbara, Min Drake.”

~*~ ~*~ ~*~

Mer sade han inte. Han lät mig fortsätta betrakta staden där jag stod lutad över balkongen. Han gjorde inget heller. Stod helt stilla. Jag hade knappt noterat det han hade sagt. Istället hade jag koncentrerat mig på hans handlingar. En sak jag var, och är, väldigt noga med.

Huvudsaken är inte orden, ordvalen och nervositeten att säga en mening. Det viktiga är att visa den. Hade man inte visat hur nervös man var, skulle inte den andra förstå meningen i meningen. Ursäkta, ännu ett sidospår.

”Jag gillar det här rummet”, var det första jag sade sedan jag undersökt Faric. Min röst var låg, men ändå hörbar och jag visste att Ctar inte skulle undgå den.
”Vill du byta?” Var hans svar. Då vände jag mig mot honom med ett höjt ögonbryn, ett uttryck jag visste att jag skulle använda många fler gånger i mitt liv. Han log, samma leende som alla gånger.
”Jag visste att du behövde ett lugnt rum i början”, sade han efter en stund. ”Jag hade inte planerat att du skulle stanna så länge i det. Det är bara att välja om du vill flytta.”
Jag vände mig mot staden igen och fortsatte mitt betraktande medan jag funderade. Var det verkligen så enkelt? Ingen som bodde här redan? Mer hann jag inte fundera över, Ctar verkade redan ha bestämt sig och jag hade inget emot rummet.

Tre dar efter att jag hade bytt rum så slog en tanke mig. En tanke jag inte alls hade funderat på tidigare, en som jag antagligen borde ha undrat över redan från början. Jag rätade på mig där jag stod vid balkongen och betraktade staden i solnedgången. Om bara en liten stund – tio minuter eller så – skulle Ctar komma, som de senaste dagarna. Det första han gjorde – som alla andra dar – var att lägga sin kalla hand över min nacke och stryka ett finger över mitt ärr.
”Varför skapade du mig?” Frågan kom tydligen plötsligt då Ctar ryckte till. Jag stelnade till jag också. Hade jag valt att ställa frågan vid fel tillfälle? Småsaker oroade mig ofta under den tiden och det här noterade jag också.
Sekunden senare log han det vanliga leendet och jag slappnade av. Handen vilade mot min nacke och när jag vände blicken mot honom såg jag att han betraktade staden såsom jag brukade göra.
”Kortfattat, Min Drake”, sade han och jag kände på mig att han noga valde sina ord. ”Så var det för att uppfylla Profetiorna. Alla Profetior nämner dig någonstans, inte minst De Östra. Det var De Östra Profetiorna som tvingade mig att skapa dig. Du är skapad för att hjälpa mig att förgöra De Västra Länderna.”
Tystnaden lade sig över oss. Jag kan inte direkt påstå att jag blev förvånad av det han sagt. Inte heller fyllde det mig med hat och avsky. Istället blev jag mer nyfiken och fick ett intresserat intryck.
Jag betraktade honom noga. Hans ansiktsuttryck. Han log litet.
”Du har ännu en hel del kvar att lära, Min Drake”, sade han mjukt. ”Det skall bli intressant att se.”

~*~ ~*~ ~*~

Efter en lång stunds koncentration gav jag upp. Boken – som föremålet tydligen kallades – var helt omöjlig att förstå sig på. Även om texten – bokstäverna – var tydligt skrivna så förstod jag mig inte på det alls. Även om Ctar hade förklarat att jag redan borde kunna det. Och även om han ändå hade gått igenom bokstäverna med mig och förklarat hur man skapade ord och meningar.
Jag slog försiktigt ihop boken och lyfte den varsamt från bordet innan jag tvärt kastade den i väggen. Snabbt gick jag förbi den utslocknade brasan och ut på min balkong. Blicken svepte över staden medan jag funderade på mitt liv, som visserligen inte hade varat så länge än.

När kvällen närmade sig så hade jag kommit fram till tre saker. Den första var att jag inte hade varit i staden överhuvudtaget, inte ens när jag kom till borgen jag nu bodde i. Den andra var att Ctar var ovanligt intresserad av mig, inte bara på grund av profetiorna utan av andra saker också. Däremot visste jag helt säkert att han inte ville ha en romans. Ctar var som en far för mig, en kollega och en vän – inget annat.
Det tredje var en självklarhet. Jag hade otroligt mycket att lära mig innan jag kunde klara mig på egen hand. Det var en sak jag visste helt säkert. Och jag hade redan ett tydligt exempel – det skulle ta en evighet innan jag kunde förstå mig på meningarna i böckerna.

Resten av kvällen stod jag försjunken i tankar. Ctar kom som vanligt någon minut efter att solnedgången försvunnit och som vanligt lade han sina kalla fingrar på mitt ärr. Jag reagerade knappt längre, mer än en notering om att han hade kommit.
”Varför lyckas du inte läsa?” Frågade han med samma låga röst efter en stund.
Jag sökte med blicken över den allt mörkare staden medan jag försökte finna ett svar. Jag hade inte tänkt på den saken och det tog en stund för mig att fundera ut ett svar.
”Det… orden… bokstäverna förvandlas för mina ögon”, försökte jag tillslut. ”De blir helt annorlunda. Förvrängs så pass mycket att jag inte förstår meningen.”
Jag sneglade på Ctar. Jag var inte helt säker på att jag hade valt rätt ord att förklara felet med. Jag hade inte ens upptäckt felet. Men jag såg ingen förändring i hans ansikte. Efter en stunds tystnad fastnade min blick på något han fingrade på i handen. Jag försökte se vad det var.
Ctar följde min blick och log det vanliga, lugna leendet innan han räckte fram glaset mot mig.
Jag betraktade det förundrat. Formen, färgen – den genomskinliga färgen, glansen och det röda innehållet som fyllde hälften av glaset. Det var mörkrött med nyanser av svart i och gav ifrån sig en egendomlig lukt. Sedan såg jag på Ctar som fortfarande log.
”Smaka”, uppmanade han mig.
Jag tog försiktigt glaset mellan två av mina fingrar och drog det närmare mig. Ctar släppte det och betraktade mig noga. Jag stirrade ned i det en stund innan jag förde glaset till mina läppar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *