Sandy – Del fem

11 juni 2008

~*~ ~*~ ~*~

Jag praktiskt taget såg på kampen. Det var ingen som reagerade när jag stod och pratade med några orcher eller skrattade av en orchs klantighet. Inte heller när jag lämnade fästningen, men det kommer vi till senare.

Efter ett tag grep en orch tag i min axel.
”Cazia”, sade han med en röst jag kände igen. Jag slappnade av.
Orchen talade snabbt till mig. Jag nickade för det mesta.
”Ta dig ut ur slaget och meddela Ctar”, var det enda jag sade innan jag lämnade orchen för att fortsätta striden och spelet.

”Kan du resa dig? Vi måste återvända till citadellet.”
Slaget var över. Det var visserligen inte speciellt jobbigt, att jag blev på sämre humör eller något åt det hållet – men man var ju tvungen att hålla spelet uppe. Jag njöt av blodslukten som spred sig.

Striden avslutades med en reträtt. Jag lämnade Golhad-tolsir tillsammans med dem. Det var ingen som märkte något och det skulle ingen göra förrän fästningen hade lugnat ned sig.

Vattnet glittrade svagt av stjärnorna som lös långt borta. Plötsligt strök sig två kalla fingrar runt min nacke och upp mot min hals. När jag försökte vända mig om grep den starka handen tag om min arm och höll mig undan från honom.
När jag sedan motvilligt slappnade av så följde hans kalla fingrar mina ansiktslinjer.
”Jag har saknat dig, Min Drake”, viskade han. Jag log, men väntade. Ctar sade inget mer. Det var en av våra, gamla, sätt att tala med varandra. Vi sade oftast inget. Ändå sade det mer än ord.

Strax efter att jag hade träffat Ctar igen så avslöjade han mig. Han ville att jag skulle ta kontakt med Findolfin och styrde sedan mitt medvetande. Alven blev naturligtvis förkrossad, det verkade så åtminstone, och jag blev förbannad. Förbannad av att Ctar inte lät mig sköta det här på egen hand. Å andra sidan var det en lättnad av att slippa dölja sin identitet.
Nu kunde jag äntligen slappna av. Lämna Sandy och hälsa Cazia välkommen.

Vi höll en lång, irriterande konversation via tankarna där jag försökte förklara för en ovillig lyssnare vilken sida jag stod på. Jag skulle aldrig lämna Ctars sida. Varför, om och men är tre ord som förekom oändligt många gånger under den konversationen.

När jag lyckades fly från hans tanke så var jag förbannad. Min hand grep direkt tag om Ccaritz fäste och jag längtade tills Profetian blev värre än vad den behövde bli.

Jag verkligen ville plåga honom. Långsamt skära ut hans hjärta… Höra hans skrik… Känna doften av färskt blod. Känslan… Känslan…

Jag är nog litet av en vampyr. Särskilt under den tiden, men nu också. Det skulle vara fantastiskt att bita någon man verkligen hatar. Doften och smaken av färskt blod. Se rädslan i deras ögon. Skriken. Bli jagad… Alltihop. Särskilt blod. Mycket.
Jag har ett stort behov av färskt blod. Kanske för att jag inte har något själv? Eller så är det väl ondheten som har ett övertag…
Jag kanske borde prova vampyrlivet. Det låter rätt intressant.

~*~ ~*~ ~*~
Efter den sista kontakten med Findolfin tog ingen av oss kontakt med den andra på ett bra tag. Jag vet inte om det var det som plågade mig men i vilket fall fick jag flera återblickar av Minnet under den perioden. De värsta var att jag inte kunde andas utan hostade bara upp blod i flera dar. Inget trevligt minne.

De mjuka, kalla fingrarna strök längs mitt ärr. Handen grep hårt runt min hals. Så pass hårt att jag kände smärtan, men inte tillräckligt hårt så jag inte kunde andas. Mina ögon smalnade. Jag granskade utsikten.
Han kysste mig innan jag satt upp på Soleros rygg. Jag nickade.
”Bränn upp Alonovir.”

Under den tiden verkligen hatade jag Findolfin. Jag kände en lust att straffa honom. Hans släkt, hans land. Utplåna de tydliga spåren om var han befunnit sig. Få hela hans existens att försvinna. Och sedan… glömma… slippa… njuta…

Frihet. Ordet glittrar när jag skriver det. Tankarna flödar iväg. Det finns inget, ingen som kan beskriva ordet Frihet. Känslan.

Jag slappnade av på Soleros rygg när jag betraktade byn som mina, Ctars orcher plundrade. Rädslan alverna utvisade – det var tydligt att den här inte var speciellt beväpnad – fick mig att le. Känslan var underbar. Jag längtade tills jag skulle få dräpa Findolfin.

Attacken var planerad när de skulle ta sig över den frusna sjön. Jag har inget minne av vad den heter. Deras enda flyktväg skulle vara tillbaka, med andra ord skulle de inte komma fram dit det var planerat. Dessutom är isen en farlig plats för ett slag.

Hingsten visade tydligt tecken på att han var uttråkad. Jag lade hela min koncentration på att få honom att varva ned litet. Blicken sökte över landskapet. Jag kunde föreställa mig platsen som ett slag. Det skulle inte vara långt. Jag visste vad jag skulle göra.
Mina tankar avbröts av Ctars tanke som länkades samman med min. Den var som hans fingrar, röst och ögon, mjuk men ändå kall. Av någon anledning grep jag häftigt tag i hans tanke och drog den till mig, som om den var beskyddande på något vis. Jag litade på honom.
Ctar höjde ett ögonbryn innan han vände blicken ut mot isen igen. Han nickade sakta.
”Låt oss attackera.”

~*~ ~*~ ~*~
Mina armmuskler skrek när isen tog emot. Den var tjockare än vad jag hade väntat mig. Jag kämpade med att få Ccaritz att skära genom isen, samtidigt som jag fångade en tråd av min magi och lät den flöda genom svärdet för att hjälpa till. Jag såg tydligt hur isen smalnade. Efter lång väntan sprack den.
Jag rätade på mig och lät blicken vandra över alverna som häpet ökade takten men sedan sjönk ned i vattnet. Ett svagt leende.
”När tänker du komma?” Min tanke var ovanligt lugn trots att min hand inte kunde hålla klingan stilla.
”Jag har inte den ringaste avsikt att stiga upp ur vattnet för att bli en måltavla åt era bågskyttar, och förövrigt dig, som jag antar övervakar spektaklet!”

Jag stönade högt. Det skulle bli jobbigt att jaga honom. Istället för att svara så vände jag och gick därifrån. Jag visste att vattnet inte skulle dränka honom. Hur länge han än satt fast under isen, om han så frös till is själv. Profetian skulle på det ena eller andra viset ha sett till att han överlevde och att jag fick dräpa honom.
När jag tänker efter så är tanken nästan lockande. Det skulle vara riktigt skönt att se honom död.

Efter det så förkortade jag mitt hår till strax nedanför hakan. Jag ville att alla skulle kunna lägga märke till Cklie. Mitt ärr var inget jag behövde dölja längre. Det var skönt att slippa dölja Cazia. Jag hade varit Sandy för länge. Trots det var det korta håret riktigt läskigt. Skrämmande på något vis.

Efter att ha bränt upp några byar till tog Findolfin kontakt med mig igen. Han överraskade mig.
”Sandy, skulle du vilja bli fri från din förbannelse?”
”Vad vill du mig?” Kunde jag inte låta bli att utbrista. Ursinnigt. Tankar. Sedan suckade jag. ”Nej, jag har ingen som helst anledning att skona dig nu.”
”Jag ber inte om att bli skonad.” Varför blir han så lätt irriterad? Det är bara onödigt att reta upp sig på småsaker, vet du väl?
”Jag vill ha ett korrekt svar på min fråga: skulle du önska att bli fri från förbannelsen? Jag har funderat en del om det. Jag förstår att du måste döda mig. Men jag vet också en del som du inte vet, och det är en viktig faktor i det hela sammanhanget.”
Jag höjde på ena ögonbrynet. Tredje gången han talar i gåtor. Det började bli riktigt irriterande.
”Vi vet båda saker den andra inte vet”, svarade jag stilla. ”Jag har gett mitt svar. Jag trodde det skulle räcka och inte skapa en lång konversation som inte leder till någonting.”

Han drog en riktigt jobbig bit för att säga farväl. Det räcker väl med ett ord och inte femtio meningar? I vilket fall har jag inget mer minne av den. Den irriterade mig otroligt. Det kändes som jag skulle somna.
”Eftersom Alonovir redan håller på att falla så innebär det ett snabbare slut för mig än vad tiden tänkt”, svarade jag. ”Fiender kommer vi ändå alltid att vara. Jag älskade dig.”

Varför nämnde jag det sista? Det orsakade bara ett ännu längre, jobbigt och irriterande samtal som resulterade i att jag höll på att somna. Har inte heller något stort minne av det fortsatta samtalet. I vilket fall minns jag tydligt hur jag gjorde honom förbannad.
”Sakeson är inte Alonovirs största hot”, hade jag berättat. ”Det största hot som funnits är du.”

Han blev förbannad på mig och drog någon lång, jobbig bit om ’sin plats i världen’ som jag inte heller har lagt på minnet särskilt mycket. Hela samtalet slutade med att jag återigen bestämt mig för att döda honom.

~*~ ~*~ ~*~
Låt slaget börja. Kriget skall avslutas.

Nej. Vill inte. Låt mig slippa…
Varför skall det vara så svårt att beskriva ett slag? Det var som ett helt normalt slag. Alla rusade ut och dödade varandra. Slaget mot ’det onda’, som många kallade honom, började. Vår styrka väntade fortfarande.
Stoet jag hade fått låna, ett robust, starkt sto med attityd, visade tydligt sin otålighet. Hoppade åt sidan, kastade med huvudet, skrapade med hoven i marken och började då och då röra sig framåt. Jag fick hela tiden vända tillbaka henne.
När vår styrka rörde sig framåt så höll jag in stoet. Väntade.
”Nå, min riddare. Skulle vi inte få det här överstökat?”

Min attityd hade förändrats stort. Ser tydligt skillnaden mellan mina första år, de dramatiska scenerna med Findolfin och nu. Läskigt.

Alla fortsatte döda alla de såg. Jag satt kvar på stoet och betraktade slaget som antagligen skulle skrivas om i historieböckerna. Om jag inte har fel så stupade väl Sakeson i det slaget också. Nåväl, han kunde ju inte dödat Findolfin. Det var mitt jobb.

När Findolfin sedan tog kontakt med mitt medvetande, bara berörningen av hans medvetande, fick mig att tappa balansen när stoet tog ett skutt åt sidan. För första gången spelades hela scenen upp framför mina ögon. Klumpen i halsen gjorde det svårt att andas. Obehagligare än vanligt. Jag kände blodsmaken stiga innan jag fick en hostattack.

”Sandy?” Hans röst var låg. Jag vände långsamt upp blicken. Strax därpå fick jag en hostattack till och höll min knutna hand över munnen. Blodet rann längs min arm.

Varför var det så svårt att vara i närheten av honom utan att jag måste kräkas blod hela tiden?

Jag stirrade ned i blodpölen. Sakta vände jag upp blicken och drog ett andetag. Hur han kunde befinna sig här helt plötsligt var något jag inte förstod. Jag granskade honom. Smärta, sorg, oro samt någon viss… undran syntes i hans ögon. Han hade aldrig sett mig såhär förr. Jag vet inte om det bidrog till något av hans ögonuttryck. Nu funderar jag faktiskt på hur han reagerade på att se mig i kort hår…

Sårad. Han var sårad. Det upptäckte jag efter en stunds tystnad. Handen var tryckt mot ett sår i armen.
”Sandy… Innan jag dör…”, han måste jämt vara så överdrivet irriterande? Han spände blicken i mig. ”Vad är du för något?”

Jag stirrade på honom. Hur tusan skulle jag förklara det där när jag inte ens visste själv? Frågan satte mig praktiskt taget i chocktillstånd. Trots allt var hans ögon irriterande lugna. Jag reste mig upp och gick fram till honom innan jag sjönk ned på knä framför honom.
”Jag vet inte”, sade jag sedan. Efter det sänkte jag blicken mot hans sår innan jag drog Ccaritz. När jag talade så var det med otroligt låg röst. En röst ingen normal varelse skulle kunna höra. Ändå visste jag att han hörde mig.
”Jag är som en vampyr. Mitt luktsinne längtar efter doften av ditt blod. Mitt smaksinne törstar efter smaken av ditt blod. Hörseln vill höra ditt skrik. Synen vill se dig falla. Känseln… längtar efter lättnaden…”
Jag strök Ccaritz flata sida mot hans kind och drog sedan fingret längs eggen.
”Min hud är alltid kall, blek, död… Mina ögon är mörka… allting hos mig tyder på död, ondhet.”
Jag fångade försiktigt upp hans hand så han kunde se skillnaden i huden. Sedan lät jag två fingrar stryka sig längs hans hals. Jag böjde mig mot hans hals och andades in lukten. Suckade och slöt ögonen.
”Vilket slut det hade kunnat bli… vampyren biter sin älskade…”

~*~ ~*~ ~*~
Med snabba steg begav jag mig in i skogen.
Vad höll jag på med egentligen?
Först försöker jag förklara något jag inte själv förstår mig på, sedan berättar jag mina blodiga drömmar om honom för honom och nu lämnar jag honom så han kan få dö en stilla död?

Jag begav mig till De Östra Länderna och sprang bort till platsen där Minnet utspelat sig. Den var lika tyst som vanligt. Första gången jag återvänt. Den svarta askan låg spridd över hela stället.

Minnen. Tydliga minnen. Kristallklara minnen.
Plågad. Osynligt plågad. Men ändå kristallklart.
Ensam. Ovetande ensam. Men ändå kristallklart.
Mörker. Bara mörker. Kristallklart mörker.

Det var där jag tog livet av mig.
Det var min första, och troligtvis enda, överdrivet dramatiska scen. Det tyckte jag faktiskt jag kunde kosta på mig.

Hur vet jag inte, men mitt medvetande fick ett liv även i det döda. Endast en svag tanke. Och naturligtvis tog Findolfin kontakt med mig. Det börjar bli irriterande. Vi hade en lång, svag konversation innan han avbröt med en fråga.
”Vad är det för förfärligt misstag som du då har gjort, som tvingar dig att plågas i evigheter?”
Hade jag kunnat, så hade jag höjt på ögonbrynet, suckat och himlat med ögonen. Kanske smällt i huvudet någonstans också.
”Blev kär i dig? Vad vill du ha av mig egentligen? Kan du inte bara lämna mig ifred?”
”Jag tänker återvända till världens sfärer igen, och då som en varelse av kött och blod. Det har jag samtycke till av några av de Högre makterna. Men då jag ska göra det, så skulle jag önska att renad från alla handlingar, skulle du följa med mig och bli min hustru.”

Nu blev jag nog mest irriterad. Han var naturligtvis tvungen att få mig att vilja säga ja och att få min död ännu jobbigare.
”Vet du egentligen hur många gånger jag försökt döda dig? Vad skulle Alonovir tycka om du friade till landets fiende?”
Han drog någon bit om att alver förlåter lätt.
”Om jag säger såhär då; hur många skulle kunna lita på en som försökt döda landets tronarvinge? Sådana saker är inte hur lätt som helst att förlåta. Vare sig man är alv eller inte. Och hur lätt kommer jag att förlåta dig?”
Jag höjde blicken och bytte ämne.
”Så du ger dig av nu? Eller tänker du dra ut på det här mer?”
”Ger mig av så fort jag fått ditt svar, min älskade.”
Ord mot ord. Allting jag sade hade han en undanflykt till. Allting han sade protesterade jag mot.
Tillslut skakade jag på huvudet och spände blicken i honom – på något vis hade vi fått var sin gestalt eller så är det jag som minns fel.
”Dödar du Ctar så dödar jag dig”, sade jag lågt. ”Det hinns inte.”
Sedan kysste jag honom.

~*~ ~*~ ~*~
Jag hade hoppats på att historien slutade där. Istället grep han tag i min hand och rentav tvingade mig att följa med honom.
Vad som hände sedan var att jag var lika bråkig som vanligt och protesterade fortfarande mot frieriet. Han fick binda mig och bära mig för att jag skulle följa med. Eller något i den stilen.

Det var inte så att jag inte ville. Det var det att jag inte trodde Alonovir skulle acceptera det frieriet. Jag vill helst inte råka ut för något sådant. Naturligtvis övertalade hans ögon mig som om det vore hur lätt som helst. Jag skyller alltid på dem. Det är alltid deras fel.

Jag får väl be om ursäkt för min oläsbara stil och mina dåliga beskrivningar på slagen. Skulle det beskrivas ur min synvinkel? Jag brukar inte lägga märke till sådant. Däremot kan jag slösa upp flera sidor på att beskriva olika dofter av blod…

Det jobbiga kom väl när han faktiskt var tvungen att inse att jag gillar att döda folk. Trots det så förbjöd han mig från att döda alverna bland annat. Jag fick utrota orcherna och dylikt. Det fungerade väl ganska bra. Fast det är roligare när man ser rädslan i folks ögon, deras skrik, ovanheten när de försöker försvara sig…

Nåväl. Det blev en jobbig tid och jag vet vem jag har att tacka för det.

~*~
Sorgens tid är över. Åtminstone för människornas syn. Men nya makter kommer växa. Det som förhindrat världens undergång kommer nu att skapa dess nya slut. Och så kommer det att fortsätta i all oändlighet.

Resorna man gör genom livet är inte alltid lätta. Själv tror jag att det var det svåraste slut jag någonsin kunde tänka mig. Jag hade praktiskt taget lovat mig själv, antagligen sedan jag upptäckte mitt ofödda barn, att jag skulle ta livet av honom. Och som vanligt kommer ’men’. Suckar. Irritationen trodde jag skulle ta kål på mig. Så envis som han var. Först lurar han mig tillbaka till livet igen, sedan praktiskt taget tvingar han mig att stanna. Underbart.

Att stanna med mina minnen och bakgrund, någonting jag inte ens vet om jag kommer att berätta, visste jag inte skulle fungera. Minnena skulle plåga mig och ändå stannar jag. Varför? Naturligtvis på grund av den som låtit mig plågas skull. Jag är verkligen en idiot.

Fast jag måste säga att jag nog inte kunde hindra mig själv att stanna. Jag hatar verkligen hans ögon, de är otroligt – nej, mer – vackra. Nu funderar jag nästan på hur jag skulle kunna ta hans ögon för egen del, inget jag tror han skulle bli glad över. Jag praktiskt taget älskar dem. Troligtvis mer än vad jag älskat mina flygturer med Amour eller galopprundor med Solero.

Varför stannade jag egentligen? Jag vet inte själv. Han ville inte släppa mig. Och naturligtvis såg han på mig med en sådan blick att jag inte kunde undgå att stirra och beundra hans otroligt vackra ögon. Jag är avundsjuk. Det har jag varit länge, mycket länge. Och därmed var jag fast, antar jag. Jag vet inte vad jag skall säga nu men jag skyller fortfarande på hans ögon. Där har du antagligen orsaken till att jag inte tog livet av mig igen.

– Sandy Aliza Xanica Drakögat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *