Sandy – Del fyra

11 juni 2008

~*~ ~*~ ~*~

”Sandy?”
Jag öppnade ögonen och nickade långsamt.
”Han överlever”, viskade jag.
Evaren nickade förstående innan han lämnade rummet.
Jag vände blicken mot Findolfin. Han andades lugnare och rycken i handen hade försvunnit. Han svettades inte lika mycket heller. Min blick vandrade över hans ansikte och fastnade på hans läppar. De var lockande. En skrämmande sak jag erkände för mig själv den kvällen.

Resten av natten vandrade mina tankar ofta tillbaka till Mellanvärlden. Jag kunde inte somna och låg och vände och vred på mig i sängen. Mestadels muttrandes. Tillslut stod jag inte ut längre och reste mig upp för att äta en nattlig frukost. Jag fick sova på dagen om det hjälpte – nu kunde jag absolut inte sova.

Matsalen låg öde. Inte ett ljud, inget tecken på gårdagens kvällsvard. Jag gick in i köket och snappade åt mig en bit bröd och en frukt innan jag tankfullt sjönk ned på en stol framför de genomskinliga väggarna som gav mig utsikt över Ylieth.
När jag ätit upp min tidiga – eller otroligt sena – frukost så gick jag och lade mig igen. Jag somnade någon gång framåt morgonen.

Det tog mig flera dagar innan jag hade vridit om dygnet igen och klarade av att lämna mitt rum synligt. Jag slank ut till Teral och satte mig för att betrakta hans träning av krigarna. Medan jag betraktade träningen så funderade jag återigen på hur jag skulle kunna ha ihjäl alven. Kunde det vara möjligt att han faktiskt var förälskad i mig eller är det bara ett spel? Med tanke på att jag inte kände honom eller hans land så skulle det lätt kunna vara möjligt att han tänkt överta Ylieth eller något liknande. Förresten kunde jag knappast bli förälskad i en så gott som död man.

Och självklart – på alla problem – så kommer det en attack. Jag märkte den knappt. Det ligger bara som ett svagt minne av en attack i mitt liv. Jag har inte ens ett minne av vad det var som attackerade oss.
Evaren tog hand om de sårade och jag tog tillfället i akt att prata litet med vad- det –nu –var –som –attackerade –oss. Pratade. Jag fick veta en del som hade hänt på Den Östra Sidan av världen under de två- trehundra åren jag hade varit i Ylieth och jag sade åt honom att hälsa Ctar att jag ville tala med honom – förutsatt att han inte blev dödad på vägen naturligtvis.

Inte så mycket mer med det, vad ska jag skriva? Findolfin överlevde, som sagt, och min nästa fundering var varför jag inte hade haft ihjäl alven medan han ändå – praktiskt taget – var död. Ja. Jag såg Findolfin som död redan nu.
Jag riktigt längtade efter den dramatiska begravningen och att sorgetiden skulle börja. Dessutom kunde jag inte heller låta bli att le när jag tänkte på det. Helst en överdriven dramatiskt död. Att hugga Ccaritz igenom honom när han var medvetslös skulle inte bli särskilt dramatisk… jag var tvungen att komma på något annat.

~*~ ~*~ ~*~
Det gick en stilla tid innan jag bestämde mig för att leta upp Findolfin och ta reda på några småsaker om slaget som varit. Mina tankar var samlade, men ändå utspridda. Vissa kunde jag inte ens få ett grepp om. Jag rynkade pannan medan jag väntade. När alven jag talat med kom ut ur tältet så kände jag hur jag slappnade av.
”Prinsen kan ta emot er.”

Jag betraktade hans ansikte noga. Det långa, nattsvarta håret. De perfekt formade kindbenen. De varma, lugna läpparna som inte visade ett tecken på rädsla. Och inte minst hans underbara ögon. Ska jag vara dramatiskt så kändes det som om jag skulle drunkna i dem… vänta nu… det har jag nog inte avslöjat för honom… aja, nu vet du.

Jag rätade på ryggen.
”Hur många av era män stupade när ni försvarade Ylieth?”
”Ungefär ett fyrtiotal stupade, min drottning. Alla de som dog ligger begravda vid skogsbrynet. Vi sörjer dem fortfarande, en förlust försvinner aldrig ur ens hjärta. Många av dem som stod mig nära har stupat eller förts med av tidens våg.”
Han vände sin sänkta blick mot mig och i hans ögon syntes sorg. Jag knöt handen för att inte säga något olämpligt. Mina tankar stönade högt. Det skulle verkligen bli intressant att se vad som händer när jag hade ihjäl honom. Antagligen skulle det bli otroligt jobbigt också, men vad står man inte ut med?

Varför? Varför hade Alonovirs krigare försvarat Ylieth? Varför riskerade de män på en stad de inte ägnat tid alls åt? Jag rynkade pannan åt tanken.
”Mitt namn är Sandy”, upprepade jag för tredje – eller tjugonde – gången. Jag såg mig omkring. ”Varför står vi mitt i ett läger och pratar? Jag tror vi har en del vi behöver tala om ostört.”

Jag drog mig ur lägret och bort mot trädgården. Det var lätt att svinga sig över staketet och landa mjukt på gräset. Jag gick fram till en rosenbuske och betraktade de vita blommorna innan mina tankar blev avbrutna.
” Jag har inga nyheter att berätta än att förstärkning väntas inom en månad. Alonovirs alver, Stålbergens dvärgar och Nunorerna har sagt att de kommer att slåss mot Sakeson tillsammans, med vi är ännu få, alltför få för att strida mot Sakeson i öppet fält.”
Det var tyst en stund. Jag älskade den tystnaden.
”Vad har ni att berätta för mig, Sandy?”
En stunds tankar.
”Findolfin, hur många stora krig har du varit med i?”

Jag vet inte om frågan överrumplade honom men det kändes nästan så. Praktiskt taget kändes det som om allt man sade var fel.
”Det beror på hur man tycker. Makternas krig kan ju räknas som ett riktigt omfattande krig, men jag har också varit i något mindre fältslag, som när det gällde att utrota lokala orcherstammar, eller driva tillbaka odjuren i de Dystra bergen som ligger rätt nära Alonovir.
Det är nog de största, under min tid som tur har det inte varit så mycket blodutgjutelse som mina förfäder fick skåda. Men man kan säga att viss erfarenhet har jag från olika slag.”
Jag blev genast nyfiken när han nämnde ’orcherstammar’. Vilka hade han utrotat? Vilka var det planerat att utrota? Jag trängde undan frågorna och vände upp blicken.
”Slag har vi alla varit med om här i världen”, sade jag lågt. ”Fast ett enda stort krig – nej. Teral lärde mig svärdsfäktning när jag var ung. Men jag har aldrig fått chansen att delta i ett stort krig.”

I stort sett sant. Bortsett från den lilla detaljen med att Teral lärde mig fäktningen, när det var Ctar. Teral fortsatte min utbildning, kan man väl säga.
Sedan kände jag mig tvungen att ta upp det.
”Mellanvärlden”, viskade jag och vände blicken till rosorna igen. ”Det behöver diskuteras. Någonting saknas.”
”Ja, det som hände i Mellanvärlden…”, Findolfin tvekade. ”Först vill jag säga att jag är väldigt tacksam över att ni räddade mig därifrån. Utan er skulle jag bara ha förtvinat, och försvunnit från världen.”
Jag kände hans leende. Tydligt.
”Jag minns alltjämt den plattformen, vid portalen, där vi…”, återigen tystnade han. ”Kysstes.” Orden var lägre nu. ”Det blev så.”

Nu blev jag faktiskt riktigt nyfiken. Den svåra känslan jag hade haft tidigare var som bortblåst. Skulle jag ha varit mig själv så skulle jag ha attackerat honom med frågor om si eller så, men nej – istället var jag tvungen att spela osäker. Jag tror inte jag spelade särskilt bra, men han verkade faktiskt gå på det.
Kort funderade jag på mina alternativ och konstaterade det bästa.
”Allt skulle vara mycket lättare om alltihop inte hade hänt. Om vi inte ens kände varandra.” Jag försökte mig på ett leende, men det verkade förvrängt. ”Men tråkigare.”

Jag funderade intensivt på den tillagda frasen innan Findolfin avbröt mig med en överdriven dramatik. Mina tankar, min kropp och min själ stönade högt när han kom med de dramatiska stroferna.
”Varför… Därför att jag aldrig har träffat någon som ni… aldrig. När jag såg er första gången… så visste jag inte varför jag reagerade så. Jag blev bedårad av er skönhet…”, den komplimangen var faktiskt riktigt söt,” och jag känner en… gemenskap med er. Ni är den första jag mött som på sätt och vis är lik mig… Det är så jag kan förklara det, jag har er bild i mitt hjärta, om jag sover eller är vaken, hela tiden. Jag älskar er… Av hela min själ och mitt hjärta!”

~*~ ~*~ ~*~
De dramatiska replikerna var över. Gratulera mig. Jag överlevde dem. Nu var det bestämt hur jag skulle döda honom. En falsk kärlek skulle väl inte skada särskilt mycket…?

Däremot förstod jag inte hur jag var lik honom. Jag tror inte jag har förstått det än heller. Båda är av ’adlig’ släkt? Båda är ’alver’? Båda har varit med om ’stora krig’? Nej. Allting har en falskt bit. Jag är inte adlig, om man inte räknar mig som adlig för att jag leder De Östra Länderna – kalla mig inte drottning, härskarinna eller något liknande, det låter förfärligt. Jag är inte alv heller, allvarligt talat vet jag inte vad jag är. Och nej, jag har inte varit med om stora krig. De största är väl de gånger jag blivit så förbannad att jag stack ut och högg ihjäl folk. Ungefär.

Jag suckade, nästan litet nöjt.
”Det är inte litet ödet har kokat ihop”, sade jag lågt. ”Vi får väl se hur det urartar sig.”
Än en gång kände jag hur alven närmade sig mig. Han grep – som förra gången – tag i min handled, vände mig om och kysste mig.

Okej. Då blev jag förvånad. Så mycket hade jag inte planerat under den här natten. Jag hade en förvåning till. Kanske för att kyssen kom helt oväntat, kanske för hans varsamma rörelser. Jag är fortfarande osäker.
Jag slöt ögonen och plötsligt tappade jag andan. När kyssen var över tog jag snabbt ett steg bakåt medan jag – delvis häftigt, delvis lugnt – drog efter andan. Sedan öppnade jag ögonen. Spelet hade börjat, och börjat lätt men samtidigt bra.

Resten av natten, morgonen och följande dag var det lugnt. Jag lät Findolfin bearbeta det som hade hänt samtidigt som jag försökte få kontroll över min egen kropp. Min kropp hade bestämt sig för att kärlek var intressant och att den var nyfiken på den. Det gick naturligtvis inte att överdriva, men hur förklarade man det för sin kropp?

Det var nästa kväll jag fick nästa minnesblick, på en av träningsbanorna. Mitt grepp om Ccaritz fäste stelnade och plötsligt fick jag ingen luft samtidigt som det snurrade för min blick. Allting hände på samma gång. Vad vanan säger så är det bara att vänta. Återigen var det något som sade mig att något var fel, eller att någon ville tala med mig eller…
Det var som om jag fick ett slag i magen. Smärtan spred sig ända ut i fingertopparna. Sedan, som vanligt, förlorade jag medvetandet.

~*~ ~*~ ~*~
Märkvärdigt förolämpad blev jag när Findolfin lämnade Ylieth först utan att säga något och sedan sända ett meddelande via tanken. Spelade jag så dåligt? När jag fick meddelandet så stönade jag högt. Idioten hade tänkt ge sig ut i strid mot Ctar utan att jag får följa med och ha ihjäl honom. Findolfin då, inte Ctar. Eller okej, närmare bestämt så hade han tänkt ge sig ut i strid mot Sakeson som i sin tur är den som står Ctar närmast, enligt spelet vi spelade.

Allting gick otroligt fort. Jag tror inte ens jag hann gå upp ur sängen den morgonen och de var borta. Eller de kanske gav sig av när jag hade gått och lagt mig. Jag vet inte.

De närmaste veckorna var lugna. Jag gjorde väl det vanliga – tog hand om Ylieth, tränade, stack ut med Solero, hade ihjäl folk, bråkade med Star… Ungefär. Det varierade från gång till gång vad jag gjorde. Efter fyra eller fem veckor hörde jag av alven igen.

”Drottning Sandy, jag har en sak att fråga. Kan Ylieth skicka förstärkningar till de fria folkens Union? Vi behöver mer eller mindre vartenda svärd i kriget, som mycket väl kan bli det sista i våran historia.
De sista sidorna i boken om kriget mot mörkret är tomma.”
Först blev jag förskräckt och förvirrad, men när jag kände igen tanken så lugnade jag ned mig. Tankar runt mina planer tog form.
”Findolfin”, tänkte jag svagt i ett försök att få ur honom någonting. ”Vad är det egentligen som har hänt. Ylieth har levt isolerat från yttre världen och hoppats på att alltid få göra det. Men detta rör oss också. Sakeson, Sari…”
”Jag vet att Ylieth egentligen borde ha varit dolt för omvärlden. Det vet jag. Men ödet styr, vi lyder. Det är denna tidsålder som kommer att avgöra världens framtid. Då det som varit dolt visar sig, då ondska som slumrat vaknar. Då inget synligt hopp återstår.
Men det har blivit våran lott, profetior har styrt våra liv, Sandy. Så är det. Du hade rätt, det är inte litet som ödet kokat ihop, men vi möttes, och en profetia som jag hörde för länge sedan håller på att uppfyllas. Det har så blivit att våra öden har vävts ihop, antingen till en död som kommer snart, eller ett liv som går vidare.
Av eld och tanke kommer mörkret att falla, eller härska för evigt.
Sådant har vårat öde blivit, och jag känner inte till dess slut…”

Den långa, överdrivna biten fick mig att försöka slå huvudet i väggen. För en kort sekund avbröt jag kontakten. ’Profetior har styrt våra liv’. Naturligtvis. ’Och en profetia som jag hörde för länge sedan håller på att uppfyllas’, intressant. Riktigt intressant. Jag tror knappast han är riktigt införstådd i De Östra Profetiorna, men att höra talas om dem är en självklarhet. Det här fick jag fundera närmare på senare.

Istället för att dra någon lång bit om samma sak så lät jag spelet falla in i tankarna.
”Jag vill träffa dig igen. Men Ylieth kommer först. För många ’om’ och ’men’ finns i det här. Jag kan inte låta Ylieth falla för en sak som jag vill. Tyvärr nej. Jag flyttar staden till öarna här utanför.”
Kort funderade jag på det jag sagt.
”Jag är inte van vid det här, förvänta dig inte alltför mycket.”
”Jag vill träffa er också”, han drog någon jobbig bit som jag inte minns. ”Adjö, jag hoppas vi ses innan allt är slut.”

~*~ ~*~ ~*~
Jag gjorde precis som jag meddelat Findolfin och bad Teral ta hand om skeppen och folket. Jag nämnde aldrig den biten jag brukade nämna: ’medan jag var borta’, då jag knappast hade planerat att komma tillbaka. Antagligen skulle jag ta livet av alven och lämna Alonovir för gott. Möjligtvis skulle jag väl dra ut på något plundringståg då och då eller se till att ett uppdrag där blir löst. Men jag kommer knappast att lägga mer tid på Alonovir än så, hellre lägger jag tid på att ödelägga platser söder eller norr om Alonovir.

Det var lättast att ta sig till Karzad med drake än till häst. Orsaken till att jag skulle just dit har jag inget minne av. Hur resan gick har jag inte heller något minne av. Kanske något jag inte ville minnas. I vilket fall kommer jag ihåg en tid då jag satt på rummet jag hade fått i fästningen och kastade glas i väggen. Jag tror inte att de blev särskilt glada åt det, men jag måste säga att om man blir förbannad så är glas underbart härliga att kasta i stenväggar. Gärna halvfulla också.

”Drottning Sandy, står allting till väl?”
”Jag hatar dig, du gör mig förbannad”, svarade jag honom. Jag reste mig upp och satte mig vid fönstret. ”Vi måste talas vid. Hur tar jag mig till Gohald Tolsir?”
” Har ni alltså kommit fram till Karzad?” Tystnad. ”Golhad-tolsir ligger några dagars resa mot norr från Er, men läget har försvårats, då orcherband och vargar driver omkring och bränner. Våran trupp råkade ut för dem men de flesta överlevde.
Den största chansen är att förflyta sig i luften, men där är ju man inte heller helt säker. Hur som helst brukar man följa floden Stålgrå, den leder rakt in i borgen, mer har jag inte att säga, men om ni kommer så ses vi snart.
Adjö.”

Jag log och nickade sakta. Orcher skulle inte försvåra saken, de skulle antagligen göra det mycket lättare eftersom jag var i ett stort behov att tala med Ctar nu. För spelets skull antog jag drakhamn.
Problemet kom när jag blev träffad av först en, sedan två, sedan tre, brinnande pilar. Min drakhamn skrek till av ilska. Idiot var jag. Jag tänkte naturligtvis inte på att orcherna inte kände igen mig i drakhamn.

Jag kände hur mitt drakblod, som jag egentligen inte hade, lämnade mig och sedan svartnade det – som vanligt – för ögonen.
Jag tror att jag hann svära några gånger och kände hur min drakhamn lämnade mig innan jag helt förlorade medvetandet.

Det jag vaknade av var värken i min högra arm. Det pulserade tydligt och jag antog att jag inte skulle kunna se någonting om jag öppnade ögonen så jag lät de vara. Åtminstone för ett tag.
Medan jag väntade på att min kropp skulle återhämta sig något sånär så spelades en scen upp för mig. En scen när jag hade varit medvetslös. Alven framför mig hoppade till, drog sin båge och lade snabbt och smidigt en pil på strängen.
Jag suckade i tankarna men log samtidigt. När jag öppnade ögonen kände jag mig säker.
Jag vände blicken mot Findolfin.
”Du siktade på mig”, viskade jag lågt, anklagande.

~*~ ~*~ ~*~
Han drog någon lång bit om erfarenhet och chockad… mer minns jag nog inte, innan han frågade varför jag tog mig hit.
Jag letade upp hans hand och betraktade hans ögon.
”Jag var klantig”, muttrade jag sedan. Jag drog någon falsk bit om Ylieth och Sakeson innan jag fortsatte på mitt spel.
Han log mot mig.
”Och jag är glad du kom hit, för jag har tänkt på dig väldigt ofta sedan jag lämnade Ylieth.
Och vad Sakeson beträffar, så är det nog inte konstigt att du inte har hört om honom. Under Kylans batalj för länge sedan, så slogs alver och Nunorer mot en stor orcherarmé i Vildmarken i flera månader. Striderna rasade precis på det området där Ylieth ligger, och det måste vara väl dolt, då ingen av de stridande märkte några tecken på bosättningar. Så staden måste ha legat i centrum för otaliga strider och slag.”
Jag lade på min – enligt de som känner mig – usla charm och vände en självsäker blick mot Findolfin.
”Får man ingen bättre hälsning än en påpekan om att du är glad?”

Det verkade gå rätt väg.
” Jag vet bara att jag inte med ord kan förmedla hur min själ ropar av glädje”, han sade nog något mer innan han kysste mig. ”Är det bevis nog, min hjärtevän?”

Jag log, både inom mig och gav honom ett leende. Dock inte samma.
”Inte lika generad som tidigare?” Frågade jag nyfiket och betraktade hans ögon.
Han log lättat.
”Jag tror inte det i alla fall”, var svaret. ”Mår du bra nu, smärtar dina sår fortfarande i värmen?”
Mina tankar stönade. Jag struntade fullständigt i hans fråga och funderade på att överdriva den lilla kärleksscenen jag börjat på. Jag släppte hans hand för att kunna röra vid hans kind samtidigt som jag spelade blyg. ”Får man en till?”

Alven slöt ögonen till hälften och jag rentav stirrade på hans otroligt vackra ögon, full av beundran. Läskigt att erkänna det för sig själv men då blev jag charmad. Det halvallvarliga leendet och formen hans ögonbryn hade fått fick mig att fundera på hur jag skulle kunna ha ihjäl det vackra ansiktet.
Innan jag hann fundera klart så kysste han mig igen. Längre.
Men den här gången protesterade jag. Hela min kropp skrek om att få komma undan och jag fick tvinga mig själv av alla krafter att inte knuffa undan honom. Det skulle antagligen förstöra hela planen. En obehaglig känsla steg inom mig och jag slöt koncentrerat ögonen.
När hela kyssen var över, svor jag åt mig själv för att jag gått längre in i spelet, och drog efter andan samtidigt som jag sjönk tillbaka på vad –jag –nu –låg –på. Koncentrerad på att samla ihop mina utspridda tankar bestämde jag mig för att vägra öppna ögonen förrän han åtminstone hade vänt bort blicken.

~*~ ~*~ ~*~
Det var läskigt. Fullkomligt skrämmande hur mina känslor, min kropp och min själ totalt protesterade mot hans närhet. Hela min kropp ville vända mig bort från honom, skrika och springa. Det var när vi kom ut i solskenet igen som jag började ana. Jag bet mig i läppen. Inte nu. Det fanns tid till det här senare. Om jag fick chansen, det vill säga.

Vi stannade ute i solskenet och av någon anledning, som jag fortfarande inte förstår, så kysste han mig igen. Plötsligt kände jag en rädsla av att någon skulle se oss. Alverna brydde jag mig inte om. Det var mer en blick som skulle leda till att Ctar fick veta det här. Jag kunde visserligen förklara min anledning till det här kärleksdramat men helst ville jag slippa.
Efter en stund kände jag hur jag kunde slappna av i hans närvaro. När jag kramade hans hand kände jag hans nervositet. Jag vände upp blicken och granskade hans ögon. Sakta klarnade något.
”Tänk inte på det nu”, sade jag utan att ha någon som helst aning om vad han tänkte på. ”Det finns tid till det sedan.”
”Det är tyvärr det enda mänskliga drag jag har”, suckade han. Jag granskade hans ögon. ”Det är svårt för mig att inte vara orolig, för att inte säga…” Han pausade. ”Rädd för framtiden. I vissa fall är mitt sinne som hos en äkta alv, men jag var dödlig en gång i tiden. Vek, svagare än ett torrt grässtrå.”

Jag kämpade för att inte stirra på honom. Häpen av beundran. Jag har aldrig varit emot riktigt vackra språk, meningar och ord. Kanske därför jag gillar att läsa. Beskrivningar var något av det bästa jag visste. Helt underbart. En annan sak jag häpnade över var att jag för första gången kände något annat… en helt… annan känsla…
Medlidande.

Jag kramade hans hand och lutade huvudet mot hans axel.
” Du har inte visat mig Golhad-tolsir bland annat. Å andra sidan skulle jag inte ha något emot en kyss till.” Vad var det som tog över? Min idioti, spelet eller mina känslor? Istället för att banna mig själv, jag skulle ändå bli straffad av en kyss till, så såg jag upp på honom med ett svagt, retsamt leende.
Hans blåa ögon gnistrade till och jag kände lättnaden genom vår kroppsberörning. Han skrattade.
Istället för att svara så strök han mig över håret och vi mötte länge varandras blickar. Efter den fjärde kyssen sedan jag vaknat såg jag mig omkring.
”Finns det någon annan plats att stå på än här utanför?”

~*~ ~*~ ~*~
Vi befann oss i samma rum som tidigare. Jag granskade honom innan tröttheten sköljde över mig. Jag lutade mig mot honom, och antagligen somnade jag så också.
Nattens mardröm var inte speciellt farlig. Inte mer än att jag visste att jag fick en återblick och att jag sov samtidigt. Jag kämpade med att försöka vakna samtidigt som jag inte vågade.

När jag satte mig upp på morgonen hade min kropp slappnat av. Cklie gav ifrån sig en ilning som följde min nacke och ned längs min vänstra rygghalva. Av en vana lade jag handen över mitt ärr och gick fram till fönstret. Dropparna glittrade svagt i morgonsolen. Jag följde dem med blicken.

”God morgon, har ni sovit lugnt?”
Jag stirrade fortfarande ut ur fönstret.
”Än så länge lever jag.” Jag vet inte om ändringen i min röst berodde på Cklie eller min underbara natt. Visserligen kunde gårdagen också ha en del med det att göra, men den tanken sköt jag snabbt åt sidan.
”Men du ser inte ut att må riktigt bra, du är blek, eller är det som jag inbillar jag mig?” Han dolde knappast sin oro. Mina tankar varnade mig, men det brydde jag mig inte om.
”Kalla det vad du vill”, svarade jag med samma, falska röst. Den gick inte att ändra på. ”Jag har då inget namn på det.”
Min hand tryckte sig hårdare mot mitt ärr och naglarna skar in i mitt skinn. Hade jag kunnat, så hade det säkerligen börjat blöda för länge sedan. Mina fingrar började sakta glöda. Jag svor lågt och lossade mitt grepp om nacken. Jag visste det mycket väl, trots att det aldrig hade hänt någon gång. Blev jag för upphetsad så skapade jag eld.

”Jag har en del saker att ordna.” Innan jag hann svara så hade alven försvunnit ljudlöst ut genom dörren.
När alven lämnat mig så trängde alla tankar in i mitt huvud på samma gång. Hur länge skulle jag dra ut på det? Vad fanns det för mening med att bara sitta här och låta allt hända? Fanns det ingen gräns? Tankarna plågade mig. Mitt inre skrek. Skrek av hat. Cklie varnade mig med en ilning till. Impulsivt lade jag handen för att dölja mitt ärr. För första gången verkade det som jag kände alla detaljerna tydligt. För tydligt för att vara verkligt.

Innan min kropp hade slutat darra, innan mina tankar hade slutat plåga mig, innan jag hann upprepa beslutet om att jag skulle döda alven så avbröts min situation av ett nytt slag.
Jag kände hur jag lättades av striden. Det skulle vara enklare att tänka lugnt och sansat när man dödat några.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *