Sandy – Del tre

12 februari 2009

~*~ ~*~ ~*~

Istället för att lyssna på alven så betraktade jag honom istället. Trakterna han kom ifrån var jag inte intresserad av. Eftersom han kom från Alonovir så var jag helt säker på att jag inte kände honom alls samtidigt som jag kände igen hans ögon, fingrar, hår – ja, allt.

När han sedan frågade om min bakgrund så svarade jag att jag inte hade någon. Det var delvis sant, delvis inte. I min identitet som Sandy var det sant. I min egentliga identitet, som jag nästan glömt bort, var det helt klart falskt.

Jag höjde fingret och Eflandir kom fram. Alven hade mörkblont hår med några gyllene strån. Ögonen var gråa, dimgråa.
”Se till att ett rum görs i ordning åt vår gäst.”
Eflandir nickade.
”Något mer jag kan göra för er? Mer vin?”
Jag himlade med ögonen och vände mig mot Findolfin.
”Påfyllning?”

När rummet gjorts i ordning och Eflandir dragit iväg med Findolfin kände jag en lättnad. Samma spänning fanns inte i luften som tidigare under kvällen. Oroligheten jag kände lättade också, men inte helt. Jag kände mig tvungen att leta upp Solero.

När jag kom till stallet möttes jag av lukten av häst. Något mer lättade. Som en klump försvann. Jag vet inte…
Jag sparkade av mig skorna och drog ur hårbandet för att knyta det runt handleden innan jag öppnade boxen Solero hade då och då. Solero lyfte på huvudet när jag gick in i hans box. Halmen stack mig i fötterna men det brydde jag mig inte om.
Strax därefter fattade min hingst galopp och vi lämnade Ylieth. Jag kunde återigen koppla bort allting som hade hänt och bara slappna av.

Jag strök min älskling över halsen innan jag lämnade honom i skogen och gick tillbaka till mitt rum via bakvägen. Jag kände inte för att synas i staden nu. Mina tankar och funderingar på ingenting fortsatte men avbröts hela tiden av tankar på kvällen med Findolfin.
Jag kunde inte urskilja vad jag kände den kvällen. En längtan efter att höra någon som skriker av smärta och lukten av färskt blod. Att få kunna döda och le åt dem som fick känna smärtan. Att få bränna ut levande varelser. Bränna dem till aska.
Jag slöt ögonen. Trots att det egentligen inte borde finnas något glatt i det här så njöt jag fullständigt. Jag älskade den känslan. Men det fanns en nackdel. Man fick inte döda när man som helst ville det.
Den njutning jag kände fann jag inte i den underbara känslan som spridit sig i mitt inre. Det var en annan, dold njutning.
Medan jag andades in lukterna av kvällen log jag svagt. Jag skulle få något att göra. Finna grunden till min frustrerande njutning eller att förstöra den.

~*~ ~*~ ~*~
Äpplet gled ur min hand. Att inte ha kontroll över känslorna var något jag hatade. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Min kropp längtade fortfarande efter doften av färskt blod och att få njuta av andras sorg. Jag funderade kort på om jag skulle ut och bränna ett par byar under natten.
Jag vände mig om och betraktade Eflandir. Det lockade otroligt att strypa alven eller klösa ut hans ögon eller… längre kom jag inte. Jag tvingades bryta tankarna för att inte återgå till min egentliga identitet.

Det var svårt, otroligt svårt att bryta den identitet jag skapat som Sandy när jag träffade Alonovirs nästa härskare, kung, kejsare eller vad du nu vill kalla honom. Jag tror att jag minst åtta – nej, nio – gånger var tvungen att lämna Ylieth de två första veckorna för att ha ihjäl ett antal personer.

I samma stund som jag sjönk ned på sängen öppnades dörren och Findolfin kom in – vacklandes. Han stannade precis innanför dörren när han fick syn på mig.
”Jag ber om ursäkt, min drottning. Hoppas att jag inte kommer olägligt.”
Jag betraktade hans rygg när han vände sig om för att gå.
”Ingen fara, kom in du”, sade jag innan jag hann tänka mig för.
Han lydde snällt och stängde den halvöppna dörren igen. När jag betraktade honom fann jag en oändligt lång trötthet i hans ögon. Han satte sig på en stol med ett trött leende.
”Jag red ut med min springare igår, min drottning”, sade han och jag såg att han kvävde en gäspning. ”När vi var ute i skogen stötte vi på en grupp beväpnade Norrbor som – vad jag såg – tänkte gå till attack mot Ylieth. Jag och en vän till mig hindrade gruppen som retirerade.”
Jag betraktade hans ögon. Min blick hade fastnat där samtidigt som jag hörde hans berättelse som i en dimma. Men när han nämnde ’Norrbor’ så klarnade det till litet. När han nämnde ’retirerade’ så svor jag för mig själv i tankarna.

”Det kanske är bäst att du sover en stund?” Föreslog jag efter en lång diskussion med mina ursinniga tankar. Efter några tysta sekunder så skakade jag på huvudet. ”Du har sömn att ta igen – gå och lägg dig!”

När han hade stängt dörren bakom sig så vände jag mig om mot Eflandir och bad honom lämna mig också. Jag reste mig upp från sängen och gick fram till dörren som vette ut mot den del av trädgården som jag hade för mig själv.
Mina tankar hade muttrat svordomar i flera minuter innan jag kunde avbryta dem. Jag visste nog varför Norrbor kom för att attackera Ylieth. Jag skulle lätt kunna driva bort dem efter att jag fått ett meddelande som någon av dem skulle lämna till mig. Min enda chans att få kontakt med Ctar.
Det jag irriterade mig mest på var en fråga jag nog inte skulle få svar på. Hur i gudarnas makt visste han var mitt rum låg?

~*~ ~*~ ~*~
Jorden gled in under naglarna när jag kastade mig åt sidan för att undvika spjutet Dariz höjde ovan mitt huvud. Jag kunde tydligt urskilja vålnadens gestalt i mörkret och mötte hans blick.
”Vad gör du här?” Väste jag samtidigt som jag grep tag i Ccaritz fäste för att dra ut klingan. Vålnaden skrek missnöjt till och backade när jag vände spjutet mot honom.
”Ett meddelande från Ctar”, muttrade han medan vi fäktades. Jag nickade kort och låste hans spjut med min klinga. I samma sekund dök ännu en varelse upp. Jag lossade min klinga och vände spetsen av Ccaritz mot varelsen, då jag visste att Dariz inte skulle döda mig.
”Lugn, min drottning.” Findolfin höll upp händerna som för att visa att han inte tänkte slåss.
Jag kände en darrning i min vänstra hand samtidigt som jag sänkte Ccaritz. Jag svarade inte. Någonting inom mig hade skapat ett hat mot alven. Jag visste att det var min identitet som Sandy – själv skulle jag aldrig kunna motstå hans vackra ögon – och samtidigt något annat. Vad det andra var, det var jag inte helt säker på än.
När jag äntligen lyckades slita blicken från alven och vända mig mot Dariz igen så hade han fallit ihop – död. Jag lyfte upp hans spjut och strök handen över det. Jag kände tydligt igen det, både materialet och skriften. Jag skulle läsa av det senare ikväll.

Handen slöts hårt om vålnadens spjut och jag sjönk djupare ned på Amours rygg. Det gick inte att läsa av spjutet i mörkret. Jag var tvungen att lämna det. Min irritation för att Findolfin hade ’hjälpt’ mig vägrade att falna. Det kändes som om jag bara hatade honom ännu mer. Fast det är klart. Han kunde ju inte veta att jag ville träffa de här varelserna.

Jag tycker synd om honom nu efteråt. Stackaren fick dras med mig – och får visserligen nu också, men det var hans eget val. Jag var för det mesta irriterad och arg på honom – trots att han bara ville hjälpa mig och Ylieth. Han förstod inte det jag inte kunde berätta.
Men jag antar att han ger igen nu när han har – enligt mig – tvingat mig att stanna kvar här och – försöka, observera försöka – leva lyckliga i alla sina dar. Jag säger som tidigare – jag skyller på hans ögon.

Skriet som ekade fick mig att snabbt resa mig upp. Star höjde trött huvudet och Amor var redan på benen. Ruby hade inte reagerat något större, men man såg att draken var vaken.
”Solero”, sade Amour dämpat. ”Jag känner igen hans skri.”
Innan jag hann tänka, göra eller säga något så hade min kropp bestämt sig för att börja springa. Grenar snärtade i mitt ansikte när jag halvt snubblande – halvt springande sprang i ljudets riktning. När jag kom ut på ett öppet fält så grep ett par stora klor tag i mina axlar och kastade upp mig i luften.
Amour fångade vigt upp mig och jag grep tag i en av drakens taggar för att inte tappa balansen.
”Amour”, flåsade jag. ”Varför tänkte jag inte på dig?”
”Du tänker för litet.”

~*~ ~*~ ~*~
”Solero!” Innan jag ens hann tänka på hingsten så hade jag ropat hans namn. Jag hoppade av Amour redan innan draken hade landat. Innan jag hann landa så hade själsvålnaden vänt sig om och betraktade mig noga.
Jag mötte blicken och granskade Saris ansikte.
”Vad gör du här?” Frågade jag uppgivet när jag insåg att han skrämt upp Solero för att locka mig till sig. Sakta tog vålnaden form framför mig. Jag höjde handen. ”Jag vet, jag vet. Dariz sade det igår. Jag fattar.”
Sari höjde handen och klingan tog sakta form. Jag kände igen den, det var samma gamla klinga som första gången jag träffat honom. Och senaste. Jag nickade kort men min hand stelnade till runt Ccaritz fäste.
”Förklara”, sade jag efter en stund. ”Vad vill Ctar att jag skall behöva veta?”

En kort tystnad varade innan jag plötsligt suckade.
”Inte igen”, muttrade jag medan jag gick förbi Sari och satt upp på Solero. ”Han är tvungen att göra det jobbigare för mig. Men som du vill, jag ger mig av till Ylieth. Skenet måste alltid hållas uppe.”
Sedan manade jag på Solero i en snabb galopp med Sari efter mig.

Medan marken forsade fram under hingstens hovar vandrade mina tankar iväg. Det skulle kännas idiotiskt att spela skräckslagen för en vän. Dessutom mindes jag fortfarande de gånger Ctar försökt lära mig något om spel och Sari hela tiden nämnt att jag var en usel spelerska. Det gick inte att undgå de tankarna under ritten. Att jag sedan var tvungen att spela inför mitt folk kändes inte heller tilltalande. Å andra sidan så har jag ju spelat för dem i alla dessa år…
I vilket fall måste det ha sett otroligt fånigt ut ur Ctars och de andras – som kände till min bakgrund – ögon.

Jag höll häftigt in Solero som snubblade till och satte sig nästan ned. Samtidigt som hingsten stannade satt jag av och möttes upp av Teral.
”Ta skydd i grottorna!” Ropade jag till honom. Teral gav mig en ’vad –är –problemet’ -blick. Jag blängde tillbaka. ”Och skynda er.” Tillade jag innan jag gav Solero en dask på baken så att hingsten rände iväg.

När staden tömts så lutade jag mig mot väggen och väntade på att Sari skulle bestämma sig för att komma fram ur skogen. Ccaritz egg gled mellan mina fingrar och jag funderade kort på Findolfin.
Plötsligt skulle båda komma utrusandes ur skogen – fullt upptagna av en kamp – utan att lägga märke till mig. Sari visste naturligtvis var jag var, men han kunde inte riskera huvudet för att jag skulle känna mig uppskattad.

Tre. Två. Ett.
Jag betraktade kampen en stund innan jag bestämde mig för att ’hjälpa’ Findolfin – och Sari. Skulle jag låtit Findolfin döda Sari så skulle jag knappast få det meddelande Ctar ville ge mig och skulle jag låta Sari döda Findolfin och han – naturligtvis – kom tillbaka till livet på ett helt annat ställe eller kanske efter flera veckor, månader… ja. Av två anledningar. Den första var att jag nog inte skulle kunna hitta honom igen – jag kunde knappast ge mig ut för att leta då jag måste hålla min identitet. Den andra anledningen var att jag antagligen inte skulle kunna stå ut med att inte ha hans underbara ögon att beundra.

När Sari tydligt hade övertaget i kampen så avbröt jag kampen med att vrida Saris klinga ur handen på honom. Sedan högg jag Ccaritz i hans vänstra arm. Sari muttrade något om att vi var vänner – så lågt att ingen mer än jag kunde höra det – men jag viftade bort det med att ’hålla skenet uppe’.
Sedan grep jag tag i Findolfins arm och drog alven bort från Saris grepp. Jag visste allvarligt talat inte om Sari hade tänkt så pass långt att han visste att han inte fick döda honom. Det tror jag inte.

Jag gav Sari en skarp blick när vålnaden tänkte gå till attack igen. Istället för att ropa något så släppte jag Findolfin och gick fram till honom.
”Han är praktiskt taget medvetslös nu”, viskade jag lågt. ”Berätta nu medan vi har tid.”

När Sari avslutat två eller tre meningar fick jag syn på blodet som rann från ett sår vid Findolfins bröstkorg. Jag rusade fram till honom och sjönk ned på knä.
”Varför har du inte sagt någonting?” Fräste jag medan jag rev loss en bit av kjolen för att binda om såret. ”Du kan ju förblöda om det fortsätter såhär!”
Findolfin svarade inte. Han gav mig ett svagt, knappt synligt leende som fick mig att rynka pannan. Jag förstod mig inte alls på det. De perfekt formade läpparna och de otroligt vackra ögonen gav mig en orolig känsla. Något som fick mina fingrar att börja darra.
Jag höjde blicken mot Sari. Han log brett. Medan jag koncentrerade mig på vålnaden så falnade min orolighet. Återigen ersattes den av de två njutningarna jag kände. Jag sneglade på Findolfin. Något fick mig att vilja döda alven. Han hade bara irriterat mig. Jag var säker på att jag skulle hata honom ännu mer om han fortsatte leva. Men jag rörde mig inte ur fläcken. Jag satt helt stilla vid alvens sida och blicken spänt fäst på Sari.

Vad skulle jag göra nu? Oron steg återigen, men varenda gång jag sneglade på Findolfin så svalnade den litet. Sari höll Ccaritz i ett fast grepp och efter en lång stund sträckte jag mig fram för att ta tillbaka svärdet.
Då upptäckte jag att Findolfin faktiskt var vid medvetande. Jag svor högt i mina tankar och reste mig upp för att fortsätta kampen. Plötsligt kom två alver utrusandes ur skogen. De rusade fram till Findolfin och jag rynkade pannan innan jag kom på att jag hade en kamp att fortsätta.
Snabbt vred jag svärdet ur handen på vålnaden. Var det tvunget att se ut som jag använde all min kraft så var jag tvungen att använda all min kraft. Och jag hade alltid varit bättre än Sari på fäktning.
Efter ännu en stund insåg jag att jag var tvungen att döda honom. Jag kämpade nog mer mot tårarna än mot Sari. Varför jag började gråta var inget jag förstod eller tänkte på då. Jag hade aldrig tyckt synd om någon eller varit emot dödande, så varför nu?
Nej. Jag och Sari var vänner. Det syntes bara inte speciellt bra. Det här var första gången jag tvingades döda en vän. Speciellt någon som praktiskt taget var min egen sort. Jag tror faktiskt Sari var mer än en vän. Han var en del av min familj.

När Ccaritz skar in i vålnadens hjärta klarade jag inte av att stanna ute längre. Jag klarade inte av att se honom falla. Istället lämnade jag platsen, barfota och med sönderriven kjol medan tårarna rann nedför mina kinder.

~*~ ~*~ ~*~
Med förblindade tårar sprang jag snabbt uppför trapporna på mitt Hus mot ett rum som liknade det jag hade haft under mina första år. Jag låste dörren och kröp ihop i ett hörn. Det tog mig flera timmar att inse. Sari var död. Visserligen var Dariz också dödad ikväll, men för honom kände jag ingen sorg.

En annan sak jag försökte inse var att mitt uppdrag hade börjat nu. Uppdraget som skrevs i De Östra Profetiorna. Jag visste sedan min skapelse, det här skulle bli en svår tid.
Jag tänkte det aldrig rakt på sak, utan tog jämt omvägar i mina tankebanor när jag funderade på saken. Jag klarade inte av att tänka på att jag var tvungen att döda Findolfin, Alonovirs nästa härskare. Inte för att jag tyckte om honom speciellt mycket eller så – jag visste att det kunde bli så om jag inte höll mig på min kant – utan för att jag nog inte skulle klara av att förlora hans underbara ögon. Var jag knäpp för att jag bara observerade hans ögon och knappt brydde mig om resten av honom?

Efter ett tag kom Teral upp till mig. Han öppnade lätt dörren, gick in, stängde och låste. Den enda av mitt folk som hade nyckel in hit – förutom jag. Teral var den enda jag kunde anförtro mig åt under den tiden. Han visste exakt vart jag försvann om jag försvann någonstans.

Alven gick snabbt fram till mig, tog tag i min arm och drog upp mig – trots mina protester. Han grep tag om mina armar och ruskade om mig.
”Sandy, vad är det?” Frågade han sedan med hög, tydlig röst som om jag inte skulle ha hört honom annars. Jag svarade inte. Teral suckade. ”Sandy, du måste ta hand om våra gäster – och se till Findolfin. Alven är rejält skadad.”
När han nämnde Findolfin klarnade genast min blick och jag ryckte till. Sedan hörde jag något annat. Gäster? Vilka? Varifrån? Jag grubblade litet innan Teral stönade för att visa hur jobbig jag egentligen var.
”Alvens två bröder – Dandael och Finariel är här. Eflandir har sett till att de fått var sitt rum.” Det fick räcka. Jag kravlade mig ur hans grepp och lämnade honom ensam i rummet.

Medan jag var på väg ned till rummet där vi ’förvarade’ de sjuka så torkade mina tårar och jag hann fundera på hur jag skulle ha ihjäl alven. Jag kom fram till två alternativ. Det första – som jag helst inte ville tänka på – var att försöka få honom förälskad i mig och sedan lätt ha ihjäl honom. Och det andra var att få honom riktigt förbannad på mig och utmana mig på en duell så att jag kunde ha ihjäl honom med en bra orsak.

Jag hann inte fundera klart förrän jag kom ned till sjukavdelningen och möttes upp av Evaren. Jag höjde handen i en hälsning – då jag inte var säker på att jag kunde tala – och öppnade dörren.
Jag blev förbannad. Innanför dörren satt Dandael och Finariel på var sin stol vid väggen medan Findolfin låg på en brits – fortfarande med tygremsan av kjolen runt bröstet och jag såg ingen större skillnad sedan sist jag såg honom. Om han inte hade tappat mer blod förstås.
”Förklara för mig – förklara precis – vad ni håller på med?” Utbrast jag förargat. ”Jag trodde ni åtminstone kunde räkna ut att någon kanske borde göra rent såret innan det förvärras? Skall ni göra exakt ingenting så kan ni gå någon annanstans!”

Jag bad en tjänare hämta Eflandir och bad alven ta hand om de båda idioterna. Sedan satte jag mig själv på en ledig stol och gjorde exakt det jag hade skällt ut Dandael och Finariel för. Orsaken var för att jag inte vågade störa Evaren när han undersökte alven.

Jag är inte säker men jag tror att jag somnade. I vilket fall hoppade jag till när Evaren rörde vid min arm och jag fann att såret var ordentligt omlagt. Evaren flyttade stolen och satte sig ned framför mig. Jag granskade de gröna ögonen.
”Han är svag”, var det första han sade – lågt, för att inte väcka den sårade. Innan jag hann säga något så fortsatte han. ”Det finns ett sätt… Han är… som i en annan värld just nu. En värld mellan De Levande och De döda. Jag vet inte om du har kraften att hämta tillbaka honom…”
Innan Evaren hann säga något så hade jag gått fram och satt mig på sängkanten. Jag betraktade Findolfins ansikte. Det såg ut som om han drömde mardrömmar. Handen ryckte till då och då och svetten som rann längs hans panna klibbade fast sig i hans långa, svarta hår.
Jag slöt ögonen och letade upp hans hand. Hans hand grep hårt tag i min och jag tryckte den svagt tillbaka.
”Led mig”, viskade jag svagt, ljudlöst. Sedan lät jag tankarna sjunka in i mitt inre och sökte mig till mitten av mitt hjärta.

~*~ ~*~ ~*~
Magin brann som en stor klump av lava och eld. En speciell syn. Jag sökte upp en flamma och försökte fånga den. Missade. Försökte. Missade.
Jag säger då det, jag har aldrig varit särskilt bra på att koncentrera mig på magi.

När jag väl fångat lågan så sökte jag i den för att finna alven. Jag hörde ett tomt rop och jag kände hur en hand sträcktes ut mot mig. Och jag sträckte mig mot den. Hur jag visste, vet jag inte, men jag visste att den var Findolfins.
Plötsligt grep handen tag i min handled. Så plötsligt att jag tappade koncentrationen för en sekund. Lätt grep jag tag i hans hand som drog mig till sig. Min arm värkte, men jag vågade inte släppa honom.

Plötsligt släppte handen mig. Jag tappade balansen och reste mig upp. När jag återfann koncentrationen så betraktade jag den tomma platsen.
Jag fann att jag var i en grotta med våta, svarta väggar. Vatten kände jag vid mina fötter. För en sekund ville jag blunda, men mitt inre tillät det inte. Plötsligt var jag i ett mörker igen. Jag kände fortfarande fuktigheten i luften och vattnet vid mina fötter.
Så lät jag min magi flyga ut för att undersöka platsen. Vänta. Ett annat medvetande rörde mitt inre, men det var långt borta. Jag kämpade med att fånga det och ta reda på vem det var. Ett hopp inom henne hade tänts.
’Findolfin!’ Skrek jag i tankarna och väntade på svar. Hoppades.
Det ljusnade igen.
”Vem är du?”

Halvt snubblande, halvt springande försökte jag springa ifrån Kairch. Jag visste klart att jag inte skulle kunna döda honom, även att jag inte skulle kunna springa ifrån honom men jag kunde få en chans att finna Findolfin och sedan ge sig tillbaka till Ylieth om hon sprang. Visserligen trodde jag inte på det, men ett kanske är ett kanske.
Efter en stund ökade jag takten och kom tillslut ut ur grottan på öppen mark. Jag betraktade stället en sekund innan jag sprang i riktningen som något inom mig lockade mig till sig.
Jag sprang utan att bli andfådd och sökte med blicken efter Findolfin. Efter en stund skymtade jag en mörk gestalt en bit nedanför mig. Jag stannade häftigt och när jag fick syn på vem det var, tror jag att mitt hjärta skrek av lycka.

Den meningen lät fel. Totalt fel. Hur ska jag skriva? Jag var inte förälskad i honom men jag var otroligt glad över att se honom? Det tål att fundera på.
Istället för att fundera och ta tid på mig så blir jag väl tvungen att fortsätta. Ursäkta avbrottet.

När fötterna nådde marken rätade jag på mig och betraktade Findolfins bleka ansikte en stund. Jag såg inte vad han såg, men jag visste att jag var tvungen att få bort honom härifrån så snabbt som möjligt innan Kairch kom efter och stoppade dem. Efter en stund fann jag Findolfins hand och betraktade sedan hans ansikte en stund.
Jag fick en annorlunda känsla. Den gjorde mig förvirrad. Jag försökte få ett grepp om den, men det gick inte. Istället skakade jag av mig förvirringen och rätade åter på sig för att leda honom tillbaka till Ylieth.
”Kom, min älskade”, viskade en röst och jag stannade upp. Först visste jag inte vems, jag chansade på vinden, men senare fann jag att den var för välkänd för det. Jag slöt ögonen en sekund och försökte komma fram till vem det var.
Innan jag hann fundera klart så hade rösten fått ett svar. Skulle vi ha varit i De Levandes värld nu så hade jag säkerligen sprungit. Det kunde jag inte här.

Jag betraktade Findolfins ansikte en sekund innan jag betraktade porten som på något vis dykt upp. Jag nickade och ledde honom sedan mot porten. Av någon anledning kände jag att det var rätt väg.
När jag kom fram stannade jag. Osäkert sträckte jag fram handen och rörde vid porten. Den var inte gjord av något fast material, det kände jag tydligt, men samtidigt var det inte en skenbild.
Sedan förstod min hjärna vad Findolfin sagt. Jag släppte tvärt hans hand och mina fingrar stelnade till. Nu skulle jag aldrig våga möta hans blick igen. Alven skrämde mig.

Jag kände hur alven gick fram till min sida, hur han tog min hand igen och hur han betraktade mitt ansikte. Jag mötte inte hans blick utan betraktade något långt borta. Naturligtvis var idioten tvungen att kyssa mig.

Ja, jag kallade – och kallar – honom för en idiot. Han var naturligtvis tvungen att förvärra den redan förvärrade situationen. Det var som om han flörtade till sig en förälskelse från min sida istället för tvärt om, som tidigare hade varit en av mina tankar. Och det var en ganska klar självklarhet att jag inte kunde förälska mig i mitt offer. Problem säger jag. Problem. Jag lovade mig själv att Solero skulle få sparka mig medvetslös efter det här.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *