Sandy – Del två

11 juni 2008

~*~ ~*~ ~*~

Tre månader efter att jag – på något konstigt vis som jag inte förstår – hade lärt mig läsa så fick jag min första återblick av det jag nu kallar ’Minnet’. Först förstod jag inte återblickarna jag fick. Det var några bilder men vad de syftade på kom jag inte på förrän en vecka efteråt.
Resultatet blev i alla fall att jag stod böjd över räcket på min balkong och hostade upp blod – som jag trott att jag inte haft något kvar – samtidigt som jag kämpade mot värken vid nacken och samtidigt som jag försökte klara av andningen. Det var inte lika jobbigt som första gången men ändå obehagligt. Jag visste att jag skulle överleva den här gången också, och jag visste att det skulle hända igen.

När jag tillslut kunde dra efter andan och sluta hosta, vände jag upp blicken. Det hade börjat mörkna. Snart skulle Ctar komma, som vanligt. Jag vände ned blicken till mina händer som grep så pass hårt i räcket att jag visste att stod jag för länge så skulle jag inte kunna röra på fingrarna därefter. Jag lossade litet på högra handen och rörde på fingrarna. Då fick jag syn på blodet som hade runnit längs räcket och ned på golvet. Jag stod barfota i en pöl av blod som räckte upp till mina vrister.
Jag rynkade pannan något innan jag vände blicken ut mot staden som jag älskade att betrakta. Det tog inte lång tid förrän jag kände Ctars kalla hand mot min nacke. Jag log litet för mig själv. Det var uppenbart att han skulle komma idag också. Sedan vände jag mig mot honom.
Ctar gav mig samma trygga leende innan han böjde sig ned mot blodpölen vi stod i. Han sträckte fram ett finger och rörde vid ytan innan han höjde handen och lät blodet – på något vis som jag fortfarande inte förstår – fatta eld.
Ctars ögon fångade min blick. Hans leende hade falnat och hans ögon hade en nyans och jag fick ett intryck av att jag inte kände honom. Ändå visste jag att jag kände honom bättre än någon annan – han delade med sig av allting till mig. Jag tog ett steg bakåt för säkerhets skull.

Då gjorde han ett utfall och drog fram svärdet han hade haft dold under kappan. Han vred svärdet – och armen – i en konstig rörelse och siktade in sig på ett hugg i min midja. Jag ryckte till när det välkända svärdet glittrade till och tog ett snabbt hopp åt sidan, utan att ens tänka på vad jag gjorde. Utan en ändring i ansiktet så höjde han svärdet för ett anfall uppifrån. Jag backade skräckslaget in på mitt rum samtidigt som jag hade blicken fäst på Ctars orörliga ansikte.
Den plötsliga attacken hade försatt mig i en chock och det enda jag medvetet gjorde var att stirra på Ctars ansikte och klingan som anföll. På något sätt så förflyttade min kropp sig på rätt sätt.
Efter en snabb minut kom vi ut i hallen. Jag ville springa, men min kropp förhindrade det. Efter en osynlig sekund så höll jag ett svärd i handen och blockerade hans nästa slag. Mina armmuskler – som inte var särskilt vältränade på den tiden – skrek av motvilja, vilket jag också gjorde.
Sedan högg han mot min fria sida och jag snurrade runt aningen snabbare – konstigt nog – än honom och fick in ett hugg mot hans fria arm. Samtidigt kände jag en ilande smärta genom benet och kämpade mot tårarna som kom av både ursinne och smärta.
Nästa parering var framifrån. Mitt högerben skrek fortfarande och jag lade över vikten på vänsterfoten för att lätta smärtan – vilket inte lyckades särskilt bra. När han tillslut lossade sitt svärd var jag tvungen att ta två steg bakåt för att inte ramla. Han verkade utnyttja den situationen och smällde till med bredsidan mot mina revben så jag tappade balansen och ramlade.
Nu visste jag att det var jag som hade förlorat. Istället för att resa mig upp och fortsätta kampen, vilket han ändå skulle ha förhindrat, så kämpade jag mot smärtan i benet, bröstet och armarna. Jag satte mig upp, drog upp benen och slog armarna om dem. Min blick var nedvänd mot stengolvet och sakta färgades det rött av blodet som rann ur mitt öppna sår.

Det var inte förrän jag kände att smärtan i armarna höll på att gå över som jag upptäckte att Ctar inte hade gjort något. Varken hjälpt mig, dödat mig eller gått därifrån. Jag vände upp blicken och han fångade genast min blick. Sedan böjde han sig ned och tog upp svärdet jag hade använt. Han vände det, så han höll i själva klingan och räckte fram fästet till mig.
Jag blängde på det, och sedan på honom innan jag försökte resa mig upp. Mitt ben sade ifrån direkt och jag sjönk ned på golvet igen. Det hade börjat snurra i huvudet när mitt ben sagt ifrån och jag koncentrerade mig på att få bilden stilla. Det tog inte lång stund. Sedan reste jag mig upp – och både mina revben och mitt ben skrek och protesterade, men det brydde jag mig inte om. Åtminstone försökte jag att inte bry mig om dem.
Min blick var fäst på Ctar och jag tog snabbt svärdsklingan ifrån honom. Han sänkte handen.
”Var det där en övning?” Frågade jag. Jag visste inte om jag pratade, viskade, skrek eller inget av det. I vilket fall hade Ctar förstått vad jag hade frågat och log ett stilla leende. Återigen blängde jag på honom och kunde inte förhindra min hand som absolut ville ge honom ett slag i ansiktet.
Med bestämda steg vände jag och gick därifrån.

~*~ ~*~ ~*~

Det tog upp till fem dar innan såret i mitt ben hade läkt så pass ordentligt att jag kunde konstatera att det inte var farligt att lägga över vikten på benet igen. Värken i benet och revbenen bestämde sig däremot för att hålla i sig tills en vecka efter att såret hade läkt.
Efter det tog det ytterligare en vecka för min värsta tjurighet skulle gå över. Jag gick inte längre ut på min balkong, som jag egentligen älskade att stå vid, utan satt mest inne och tjurade.
Sista dagen på veckan kom jag på att jag hade tagit med mig svärdet jag använt för att parera slagen. Jag plockade upp klingan, som låg slängd på golvet sedan jag hade kommit in på mitt rum, och granskade det. Jag fann att svärdet vägde en del. Mer än jag tyckt när jag fäktades mot Ctar, fast antagligen eftersom jag var upptagen med att koncentrera mig på Ctar.
Rent ut sagt så stannade jag på mitt rum i två – nästan tre – veckor, utan kontakt med någon. Någon i det här fallet blir naturligtvis Ctar då jag inte hade träffat någon annan.

Det var dagen efter han kom igen. Han kom som vanligt vid solnedgången. Enda skillnaden idag var att jag inte stod ute vid min balkong.
Jag höjde ögonbrynet när han ljudlöst öppnade dörren och smidigt gled in. Han mötte min blick när jag reste mig upp.
”Tänker du fäktas igen?” Frågade jag och rättade till en irriterande slinga i håret. ”I så fall är inte jag med.”
Jag måste säga att jag aldrig har ogillat fäktning. Det jag ogillade var att Ctar angrep mig när jag inte var beredd. Och dessutom att det var Ctar.
Ctar suckade och vände irriterat blicken ut mot balkongen. Jag granskade hans ansiktsuttryck litet nyfiket, faktiskt.
En sak till jag kom på var att jag aldrig har varit rädd för Ctar. Jag blev ibland orolig för att jag sagt något fel eller undrade vad han tänkte. Men aldrig hade jag varit rädd för honom. Aldrig.
Ctar vände blicken mot mig och log. Då kände jag att en spändhet släppte.
”Jag ber om ursäkt för det lilla missdådet igår, min dam”, sade han nonchalant.
Då blängde jag – först häpet, sedan ilsket – på honom. Först angriper han mig och sedan ber han om ursäkt som om det inte var någonting alls! Två svordomar kunde jag inte hindra innan jag lade armarna i kors och började skälla ut honom.

Efter en stund lade han sin kalla högerhand över min mun och hindrade mig från att fortsätta. Jag tystnade. När min ena hand flög upp för att snärta till honom i ansiktet igen så grep han snabbt tag i den. Jag suckade. Nu var jag hjälplös.
”Det räcker med blåmärket jag fick förra gången”, sade han. Sedan vände han blicken ned mot svärdet jag fortfarande höll i högra handen. ”Vad tycker du om Ccaritz?”
Han släppte mig och tog ett steg tillbaka innan han fångade min blick.
Jag blängde stumt på honom. Vad skulle jag svara nu? Var det verkligen klingan han menade? Jag antog det. Vare sig det var klingan han menade eller ej, så kom jag inte på något svar. Jag stod som förstummad.
När vi stått tysta en stund så viftade Ctar bort frågan och började gå mot balkongen. När han kom ut så betraktade han staden noga.
Jag stod kvar och såg efter honom en stund.
”Vi har mycket kvar, Min drake”, sade han lågt efter en stund. Hans röst var koncentrerad. ”Du är ännu mycket ung. Det kommer att ta sin tid innan du förstår.”

~*~ ~*~ ~*~

Nästa lektion var att skriva. Helst inget jag pratar om men jag antar att jag blir tvungen. Anledningen till att jag inte vill prata om det är att min handstil var – och är – totalt oförståelig. Det är få gånger någon förstår min handstil. Bland annat därför är det aldrig någon idé att skicka ett skriftligt meddelande utan det blir alltid – okej, för det mesta – ett muntligt.

Resultatet av min förskräckliga handstil blev att jag fick sitta i timmar och träna på bokstäverna. Det var min dagliga syssla från och med nu. Inte för att det förbättrade min handstil något.
Efter några dar – kanske veckor – fastställde Ctar att min stil inte kunde förbättras och gav mig andra uppgifter att hålla på med.

När han äntligen konstaterade att jag kunde skriva – trots att min handstil var förfärlig – så lämnade han mig ensam i några dar. Bortsett från vårt vanliga, tysta samtal på kvällarna. Jag minns att jag gärna hade dansat runt med någon för att lektionerna var över. Det hade varit den värsta hittills. Jag tror inte jag har fått någon lektion hittills som jag hatat mer än skrivlektionerna – borträknat min makes lektioner om min nya plats som maka och drottning. Jag säger då det: det är inte det lättaste att förvandlas från ond till god. Vet inte ens om jag ska vara besviken på att jag inte får bränna fler byar vilket var mitt dagliga nöje i några år längre fram.

Nåväl. För att återgå till mitt liv. Tre dar efter att skrivlektionerna var över så frågade Ctar mig något jag inte hade tänkt på. Ännu en fråga som fick mig ordlös.
”Tänk bara på att ta Ccaritz med dig”, sade han när jag inte sagt något på flera minuter. ”Vårt folk är inte speciellt trevligt av sig. Och dessutom är det ovanligt med kvinnor i den här trakten. Råka inte ut för något, var försiktig.”
Han log och rörde vid min kind innan han lämnade mig ensam på balkongen. Jag betraktade häpet staden en lång stund innan jag konstaterade att jag faktiskt kunde röra mig, trots chocken jag fått.
När jag kommit fram till att Ctar menat allvar så gick jag för att hämta klingan. Sedan funderade jag på hur jag skulle ta mig ut ur borgen. I labyrinterna skulle jag säkert gå vilse. I annat fall fanns det ingen väg ut. Efter en bra stunds funderande kom jag att tänka på balkongen och gick ut igen. Jag vände ned blicken mot borggården. En snabb blick och jag förstod att jag inte befann mig på första våningen utan andra eller tredje.
Jag satte mig på kanten och svingade benen över räcket. Det fanns ingen tid att fundera. Jag skulle ut och jag skulle ut ikväll.
Jag kastade en blick nedåt och släppte balkongen för att landa på borggården. Jag såg mig omkring. Stället var stort. Visserligen kunde jag inte avgöra om det var stort eftersom jag inte sett någon annan byggnad tidigare men av min häpenhet att döma så tyckte jag det var stort.

~*~ ~*~ ~*~

Det fanns ingen mur runt borgen så det var bara att gå ned till staden. Jag reagerade inte lika mycket som första gången jag fått syn på alltihop men jag reagerade en hel del i alla fall. Vägarna var lätta att känna igen då jag ofta betraktat staden från balkongen och hade ett någorlunda bra minne av den.
Efter ett tag kom jag ned till hamnen. Den hade jag inte sett från balkongen. Solen speglade sig i havet – som jag då inte visste vad det var. Det var jag tvungen att ta reda på. Skepp låg ankrade vid bryggor och män och kvinnor sprang fram och tillbaka med än det ena än det andra i händerna. Luften fylldes av röster, rop och måsarnas skrik. Jag försökte höra allting på en gång. Vilket naturligtvis inte gick. Tillslut fick jag ge upp. Jag kunde inte koncentrera mig på så mycket på samma gång. Hamnen var alldeles för stor.

Efter ett tag gick jag ut på en av bryggorna för att betrakta ett skepp på närmare håll. Det var förstås ett misstag. Halvvägs fram till skeppet blev det allt mer folk. Alla trängdes och knuffades. Naturligtvis var jag också tvungen att delta i kalabaliken.
Tillslut slog någon till mig i sidan med armbågen och jag ramlade ned i vattnet. Jag får skylla på att jag inte hade fått någon balans än.

Vattnet trängde in och kylde ned mig men jag kände ingen kyla. Antagligen berodde det på min kalla hud. I vilket fall tyngde kläderna och Ccaritz ned mig men jag vågade inte släppa klingan. Eller jag vet inte om det var därför. Jag släppte inte Ccaritz i alla fall.
Jag kände ingen panik eller oro då jag inte visste vad det var som hände. Att jag höll på att drunkna. Jag visste inte ens vad drunkna var för något. Jag kunde inte heller göra något då jag inte fått lära mig att simma.
Resultatet blev att jag sjönk mot botten och sakta förlorade medvetandet.

När jag återfick medvetandet så kände jag att jag kunde andas. Jag satte mig upp utan att öppna ögonen och det snurrade för min inre blick. När jag öppnade ögonen mötte jag Ctars blick.
Jag såg mig omkring. Vi var på en strand, jag kunde höra ropen från hamnen en bit bort. Antagligen hade Ctar hittat mig på stranden eller så hade han dragit upp mig ur vattnet.
Ctar svor och lutade ryggen mot trädet bakom honom. Ännu en gissning var att han hade stått så medan han väntade på att jag skulle vakna. Jag reste mig upp.
”Hade inte vi en överenskommelse?” Frågade han och såg på mig utan något uttryck i blicken. Jag rynkade pannan.
”En vad för något?”
Ctar log ett halvhjärtat leende.
”Naturligtvis”, suckade han. ”Här förvarnar jag dig om några saker som kan hända när man är i staden och säger åt dig att vara försiktig. Vad händer då? Givetvis måste du sticka ned till hamnen och försöka ta livet av dig.”
Jag blinkade förvånat till. Jag hade försökt göra vaddå? Det gick inte ihop. Jag lade armarna i kors.
”Vad tusan har jag för anledning att ta självmord?” Svarade jag med samma tonfall.
Ctar himlade med ögonen.
”Naturligtvis”, upprepade han med en suck. Sedan spände han blicken i mig. ”Du kom inte till skada?”
”Inte vad jag vet.”

~*~ ~*~ ~*~

Efter att ännu tre händelser hade inträffat, som Ctar kallar ’att ta livet av sig’ – bland annat att jag ramlade i vattnet igen och var nära ett bråk som pågick på torget – så hotade han mig att fortsätta mina skrivlektioner om jag inte kunde vara något försiktigare. Och eftersom jag visste att jag antagligen inte kunde gå ut utan att råka ut för något – resultatet blev att jag stannade inne för det mesta. Observera ’för det mesta’. Ibland orkade jag inte sitta inne hela dagarna så jag stack iväg på en runda. Orsaken till att jag inte råkade ut för något var för att jag var i skogen istället och utforskade platserna runt omkring borgen.

Resten av mitt första år hände det inte så mycket. Jag läste en hel del och fann det som en av mina – då – stora passioner. Att skriva gav jag mig inte på särskilt mycket – bara när Ctar tvingade mig ’för att komma ihåg’, ungefär.
Utöver det så lärde jag mig att addera, subtrahera, multiplicera och dividera samt en hel del annat inom matematik. Det jobbade jag med i ett par månader. Efter det så läste jag bara. En hel del historia och smått andra böcker Ctar gav mig. Jag hade inte så mycket att välja på när det gäller böcker då Ctar gav mig några och jag i stort sett läste det han gav mig. Jag gav inte något större intresse till vad jag läste – så länge jag fick läsa var jag nöjd.

Jag träffade inga andra människor heller. Ibland kände jag igen några från mina turer i skogen, som blev alltmer närmare staden. Fortfarande träffade jag Ctar på den vanliga platsen ute på balkongen vid samma tid.

Det var på min sjuttonårsdag som jag fick sluta studierna och fick något att se över. Rent ut sagt så drog han med mig till hamnen, ställde mig på en plats och beordrade mig att vänta på ett fartyg med en viss last. Det var inte så svårt med det. Fartyget kom när det skulle och lasten kom lugnt iland.

Nej, det finns inte så mycket mer att berätta om mina första år. Jag rände iväg på uppdrag, löste små problem och liknande. Fick några återblickar av Minnet. Inget att göra något stort av.
Det var när jag fyllde hundratvå som jag stötte på Nimi. Och nu kommer naturligtvis det vanliga ’jag minns det som om det var igår’. Självklart att jag minns det tydligt. Jag vet inte om jag har glömt något om Nimi.

Ja. Kanske borde förklara min ålder? Eller har ni redan räknat ut att jag inte åldras? Och nej, jag är inte alv – trots att jag är gift med en. Och trots att jag liknar en, har levt med de i närmare tvåhundra år och allt det där. Nej.
Vad är jag då? Naturligtvis kommer den frågan upp inom mig och jag tvingas erkänna för mig själv att jag faktiskt inte vet. Jag har aldrig tidigare undrat och jag har aldrig fått en chans att fråga Ctar.
I vilket fall är vårt folkslag aningen likt alvernas. Vi åldras på samma sätt – om man nu kan kalla det för åldring – och har en hel del andra likheter. Skulle jag inte veta det själv så skulle jag antagligen tro att jag var alv, men om det är som nu – jag har fått det intryckt i mitt huvud att jag absolut inte är alv – så vet jag hur det ligger till.
Å andra sidan tror jag inte att alver har en brinnande eld inom sig istället för vanligt blod. Eller att de inte kan skada sig av elden. Eller… Ska inte gå iväg på något sidospår nu. Får väl fråga min make om saken senare.

Nåväl. I vilket fall träffade jag Nimi när jag var ute på ett uppdrag i hamnen. Det stackars fölet irrade omkring hos en massa män som inte visste hur man skulle ta hand om ett föl. Jag irriterar mig fortfarande på det. Tror de idioterna att allt levande är någon slags sak? Jag funderade på att göra dem ett huvud kortare, vilket jag senare gjorde.

Jag rätade på mig och mötte blickarna jag fick. Varför jag inte kunde hejda mig när jag skrek åt dem att de skulle sluta, vet jag inte. I vilket fall var det bra.
Jag skyndade mig fram till fölet – en rödbrun fux med en smal strimbläs längs mulen och en strumpa på höger framben – och satte mig på huk. Hon ryggade men greppet som mannen höll i hennes man hindrade henne från att röra sig. Jag sträckte fram handen och mannen ryckte åt sig fölet.
”Hon är min”, sade han och vände sig om för att börja gå.
Jag rätade på mig och lade armarna i kors.
”Du har ingen rätt att behandla henne såsom du gör.”
Mannen vände sig om mot mig och gav mig en blick som jag visste skulle leda till bråk. Innan jag hann fundera så hade jag yttrat orden.
”Hur mycket vill du ha för henne?”
”Hon är inte till salu.”
Jag lossade en läderpåse som hängde vid min sida och slängde den framför honom.
”Räcker det?”
Han böjde sig ned, tog upp påsen och räknade mynten. Sedan såg han på mig – uppenbart förvånad över hur mycket jag hade. Istället för att svara så nickade han bara.

~*~ ~*~ ~*~

Underbart. Nu fastnar jag igen. Vad måste berättas? Efter att jag träffat Nimi så fick jag ett föl att ta hand om. Visserligen hade jag ingen kunskap om den fasen heller men det gick i alla fall bättre än idioten som hade ’tagit hand om’ henne tidigare. Min flicka tappade snart rädslan för levande varelser, åtminstone kände hon inge rädsla för mig eller hunden som sprang omkring på borggården. Den roade hon sig med att jaga istället.

I vilket fall så förklarade Ctar De Östra Profetiorna noggrannare strax efter att Nimi börjat tappa sin rädsla. Jag fick läsa mer om dem och efter ett år fick jag ännu ett uppdrag av Ctar. Ett som var större än de andra. Jag hade insett min plats i världen, varför jag hade skapats och vilken uppgift som hade lagts på mig sedan långt innan jag ’föddes’.
Det var dags att börja.

Sedan jag gick på skeppet så har jag bara svaga minnen. Jag minns tydligt att jag vägrade låta Nimi stanna hemma och att jag då också skulle ha gjort det. Jag älskade verkligen min flicka på den tiden.

”Vi kommer inte ses på ett tag.” Ctars blick var lugn. Sedan kysste han mig: först mina kinder, sedan min panna och sist mina läppar. ”Ta väl hand om dig, Min Drake.”

Det var det sista jag hörde av Ctar innan mitt liv i Ylieth började. Skeppet försvann som i en dimma och sakta tonade mitt minne bort och ersattes av ett nytt. Återblickarna försvann också. Allting ersattes av min nya identitet.

Det är det enda jag minns när jag kom till Ylieth. Finns nog inte så mycket mer att berätta om det. Antar att jag får hoppa i tiden igen. Jag tror jag var runt hundrasextio när jag träffade Amour. Jag ler fortfarande åt minnet. Får väl skylla på att jag glömde fönstret öppet den kvällen.

~*~ ~*~ ~*~

Strax efter att Nimi fyllt två så bröt hon sig ut ur sin box. Med andra ord – natten efter så var hon borta och boxdörren samt stalldörren stod vidöppna. Direkt gav jag mig ut att leta trots att solen inte hade stigit än, vilket kanske var klantigt då jag naturligtvis gick vilse. Och dessutom fann jag inga spår efter min flicka.
När solen steg tre timmar senare så hittade jag tillbaka till Ylieth. Jag hade tydligen tagit mig igenom ett busksnår eller liknande, då jag hade stora revor i den svarta klänningen jag bar.
Teral mötte mig med en upprorisk blick. Han svor tre gånger innan han tog tag i min arm och drog mig in på hans rum. Han tryckte ned mig i en stol och spände blicken i mig. Det var första gången jag såg honom förbannad.
”Vad har du nu gjort?” Fick jag som fråga innan jag hann säga något. Precis när jag öppnade munnen för att säga något så höll han upp handen.
”Strunt samma”, sade han och gick mot dörren. ”Jag ber någon tappa upp ett bad. Du ser förfärlig ut!”

Jag sjönk ned på sängen. Håret låg någorlunda rätt och jag var ren igen. Den trasiga klänningen hade också bytts ut. Medan jag hade gjort mig någorlunda acceptabel igen så hade jag insett en sak jag inte insåg tidigare.
Min flicka var borta.
Istället för att stortjuta eller börja gråta som jag i vanliga fall gjorde, så lade jag mig på rygg och stirrade upp i taket. Jag kunde inte göra något annat på en lång stund. Flera dar enligt Teral. Jag ramlade sakta in i ett chocktillstånd.
På flera veckor yttrade jag inte ett ljud. För det mesta låg jag kvar i sängen, om man räknar bort de gånger Teral tvingat upp mig för att stoppa i mig något eller liknande. Jag vet inte om jag tänkte eller kände något. Jag har inte heller något minne av att jag andades.

Den som fick upp mig ur mitt chocktillstånd var Amour. Draken bet mig så pass hårt i armen att jag skrek till och flög upp ur sängen. Innan jag hann lägga mig ned igen så drog Amour med mig ut ur Huset och in i skogen.
Han bet mig en gång till när jag hade protesterat i en halvtimme vilket resulterade i att jag tjurigt följde med.
När vi kom fram förstod jag först ingenting. Det var ett vilt sto och ett föl? Än sen? Jag vände mig mot Amour som suckade och muttrade någonting om hur smart jag egentligen var.
Det tog mig en aningen lång tid att komma underfull med vad Amour menat. Naturligtvis kunde jag inte tro det själv när jag stod och betraktade min flicka som nu blivit mor. Och naturligtvis försatte det mig i ännu ett chocktillstånd. Fast detta gick över så fort Amour slog till mig så jag ramlade. Min flicka lyfte på huvudet, utstötte en gnäggning och sedan var de försvunna.

~*~ ~*~ ~*~

Mina delar kommer att bli otroligt känslolösa. Det känner jag på mig. I vilket fall så gick det tre år. Jag och Amour var ofta ute och betraktade min flicka och hennes föl.
Jag var naturligtvis obeskrivligt lycklig över att min flicka inte hade skadat sig, blivit dödad på något vis eller på något annat vis inte fortsatt sitt liv. Det var ändå inget jag gärna pratade om. Jag var naturligtvis glad över att Nimi överlevt men att hon inte stannade hos mig. Det var som om hon lämnade mig utan… Nej, nu finner jag inga ord. Jag är ledsen.

När jag var hundrasju kom Solero till mig. Unghingsten gjorde exakt det Amour hade gjort när jag träffade honom – dök upp helt plötsligt.
Hur ska jag beskriva det? En vildhingst som irrat in sig i Ylieth och som alla försökte fånga innan den förstörde något? Det låter galet men ungefär så var det. Teral meddelade mig om händelsen och drog med mig ut.

De hade lyckats fånga in Solero i en tom hage och när jag kom ut och fick min första anblick av honom så var han rädd, förvirrad och bortkommen. Rent ut sagt tyckte jag synd om honom.
Det kändes… konstigt. Fel. Som om jag inte borde tycka synd om honom just för att min egen sida är ond. Men ser man det på ett annat sätt så tyckte jag faktiskt synd om Nimi också.
Nåväl. I vilket fall var mitt val enkelt. Jag gick fram till hagen, synade den skrämda hingsten en gång, och öppnade sedan grinden.
Hingsten stannade upp och betraktade vaksamt öppningen innan han travade ett varv, med blicken nu fäst på mig, innan han fattade galopp och siktade in sig på friheten.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag synade hingsten. Sedan fick jag ett annat intryck och gick fram mot öppningen. Samtidigt som hingsten mötte friheten, grep jag tag i hans man och drog mig upp på hans rygg.

Det var min första ridtur. Och jag har fortfarande ingen aning om varför jag lärde mig rida på en skräckslagen unghingst som jag inte kände och ännu mindre var inriden. Idiotiskt, är min enda tanke nu.

Galoppen var vild. Snabb. Precis som en nyutsläppt hästs galopp skall vara. Öronen var glatt vridna framåt. Den snövita hingsten verkade knappt märka den mörka kvinnan han hade på ryggen.
Han slängde med huvudet gång på gång och bockade då och då. Hela tiden trodde jag att jag skulle ramla av. Hans långa man piskade mig i ansiktet och vinden sved i ögonen så jag var tvungen att blunda.
Hur ska jag beskriva känslan? Jag märkte inte längre att jag tappade greppet om manen och höll på att glida av gång på gång. Jag märkte inte att manen piskade mig i ansiktet eller att mina ögon sved av vinden. Ett ord. Underbart.

~*~ ~*~ ~*~

Vad skall skrivas nu? Borde jag börja direkt på hur jag träffade Star och Ruby eller ska jag skriva hur jag hade det mellan alltihop? Eller ska jag hoppa över den biten? Eller…

I vilket fall kom Solero till mig allt oftare och han var lugnare. Ingen i Ylieth blev rädd eller orolig om det plötsligt gick omkring en lös häst på vägarna. Vi fångade inte längre in hingsten utan han brukade komma till mig och vi tog oss en galopprunda i skogen eller något sådant. Ibland var jag ute i flera dygn.
Jag fick se min flicka allt oftare och vi rörde oss för det mesta i flockens trakter. De gånger jag var ute i flera dygn befann vi oss vid flocken. Jag kunde knappast sitta på hästryggen hela tiden.

Star och Ruby träffade jag på min hundraåttiosjätte sommar. Det finns nog inget speciellt jag kan berätta eller säga om den händelsen. Star var litet överbeskyddande mot Ruby i början men det lugnade ned sig efter ett tag.

När min ålder började närma sig trehundra kom mina återblickar av Minnet oftare. Vissa var starkare, andra var mycket svaga. De värsta var så pass starka att jag inte kunde andas på… ja, jag vet inte hur länge. I vilket fall så svimmade jag när jag inte kunde andas. Jag vaknade oftast flera dar senare.
Mina fingrar började darra och jag kunde inte hålla något någorlunda stilla. Min blick flackade en del då och då. Jag var även kallare än vanligt. Och eftersom jag visste att jag inte fick upp värmen såsom andra levande varelser gjorde – tände en brasa eller liknande – så fick jag stå ut med att vara kall.
Mitt humör förvärrades också. Ibland pratade jag inte alls på flera veckor och ibland så var jag otroligt pratsam. När jag väl pratade så var jag inte speciellt trevlig heller. Resultaten blev ofta att jag hade stora, långa, högljudda och ibland våldsamma diskussioner med den jag ’pratat’ med.

Kalla mig inte för att jag fått en långvarig sjukdom, för det var det inte. Något jag var helt säker på. Det var som – jag vet, detta säger många – att Minnet ville säga eller berätta något. Eller att något annat ville det. Antingen var det Ctar eller De Östra Profetiorna – men vilket har jag fortfarande inte kommit underfull med.

Ett tag efter min trehundrafyrtiosjätte födelsedag så började återblickarna minskas – men de kom fortfarande minst två gånger i veckan. Jag var mer ute med Solero eftersom jag visste att jag absolut inte kunde bli förbannad på honom.

Behöver jag förklara Soleros ålder också? Ska jag vara ärlig så har jag inte funderat på hur han inte åldras men antingen något hos hästarna runtom Ylieth eller på grund av en besvärjelse.

När jag kom tillbaka från en ridtur under mitt trehundrafyrtiosjunde år så möttes jag upp av Teral som fick Solero att sakta av. Hingsten kliade sig mot alven och nosade sedan i fickhöjd efter något gott. Jag satt av.
Teral granskade mig medan han strök handen över Soleros hals.
”En alv väntar i Salen.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *