Sanningen om Aldira Roselle -01

23 maj 2007

Jag är stum, chokad. Kan inte göra något, kan inte säga något. Hjärtat bankar hårt och det känns som om det skulle sprängas. Jag bara stirrar ut i luften framför min. Då plötsligt är det något som brister inom mig. Tårarna börjar sakta rinna ner för mina kinder. Jag börjar skaka våldsamt och hyperventilerar. Jag springer mot närmsta dörr. När jag kommer ut så öser regnet ner på mig, men jag orkar inte bry mig. Då och då kommer det blixtar och lyser upp himmeln. Åskan mullrar. Jag är nu helt genomblöt och fryser så jag tappar känseln. Mina krafter tar slut och jag bara stannar och sjunker ihop på marken. Där sitter jag nu, ansiktet blött av tårar och regn. Jag skriker så högt jag kan. Igen, igen och igen, enda tills jag blir så hes att jag inte kan skrika. Då bara sitter jag där, tårarna fortsätter att rinna liksom regnet. Mitt liv kommer aldrig någonsin bli som förut. Jag orkar inte leva längre.

Något som känns som fler timmar senare kommer han ut igen. Calvin böjer sig ner på huk så han kommer närmare mig som ligger på marken. Han stryker mig över håret och tar min kalla hand och försöker få liv i den. Jag gör inget motstånd, jag bara ligger där. Då börjar han prata lugnt med mig men jag förstår inget av det han säger, alla ord har blivit obegripliga för mig. Min mor, min älskade mor. Hon är den enda som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta, den enda jag kan prata med och anförtro mig åt. Nu är hon borta, för alltid. Jag kommer aldrig mer att höra hennes röst, aldrig känna hennes trygga famn, aldrig se henne igen… Hur ska mitt liv kunna fortsätta? Det finns ju ingen som jag bryr mig om.
När jag var något år så försvann min far, jag har inte sett honom sen dess. Jag har inget minne kvar av honom annat än det mor hade berättat. Det enda jag inte vet är varför han lämnade oss. När jag var liten funderade jag mycket på det, men sen när jag blev äldre så brydde jag mig inte så mycket om det, jag hade ju mor. Det räckte gott och väl för mig.
Calvin ställde sig nu upp och sträckte sig ner efter min hand. Jag gjorde inget motstånd men jag hjälpte inte heller inte till. Han kämpade för att få mig upp i sittandeläge och tillslut så satt jag upp. Jag stirrade rakt framför mig och brydde mig inte om vad han gjorde med mig. Annars är jag en ganska bestämd person som vägrar göra som någon annan säger, men nu var jag viljelös.
När han märkte att jag inte tänkte ställa mig upp så ilsknade han till och började skrika åt mig.
”Hur oansvarig är du egentligen?! Tänker du inte på någon annan än dig själv?” Jag satt kvar med samma stirrande blick. Han fick säga vad han ville. ”Blir du inte ens arg? Annars skulle du ha flugit på mig vid det här laget, med en massa kommentarer, men det här?! Du som tjatar om att du börjar bli vuxen och kan ta mer ansvar, är det här ansvarsfullt tycker du?” När jag inte gav någon reaktion på det han hade sagt gav han till en uppgiven suck och sa att han var glad att inte min mor såg mig. Då var det något inom mig som vaknade till liv. Min mor, hon var borta, för alltid. Hon skulle aldrig kunna se mig, röra mig, höra mig. Tårarna började långsamt rinna ner för kinderna igen. Jag böjde ner huvudet och satte händerna för ögonen. När Calvin såg att jag skakade lite då och då, förstod han att jag grät och kom och satt sig brevid mig. Han tog mig i sin famn och gungade mig långsamt fram och tillbaka.
”Det blir bra igen, även om det känns jobbigt nu så kommer det bli bra. ”Calvin fortsatte och sa tröstande ord och tårarna fortsatte rinna enda till det inte fanns några kvar. Då bara satt vi där. Jag ihop krypen i hanns famn och han som höll om mig och strök mig över håret. I det ögonblicket förstod jag att jag hade någon mer än min mor, jag hade Calvin också.

Vi gick in och satte oss igen. Calvin kokande en varm kopp te åt oss, medan jag gjorde lite mackor. I vanliga fall så skulle det ha varit mor som skulle ha gjort det, kunde jag inte låta bli att tänka.
Vi gjorde det under tystnad och när vi var klar satte vi oss ner vid det lilla köksbordet. Ett bra tag satt vi försjunkna i våra egna tankar men så bröt jag tystnaden.
”Hur blir det nu då?” Undrade jag.
”Jag vet inte, vad menar du?” Calvin tittade lite förvirrat på mig. Vi kände varandra så väl så jag fick påminna mig själv om att inte han kunde läsa mina tankar. För ungefär sju år sedan så hade Calvin blivit föräldrarlös. Han var då fjorton år och mor stod ganska nära hans egen mor. När hon låg inför döden så hade min mor lovat att ta hand om Calvin. Och så hade det blivit. Calvin och jag var som riktiga syskon, efter alla dessa år tillsammans så stod vi mycket nära varandra. Jag har jämt sett han som min storebror.
”Jag menar hur ska vi klara oss själv? Vi är ju inte van vid det. Ska vi bara bo kvar här och försöka kämpa oss vidare. Jag går ju fortfarande i skolan och du håller på att lära upp dig till bankir. Vem ska ta hand om hemmet?”
”Innan vi fattar några beslut så är det något som du måste få veta. Det här är mycket viktigt. Du får absolut inte föra detta vidare till någon annan. När din mor tog hand om mig efter min egen mors död, så berättade hon något mycket viktigt för mig. Det skulle jag berätta för dig dagen då hon dog om hon inte hade berättat det själv då.” Calvin tog min händer i hans och tittade mig djup i ögonen. ”Din mor, Aldira Roselle, är en ängel.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *