Sanningen om Aldira Roselle -02

25 maj 2007

Föst så trodde jag att han skämtade så jag sa att jag inte var redo för skämt än.
Min mor var verkligen an av de få personer som man kan kalla för ”ängel” hon var sagolikt vacker med sin ljusa genomskinliga hud, långa, blonda, lockiga håret. De azurblå ögonen var fulla av liv, förståelse och välvilja. Det var som om hannes själ lyste genom hennes ögon. Det kanske låter otroligt, men det är faktiskt sant. Det mest änglalika över henne var att lika vacker som hon var, lika godhjärtad var hon. Det var just därför jag trodde han skämtade när han sa det.
”Det är inget skämt.” Allvaret i Calvins röst var stort och jag såg forskande i hans bruna ögon. Det fanns ingen liten glimt av skämt över huvud taget. Jag såg att han var lika ledsen som jag för det som hänt. Aldira var ju som en mor för honom också. Nej, jag förstod nu att han inte skämtade.
”Men, en ängel? Det finns inte änglar, de tillhör fantasin.” Jag såg mycket förbryllat på honom. Jag visste mycket väl att det inte finns änglar, men det finns något som säger mig att han inte ljuger.
”Jag, vet att du tycker att det verkar konstigt, men även om du inte tror på det, så är hon en ängel.” Jag tittade förvånat på Calvin. En ängel? Det betyder att jag också är en ängel. Men änglar har ju vingar, i alla fall i historier. Men jag har inga vingar och det hade inte min mor heller.
Jag var mycket förvånad över att jag reagerade så lugnt som jag gjorde. Men under de omständigheter som rådde var det inte så konstigt kanske. Lite tidigare samma dag, så hade jag fått veta att när Calvin kom hem, så hade han hittat ett brev från mor, det var ett avskedsbrev. Hon skrev att hon hade fullföljt sin uppgift i livet och nu tänkte återvända till himmeln. Några män nere vid hamnen hade hittat hennes skor och smycken vid bryggan. Så hon hade väl återvänt till himmeln nu, men frågan är om hon kommer tillbaks någon gång. Jag måste få veta sanningen. Allt är för otroligt för att vara sant.
”Var finns far?” Jag visste att Calvin förmodligen inte hade en aning om var han befann sig, men det skadar aldrig att fråga. Även om jag inte fick något svar.
”Allt jag vet är att han är en kapten, som övergick till att bli pirat. Och att din mor älskade honom över allt annat. Sedan han lämnade henne så har hon aldrig varit riktigt, riktigt lycklig. Du var den enda hon hade.” Han tittade inte på mig när han sa detta, utan hade vänt bort blicken. Jag förstod att han skämdes lite efter att ha hållit tyst om detta i så många år. Jag blev väl också lite arg direkt när jag hörde det, men snabbt kom jag på andra tankar, när jag mindes att vi bara har varandra nu. Och då måste vi hålla ihop.
”Varför har du inte berättat för mig tidigare?”
”Jag hade lovat din mor att jag inte skulle säga något förrän dagen hon dog.” Calvin mötte nu min blick och han såg mycket sorgsen ut. Det skulle förmodligen jag också gjort om jag var tvungen att berätta för någon att ens mor har dött och dessutom berätta mycket om den här personen.
Jag sträckte mig efter hans hand som låg på bordet. Våra händer kramade varandra ett tag, innan vi reste oss för att plocka undan disken. Båda var försjunkna i vad vi gjorde och sa inget till varandra. Men det var ingen spänd tystnad.
När disken var undan plockad och köket var städat så gick jag iväg för att tänka ett tag. Den lilla byn som vi bodde i var liten men mycket mysig. Alla kände alla och var man än gick var det folk som hälsade. Idag så hälsade de dock inte lika glatt som de brukade utan nickade lite åt mitt håll och såg medlidsamma ut. Som om de visste vad jag gick igenom! Det var väl inte dem som hade förlorat sin mor. Jag vände ansiktet upp mot skyn och blunda. Nu hade ovädersmolnen dragit iväg och solen började komma fram. De sista solstrålarna värmde mitt bleka ansikte.
Jag hade ingen aning om vart jag gick, men plötsligt så var jag vid hamnen. Jag tittade ut efter vattnet och min blick fastnade vid bryggan där de hade hittat mors skor och smycken, tidigare samma dag. Jag försökte vända bort blicken men det var något som höll den kvar. Jag tvingades att gå dit, trots att jag bara ville vända och springa min väg. Det var som om mitt undermedvetna styrde mig ditåt.
Jag kom längs ut på bryggan och tittade ner på det vilda vattnet. Var det verkligen det som hade slukat min mor? Nu när jag såg på det så var det alldeles orangerosa av solnedgången. Det glittrade i alla färger på vattnet och jag kunde inte låta bli att tycka det var underbart vackert.
Jag stod där länge med blicken vandrande över havet och funderade innan förtrollningen tillslut släppte och jag kunde gå hem igen. Vid det här laget så hade solen försvunnit bakom horisonten. Mörkret började sänka sig över byn och jag skyndade på stegen för att hinna hem innan det blev kolsvart.
När jag gick där på vägen hem. Då visste jag plötsligt vad jag skulle göra, eller rättare sagt, bli tvungen att göra. Om jag inte letade rätt på min far och tog reda på sanningen om min mor så skulle jag inte få någon ro. Men vad skulle Calvin säga? Han skulle aldrig låta mig resa hemifrån. Han satte studior och arbete högst upp här i livet, medan jag satt leva och följa sina instinkter högst. Vad skulle man annars få för liv?
Nu var jag nästan hemma, skulle jag leta reda på min far eller skulle jag stanna? Och om jag skulle ge mig iväg så ska jag berätta för Calvin? Ju närmare huset jag kom desto långsammare gick jag.
Nu var jag tvungen att bestämma mig, jag fattade snabbt mitt beslut och smög in på lätta fötter för att han inte skulle höra mig. Sakta så smög jag in i mitt sovrum och tog fram papper och penna.
När jag skrivit klart så la jag lappen på köksbordet och hämtade sedan de nödvändigaste sakerna. Sedan gick jag till Calvin och sa hejdå, sedan gick jag ut genom dörren och gav mig av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *