Sanningen om Aldira Roselle -03

31 maj 2007

Till en början så tog jag mig fram till fots, men efter ett tag så blev jag trött ofta, fick ont i fötterna och var tvungen att vila ofta. Då kom jag fram till en liten stad där jag hoppades på att få tag på en inte allt för dyr häst. Det var en mycket vacker dag, solen sken och fåglarna kvittrade. Jag drog ett djup andetag och slöt ögonen för att riktigt njuta. Jag gick på en liten skogsstig, den var bred och fin för att vara en skogsväg men det var ingen riktig väg. Då hörde jag hovslag som kom närmare och närmare. Jag klev in på sidan för att inte hästarna skulle krocka med mig. När den galopperade förbi hann jag knappt se dem, men en sak hade jag sett. De hade något på ryggen. Det hade omöjligt kunnat vara en mantel, det var något som stod rakt ut, som… vingar. Jag tog ett häftigt andetag. Det fanns väl inga människor med vingar på ryggen? Det tillhörde ju fantasin… Det fanns en liten röst inom mig som sa att änglar inte heller finns, men jag ignorerade den.
Jag fram till en äng där det stod några bondgårdar. Det måste betyda att jag börjar komma närmare byn, tänkte jag glatt och ökade på stegen. Jag längtade mycket efter att få en häst att rida på, så jag fick vila lite. Jag hade hittills inte mött några fler ryttare med vingar på ryggen så jag började tro att jag hade inbillat mig.
När jag väl kom fram till byn så blev jag lite avskräckt. Det var folk överallt som trängdes. Jag försökte ställa mig på tå för att se om det fanns några hästar till salu i närheten, men jag blev ganska snabbt knuffad och tappade balansen. Ett litet suckande for över mina läppar när jag insåg att det skulle ta mycket lång tid att hitta det jag ville ha.
Närmare framåt kvällen så visste jag nästan precis var alla stånd var och det kändes som jag hade bott där i flera år, trots att det bara var några timmar det handlade om. Jag hade fått tag på lite mat och hade fått vila mig lite, men sen så hade jag bara cirkulerat omkring och försökt hitta hästarna. Det måste ju finnas något ställe där de säljer dem, hade jag tänkt hela tiden, men utan resultat. Så till slut hade jag gett upp och istället köpt lite proviant och små saker som jag kunde tänkas behövas. Som tur var hade jag tagit med ganska mycket av våra besparingar hemma, jag hoppas bara att inte Calvin märker något. Jag undrar vad han gör just nu, kanske så har han inte upptäckt att jag är borta än, fast det borde han ju… Hoppas han bara inte kommer att hata mig för mycket, tänkte jag oroligt.

När det var så pass mörkt ute så att jag inte kunde fortsätta så bestämde jag mig för att vara modig nog för att gå in i en av de bondgårdarna som jag sett på vägen till byn, om jag kunde få sova i stallet.
Med raska steg gick jag upp mot huset, det var ganska stort, men det var inte i det bästa skicket.
Jag stannade framför dörren och tog ett djup andetag innan jag knackade på. Ju lägre tid det tog, desto mer fick jag lust att vända och fly därifrån, men då plötsligt öppnades dörren och en liten kvinna tittade ut. Hon var kortare än mig till växten och var väldigt liten och nätt. Hon var inte gammal, men inte heller ung.
Det var något i hennes utseende som gjorde mig lite ställd. Jag fick ett intryck av att hon inte var så gammal som jag trodde, utan att många dagars hårt arbete hade fått henne att se sliten och trött ut, men ögonen var fortfarande klara och pigga. Hon hade ett vänligt men lite misstänksamt min när hon såg på mig.
”Ja, vad vill du så här dags?” Frågade hon mig. Först så vart jag så förvånad att jag inte förstod att frågan var riktad till mig, jag bara stod där. Sen när hon såg lite undrande på mig och ruskade på huvudet och var på väg att stänga dörren så återvände talförmågan till mig.
”Ehm, jag undrar om jag kanske kunde få sova i stallet under natten?” Frågade jag med liten röst. Hon såg först lite häpen ut och sedan så öppnade hon dörren lite mer och vände sig helt mot mig.
”Ja, det ska väl gå för sig, men om hon vill ha frukost så får hon allt ta och betala en liten slant.” Jag skyndade mig att nicka och räckte henne en peng. Hon såg granskade på den en sekund innan hon gick ut genom dörren och visade med hjälp av en gest att jag skulle följa med henne.
Hon frågade ingenting och det var jag glad över, det skulle inte ha varit så roligt att blivit ställd mot väggen som läget var just nu. Jag kunde ju inte säga att jag inte hade några föräldrar, men jag kunde ju inte heller säga att jag hade föräldrar heller, vad skulle hon då tro? Sanningen var det ju inte ens att tänka på.
Stallet låg en bit ifrån huset, lite avskilt. Det var helt okej för mig, även om vissa andra skulle uppfatta det som läskigt. Utanför så fanns det en stor hage där det gick hästar. Nu var de flesta redan inne i stallet men några var kvar ute. Det kanske bara var ett tiotal kvar och att döma på storleken av stallet fanns det långt många fler hästar.
Kvinnan som hette Wilma, visade mig till ett litet krypin i en tom box. Det låg en gammal filt på lite hö och det fanns rent vatten i en hink. Jag såg att de var van att ha övernattare här, men det såg ut som att allt var rent.
När kvinnan hade gått så gjorde jag det lite bekvämt för mig. Jag bullade upp min väska, med mina saker bakom huvudet som en kudde och letade rätt på ett litet ljus som jag kunde ha för att se något. Förutom mitt lilla ljus som nu brann, var det så gott som helt mörkt i stallet. Det enda ljus som kom in var genom dörren som stod lite på halvglänt. Jag förmodade att det var på det viset för att de skulle kunna höra in till huset om det hände något är ute på natten. Jag tvättade mig och gjorde mig klar för att gå och lägga mig och försöka sova efter den tröttsamma färden. Ögonlocken kändes tunga och det kan inte ha dröjt många minuter innan jag föll i en djup sömn.
Men efter bara någon timme så vaknade jag av ett gnäggande. Jag tänkte att det kunde ju inte skada om jag gick för att se efter om det var något som stod på. Jag letade mig fram med hjälp av det lilla ljuset och tillslut hittade jag hästen som stod och gnäggade. Jag höll upp ljuset mot den så jag kunde se den ordentligt. Jag flämtade förskräck till och ljuset gled ur min hand.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *