Sanningen om Aldira Roselle -04

1 juni 2007

Stora lågor började flamma upp runt mig, men jag kunde inte röra mig, jag kunde bara stå blixtstilla och stirra på den märkliga varelse som stod framför mig. Anledningen till att jag blivit så rädd var att jag hade sett hur ”hästen” såg ut. Vid första anblicken så var det en helt vanlig, mörk häst som stod där, men sen när jag höll upp ljuset och granskade den noggrannare så såg jag att hästen hade något på ryggen. Det såg först ut som om de var ritade på sidan av hästen, inte förrän den vecklade ut dem, så såg jag att de var verkliga.
Det var stora praktfulla vingar som hästen hade. Jag kunde inget göra bara stå där och fortsätta stirra. Det var så obegripligt, ofattbart. Långsamt började det gå upp för mig att världen inte ser ut som jag trodde att den gjorde. Men den tanken sköt jag undan.
Då blev jag medveten om att det började bli ganska så hett runt omkring mig och jag fördes tillbaka till verkligheten. Jag förstod att jag måste ut ifrån stallet så fort som möjligt, så jag vände mig om för att springa upp till huset och varna de andra så de kunde släcka elden innan det var försent. Jag möttes av en stor eld vägg. Ett skräckslaget skrik kom över mina läppar. Jag snurrade runt och insåg förfärat att min enda utgång var in till hästen med vingar. Under några sekunder övervägde jag vad jag skulle göra, antingen så skulle jag ta lite sats och försöka hoppa över elden, men chansen att jag skulle klara mig från att bli sönderbränd var ytterst liten.
Eller så skulle jag gå in till den vingbeklädda hästen och vänta och se om antingen elden ger sig eller om någon kommer och släcker den. Om den inte skulle ge sig skulle jag kanske kunna försöka att hoppa upp på hästens rygg och ta mig över till de andra boxarna.
Först så övervägde jag allvarligt att hoppa genom elden, men sen så försökte jag tänka klart. Eftersom den här hästen står med vanliga hästar i ett normalt stall, så kan den knappast vara så vidare farlig. Så jag Drog ett djup andetag och gick med darrande steg in i boxen. Hästen stod lugnt stilla som om jag inte skulle vara där, men när jag kommit in en bit så böjde den försiktigt fram huvudet och nosade lite på mig. Jag stelnade till och slutade andas.
”Jag är inte farlig om du tror det.” Jag hoppade förvånat upp och tittade mig omkring. Det var inte en människa i närheten, bara eldsvådor, hästen och jag.
Hm, har jag börjat hallucinerat nu också? Tänkte jag undrande. Egentligen visste jag att rösten var alldeles för verklig och alla mina sinnen var skärpta till tusen i det ögonblicket.
”Jag står mitt framför dig och jag tror faktiskt att du ser mig.” Än en gång hörde jag denna röst och tittade mig åter runt. Ingen var där. Nu blev jag nästan förbannad.
”Kan du sluta luras med mig och komma fram istället?” Jag sa det med en ilsken ton och tänkte naturligtvis inte på att den som pratade förmodligen skulle bli min räddning därifrån.
”Haha, har du inte förstått att det är jag som pratar än?” Rösten lät lite anklagande i en skämtsam ton. Men det gjorde inte saken bättre för min del som nu blev riktigt irriterad. Jag skulle precis svara att jag inte kunde förstå vem ”jag” var, då jag förstod vem rösten tillhörde. All min ilska rann av mig och jag blev förvånad.
”Är det du?” Jag hörde att jag fortfarande hade en ton av misstro i min röst, men efter alla kommentarer jag har fått så är det väl inte så konstigt.
Det var självklart hästen som pratade med mig. Men jag hade varit för dum för att förstå det. Det kändes inte så bra att en häst hade övertaget. Men efter omständigheterna så orkade jag inte ägna en tanke åt det.
Medan vi satt och väntade på att elden skulle slockna eller att någon skulle rädda oss, så bekantade vi oss lite. Det ville säga, jag berättade om mitt vanliga, tråkiga, sorgliga liv och hästen (som hette Thunder men föredrar att kallas Dunder eller tillfälligt smeknamn) berättade om sitt spännande, storslagna, fantastiska liv. Jag fick bland annat veta att det fanns många av ”hans sort” men de flesta levde ensligt eller i sin ursprungliga värld. Hans mor heter Rosie och är en enhörning. Hans far heter Black Blacky och liknar Dunder ganska mycket.
Han har varit med i många strider och levt ett liv som är något helt över det vanliga. Jag råkade dock säga att Hans liv inte direkt var en vanlig hästs liv, men då blev han lite sur på mig och påpekade att han inte var någon vanlig häst heller.
Vi satt mycket länge och pratade om egentligen ingenting, med elden ville inte ge sig. Jag kunde inte förstå varför ingen hade försökt släcka den än. Snart skulle hela ladan vara övertänd och då skulle de förlora så mycket. Jag frågade Dunder om han inte tyckte att vi skulle börja försöka ta oss ut, men han sa att det var lång tid kvar innan det skulle bli någon brådska. Det hade nämligen regnat ganska kraftigt de senaste dygnen så det var väldigt fuktigt överallt. Därför spreds sig elden mycket långsamt.
”Är det ändå inte bäst att fly nu, så slipper vi bli grillade om elden sprider sig snabbare än vi tror?” Jag ville inte erkänna det, men jag började faktiskt bli lite orolig, med tanke på hur länge vi hade suttit där och pratat om ingenting. Så jag började resa mig upp och häva mig upp på honom.
”Gör som du vill, men jag tänker i alla fall stanna här ett bra tag till.” Jag blängde lite på honom men fortsatte klättra. Snart var jag över i den andra boxen.
”Kan du inte använda dina vingar för att ta dig ut då?” Frågade jag Dunder, han svarade bara att han kunde det om han ville, men då kunde han inte ha någon på ryggen. Jaja, jag klättrade över från box till box. När jag hade hävt mig över så jag hängde med magen mot väggen så kände jag att det var hett bakom mig. Elden började slicka mig mot bena. Jag skrek av smärta och försökte förgäves att klättra tillbaks.
Smärtan vart då outhärdlig och jag kände hur armarna blev tunga. Jag föll avsvimmad ned på golvet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *