Sanningen om Aldira Roselle -05

29 juni 2007

Jag hostade till, smärtan i kroppen var outhärdlig. Lukten var stark och jag försökte att inte andas genom näsan. Men när jag andades genom mun så sved det i lungorna. Jag försökte öppna mina ögon men allt var grumligt, så jag såg inget. Huvudet snurrade och jag undrade förvirrat var jag var någonstans.
“Hallå?” Kraxade jag hest fram. “Är det någon här?” Rösten var knappt mer än en viskning, men om det var någon i närheten skulle den höra mig.
“Ta det lugnt och sitt still.” Det var en djup, mörk röst som svarade. Åter igen så försökte jag öppna ögonen, för att se vem som talade med mig. Men innan jag hann se något så stängde ett par fingrar dem igen. Nu blev jag lite förbannad.
“Ursäkta mig, men om jag vill öppna ögonen så gör jag det.” Med tanke på att jag pratade väldigt lågt och kraxade mer än pratade så lät det inte så hotfullt som jag hoppades. Jag fumlade med handen för att ta bort fingrarna som tvingade mina ögon att förbli stängda. Men jag var svag och handen föll ner igen.
“Låt bli det där, du måste vila. Försök att sova ett litet tag till.” Även fast jag lovade att jag skulle blunda och sova, så lät han fortfarande fingrarna vara kvar på mina slutna ögonlock. Konstigt nog så brydde jag mig inte (som jag skulle ha gjort i annat fall) och lät tröttheten ta över.

En ung man, som var ganska muskulös och hade kolsvart hår, satt brevid en ung flicka som sov djupt. Hennes vinröda hår låg utspritt över golvet och hennes bleka, nästan genomskinliga hud syntes väl. Ansiktet var vackert och hennes ros lika själ lyste igenom.
Runt omkring dem höll de sista lågorna på att brinna ut. Månen lyste in genom de öppna fönstren och färgade allt som var kvar efter eldens vrede i silver.
Mannen vid hennes sida, suckade djupt och ställde sig upp. Han slöt de bruna ögonen och föll i djup koncentration. Allt omkring dem blev dimmigt och det nedbrunna stallet började lysa i vit skimrande sken. Sakta så började väggarna byggas upp igen, steg för steg. Taket blev helt och boxarna kom på plats. Ingen skulle någonsin kunna ana att det hade pågått en brand i stallet för bara någon timme sedan.
Han böjde sig ner över flickan och lyfte enkelt upp henne i sin famn. Sedan slängde han över henne på sin rygg och ställde sig på alla fyra. Sedan var han ingen man längre, han var en nattsvart hingst med stora vingar som förde dem längre och längre ifrån byggnaden.

Jag gled sakta upp ur drömtillståndet och kände den kalla vinden som fick mitt hår att fladdra runt mitt huvud. Jag satte mig snabbt upp och spärrade upp ögonen. Det svartnade och jag var tvungen att lägga ned huvudet och blunda ett tag. Sedan så tittade jag upp igen för att se vart jag var någonstans. Jag satt på en häst, uppe i luften. Det var Dunder som jag red på, hans stora vingar bar oss lätt högt uppe. Jag stelnade till när jag såg hur högt uppe vi var, det kändes svindlande att sitta så högt uppe på en häst jag bara känt i några timmar… tror jag. Jag är dessutom inte så van vid att rida, jag ar bara gjort det några få gånger.
“Är du höjdrädd?”
“H hur kunde d du veta d det?” Stammade jag fram och grep tag ännu hårdare i manen.
“Haha, det kan ju vem som helst lista ut. Du har inte märkt att du klänger dig fast vid mig?” Han skrattade till och gjorde en dykning rakt ner. Jag skrek förskräckt till.
“Hur lätt tror du det är för mig att rida på dig när jag knappt har ridit alls i hela mitt liv? Och du är ju inte precis lättriden med dina stora vingar!” När jag pratade så glömde jag bort mig och satte mig bättre och släppte taget om hans man.
Jag tittade mig omkring och upptäckte att vi flög över havet. Vi började närma oss land. Med några vingslag så kom vi högre upp, alltså ingen chans att någon skulle se oss.
Nu var vi nästan rakt över land och jag tog ett djupt andetag och gjorde det som är förbjudet för alla som är höjdrädda, jag tittade ner. Det såg mer ut som vi flög över en liten by, än att vi flög över en stad.
“Ner, Dunder flyg ner här!” Skrek jag, Dunder vred sitt huvud och tittade med förvånad blick på mig.
“Ja, det går väl bra, men varför ska du ner här?” Undrade Dunder.
“Minns du att jag berättade att jag letar efter min mor, Aldira Roselle? Den enda som stod henne nära var min far, men han gav sig av hemifrån för att tjäna pengar åt familjen.”
“Vad har det med saken att göra?”
Jag suckade.
“Om inte du är så frågvis och låter mig prata klart så ska jag berätta det.” Fräste jag. “Min far är kapten, det där… Är en hamn.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *