Sanningen om Aldira Roselle -06

29 juni 2007

Dunder flög en bit in mot land, till en stor, mörk skog, innan han vågade ta mark. Han gled smidigt ner på en stor platt sten.
Jag hoppade inte fullt lika smidigt ner från honom och sträckte på mina ben. Efter att ha suttit på en häst så länge, så värkte det i benen och de första stegen var ostadiga. Men ganska snart repade jag mig och gick vanligt igen.
Dunder skrittade lugnt efter mig.
Jag frågade Dunder åt vilket håll hamnen låg, och han gick en bit före mig tills jag visste åt vilket håll det låg åt på ett ungefär.
Efter bara några timmar (enligt Dunder) så var vi ute ur skogen. När människor började skymta en bit fram vände jag mig om snabbt om för att fråga Dunder hur vi skulle ta oss till hamnen utan att någon såg hans vingar. Men till min förvåning hade han inga vingar längre. Han såg bara ut som en helt vanlig häst. Jag måste ha sett väldigt rolig ut när jag stod där, för Dunder bröt ut i gapskratt.
”Haha, nu blev du allt förvånad!” Han fortsatte skratta och jag blev som vanligt tvär arg och började gå med snabba steg därifrån.
När jag upptäckte att han följde efter mig så började jag småspringa. Han satte av efter mig enda till han kom upp sida vid sida med mig. Jag saktade så ner lite, nästan så att jag stannade, innan jag satte av i rasande fart.
Till slut så tog krafterna slut och jag dunsade ner på marken. Dunder kom och puffade på mig med sin mule, men jag förblev arg.
”Du kommer aldrig kunna springa ifrån mig.” Jag blängde på honom, men han hade inget spår av den vanliga överlägsenheten i rösten, så jag kunde inte vara sur på honom så länge.

Till min stora glädje så gick han med på att vi kunde köpa en sadel och ett träns, så jag inte skulle ramla av. Det skulle nog se lite konstigt ut också, om en häst kommer skrittande utan någon som leder den.
Vi gick in och köpte det i ett stånd och satte på det på en gång sedan när vi kom ut.
Staden var stor, det kan vara jag som inte har sett några andra platser än min egen lilla by, men även Dunder sa att den inte var speciellt liten, och han måste ju ha sett tillräckligt för att kunna avgöra det.
Det var mycket folk ute nu, jag kände mig lite osäker på grund av det. Tänk om Dunder skulle säga något till mig.
”Ingen fara, det är bara du som hör mig.” Jag stirrade förvånat mot Dunder. Hur visste han det? ”Människor brukar i vanliga fall inte höra vad jag säger, men eftersom du har ängelblod i dina ådror, så hör du tydligen mig.”
”Okej, det är ju bra, är inte hamnen där framme?”
”Jo, det är det nog, låt oss sätta fart!” Dunder fattade trav utan att jag gjorde något, förutom att hålla i mig då… Några tittade irriterat på mig, det är nog inte så vanligt att folk travar mitt inne i staden.
När jag slappnade av lite mer så upptäckte jag att de flesta var klädda i lagade kläder, de hade dåliga, eller inga skor alls. Det som skulle kallas deras ”hus”, var egentligen små hyddor. Gatan var smutsig och en och en annan tiggare satt vid väg kanten och hoppades på att en vänlig människa skulle ge dem en liten slant.
Jag tyckte lite synd om barnen som tvingades växa upp så här, de fick nästan ingen ärlig chans i livet. När jag sa det till Dunder så muttrade han att hans föräldrar var minsann inte heller så värst bra och framstående, men han hade lyckas ändå. Jag bara himlade med ögonen som svar.
”Vad hade du tänkt säga nere i hamnen då?” Frågan träffade mig som ett slag i magen, jag hade inte haft en tanke på det! Åh, hur dum får man bli?!
”Jag får väl fråga om det är någon som vet något om släkten Nattros.”
”Är det ditt namn?” Undrade Dunder.
”Oj då, konstig att jag inte sa det, när du ändå höll på fråga ut mig om hela min livshistoria.” Sa jag med ironiskt tonfall. ”Jag är Iliana af Nattros och jag letar efter min mor, Aldira Roselle.”
”Varför heter inte Aldira ´af Nattros´?”
”Roselle är mors egen förkortning av ´af Nattros´. Har du fler frågor eller är du nöjd nu?” Dunder nöjde sig med de svar han hade fått nu och fortsatte ner mot hamnen.

När vi väl var framme så hoppade jag av Dunder men höll i hans tyglar. Men väldigt löst, alldeles för löst för en ”normal” häst.
Det var flera långa bryggor som gick ut från strand kanten, men vid en av dem så var det mer liv och rörelse, så jag styrde stegen dit.
Folk sprang överallt, tårögda barn och kvinnor som tog farväl av sina män, matroser och lastade på skepp, kaptener som sprang omkring och röt ut order.
När jag hade betraktat de ett tag så gick jag fram till den kapten som alla hade mest respekt för, men han såg inte så elak ut.
”Ursäkta kapten, skulle jag kunna få ställa en fråga?” Han vände sig förvånat på mig och jag förstod att det inte var så ofta kvinnor kom fram och pratade med han, speciellt inte de som var helt okända och under trettio år.
”Ja, visst kan fröken få göra det, snabba på bara.”
”Jag undrar om kapten vet något om kapten af Nattros?” Han verkade inte göra det, utan hänvisade mig vidare till ett av skjulen som stod under en dunge träd. Jag tackade artigt och gick i väg mot den riktning han pekat ut.
Jag knackade på den gamla murkna trä dörren.
”Kom in, kom in” Jag öppnade dörren och klev in i det mörka skjulet. En mycket gammal man satt vi ett skrivbord och betraktade några kartor.
”Jag undrar om ni vet något om kapten af Nattros.” Den gamle mannen vände sig tvärt om och stirrade på mig med skräckslagna ögon.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *