Sanningen om Aldira Roselle -07

3 juli 2007

”Ursäkta, är allt väl?” Jag skyndade mig fram till den gamle mannen, men han ryggade förskräckt tillbaka, så jag lät honom vara. Men jag kunde för allt i världen inte förstå varför han reagerade så stark när jag sa ”Kapten af Nattros”.
”Unga flicka, vad vet du om honom?” Sa han när han lugnat ner sig en aning. Han hade satt sig i stolen igen, men han stirrade fortfarande mig förskrämt i ögonen.
”Jag vet bara att han är kapten.” Sa jag och tittade vänligt tillbaka in i mannens ögon, så han skulle förstå att jag talade sanning och ingenting annat.
När han suttit tyst ett ögonblick och begrundat vad han skulle göra, så började han berätta en historia för mig.

”För nio år sedan, så var kapten Nattros, en av de mest kända och bästa kaptener, som vi hade. Han var bestämd med sina order, men han hade ett gott hjärta. Han hade lämnat sin fru och sitt barn, för att försörja dem. Det var ett mycket svårt beslut för honom, han älskade dem över allt annat. Det var det som fick honom att inse att han måste ge sig av för att försörja dem. Hur svårt det än var.
Jag lärde upp honom då och vi kom att stå varandra nära. Under några år så jobbade vi på samma båt, jag som kapten och han som fjärde styrman. Sedan så upptäckte andra hur begåvad han var och han blev erbjuden ett jobb som kapten på en annan båt. Självklart tog han det för pengarnas skull, han gjorde trots allt detta för att försörja sin familj. Våra vägar skiljdes åt, men de gånger vi stötte ihop, så hade vi några trevliga pratstunder. Han berättade att det inte var så stor skillnad mot förut, men han saknade de gamla kamraterna. Han pratade också mycket om att han nu snart hade tillräckligt med pengar för att återvända hem och flytta till sin familj. Då skulle han få ta ett jobb på land, men han gjorde hellre det än att vara ifrån dem.
Så en dag var det stor kalabalik, ett skepp hade försvunnit spårlöst, utanför en mycket känd och fruktad ö. Den hade sedan många århundraden härskats av de råaste, grymmaste pirater. Ön Nwalca hade ingen satt sin fot på, i över hundra år nu, vad man visste. Om piraterna fortfarande lever vet ingen. Det enda misstänkta som hänt är det där skeppet som försvann utanför ön. Och det var på det skeppet kapten Nattros var på.”

När jag gick ut ifrån den gamle mannens skjul, så snurrade det i huvudet. Spårlöst försvunnen? Inget vrak hade hittats, inte ett spår. Jag menar, ett skepp med en hel besättning försvinner bara inte i tomma intet. Det var alldeles för konstigt.
Jag bestämde mig för att se om jag kunde få åka med ett skepp som skulle åt det hållet. Och hur lite jag än vill, så kommer jag bli tvungen att leta efter far på den fruktade ön Nwalca, som härskades av pirater.

Dunder och jag gick runt på hamnen och tittade på lite båtar, jag måste förmodligen ta jobb på någon av båtarna, för jag hade inte tillräckligt med pengar för att betala. Hur jag sen tog mig till Nwalca, det fick jag se.
Det fanns många båtar som såg lämpliga ut för just det jag behövde, men på de flesta båtar, sågs inte en kvinna till. På någon enstaka liten båt var det några kvinnor med, så jag tänkte börja med att prova min lycka på de båtarna.
Dunder stannade kvar nere på marken när jag gick upp på båten för att tala med kapten om det fanns plats för en kvinna till på båten. Sådan tur hade jag dock inte.
Det var bara att fortsätta till nästa båt.
”Är det ni som är kapten här?” Frågade jag en man som stod vi rodret och tittade på lite kartor. Han hade en blå uniform på sig och en rejäl skäggväxt hade han. När jag tilltalade honom så tittade han roat på mig och när han hade hört vad jag hade att säga, började han skrocka så att magen guppade.
”Nej, jag är styrman här på båten. Du vet visst inte mycket om båtar du, flickunge?” Han skrattade lite till innan han vände sig om för att fortsätta studera kartor.
Jag fick dra några djupa andetag för att inte brusa upp och ge honom en ordentlig utskällning, trots att han säkert var värd det, så skulle det inte precis framställa mig så bra här på båten. Om de nu ville ha mig.
Med snabba steg så gick jag fram till en annan man i tjugo års åldern, som bar på några säckar.
”Kan ni tala om för mig vart kaptenen på denna båt befinner sig?” Frågade jag så lugnt och vänligt jag kunde. Det lät tyvärr lite spänt och argt ändå.
”Ja, det kan jag faktiskt. Ni står öga mot öga med honom nu.” Jag rodnande genast över att jag tagit förgivet att han var en av de lägre stående besättnings männen. Men med hans lite barnsligare drag, de typiskt blå, oskyldiga ögonen, det blonda håret och lite rundade kinder, såg han knappast ut som någon kapten.
”Finns det plats för en till kvinna här?” Frågade jag när jag samlat mig lite. Men jag misstänkte att jag fortfarande var blossande röd om kinderna.
”Javisst, vi åker om bara några timmar, men du får hemskt gärna följa med oss.” Jag blev väldigt glad, tackade honom och skyndade mig ner för att berätta de glada nyheterna för Dunder.
Då slog det mig, hur skulle Dunder kunna följa med? Det tog säkerligen inte emot hästar på båten.
Jag tittade mig omkring för att försöka få syn på honom, men han hade gå upp i rök.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *