Sanningen om Aldira Roselle -08

9 juli 2007

”Dunder!” Skrek jag tills jag var så hes att rösten inte var mer än en viskning. Solen hade för länge sedan försvunnit och mörkret började lägga sig. Det var inte mer än några minuter kvar tills båten som jag skulle arbeta på, hade avgång.
Jag såg att kapten stod och tittade undrande på mig. Han vinkade åt mig som en gest att jag skulle komma ombord. Med långsamma steg så gick jag mot båten och hoppades att Dunder skulle hitta mig på ett eller annat sätt. En svag röst inom mig frågade varför Dunder skulle bry sig om att hitta mig. Men jag ignorerade den.

”Styrbord!” Kaptenen stod på däck och gav order, när jag vaknade nästa dag. Jag vände mig om och drog upp täcket över huvudet. När jag insåg att det inte gick att inte höra alla fågelskrik, röster och låta bli att känna hur båten gungade från sida till sida, så gnuggade jag mig i ögonen och kastade av mig täcket.
När jaghade kravlat mig upp i sittande ställning, så märkte jag hur hårda sängarna i en båt är. Med en stor kraftansträngning lyckades jag äntligen ta mig upp ur sängen. Min kropp kändes minst sagt mörbultad efter den långa natten.
Ute så sken solen av fulla krafter och vattnet glittrade. När jag såg det så blev jag genast på lite bättre humör. Jag slängde på mig lite kläder och drog en kam några gånger genom håret. Så, nu kunde jag åtminstone visa mig för folk.
Ute var det redan full fart. Jag försökte leta mig fram till köket, för att se om det var något jag kunde göra där. Men bestämde mig sedan för att tala med kaptenen.
Jag hittade honom snabbt, eftersom han stod mitt på däck och skrek ut order efter order.
”Nej, inte dit! Flytta tunnorna åt vänster från erat håll! Tror ni jag är så dum så att jag ger er order efter vilket håll jag står?! Nej, då så!” Han himlade lätt med ögonen åt dem. När jag kom fram och skrattade lite åt honom så tittade han genast lite generat på mig.
”Hur står det till?” Frågade jag med en ton av skämtsamhet i rösten.
”Hrm, jo vars, det är väl bra. Hur är det med fröken då?” Han verkade fortfarande en aning generad.
”Bara fint. Jag undrar om det är något som jag skulle kunna hjälpa till med.”
Han kastade en snabblick på mig för att få en uppfattning om vilket sorts jobb jag skulle kunna klara av.
”Om du inte har allt för mycket emot städning, så skulle du gärna få se till att städningen på den här båten blir av. Det har nämligen varit lite dåligt med det, sedan Agata slutade här. Det var hon som gav ut order till kvinnorna, men efter många år av hårt arbete så började hennes leder att krångla.” Jag intygade om att det skulle bli bättre på delen snart. Sedan gick jag därifrån så han kunde fortsätta med sitt jobb.

Han hade haft rätt i att städningen på båten inte var det bästa. När kvällen var kommen, så hade jag inte ens städat hälften av insidan på båten. Men när armarna värkte, så var jag tvungen att sluta för dagen.
Jag ställde tillbaka moppen och hinken i städskrubben innan jag gick in till min hytt. Jag hade haft tur och fått en egen hytt, även om den var i minsta laget. En liten säng, ett bord, fönster, spegel och min väska var allt som fick plats.
När jag klev in genom dörren så insåg jag trött att min hytt inte hörde till den delen av båten som hade blivit städad. Jag slängde av mig kläderna och kröp ned under täcket. Även fast sängen av hård, så kändes det underbart skönt att äntligen få vila lite.
Jag slöt ögonen och lät mig vaggas till sömn av vågorna som fick båten att gunga lätt.

”Pang!” Jag satte mig upp i sängen med ett ryck. Vad var det som hade smällt? Jag tittade misstänksamt in i skuggorna. Det var kolsvart och nästan omöjligt att se något. Tyst så klev jag försiktigt upp ur sängen. I mitt huvud snurrade tankar på pirater som smyger sig in på ett skepp där alla sover. Jag famlade i mörkret efter något slags vapen, utifall att någon skulle attackera mig. Det fanns ingenting i min hytt, så jag gick ut i korridoren för att se om det fanns något där. Jag såg snabbt ett svärd som satt som prydnad på väggen. Jag sträckte mig efter det fast jag aldrig i hela mitt liv hade svingat ett svärd förut.
En bit bort såg jag ett ljussken försvinna, så jag sprang åt det hållet så tyst jag kunde. När jag kommit till ett hörn, stannade jag och kikade försiktigt fram. En lång man försvann just bakom en vägg. Jag sprang efter, övertygad om att det var en pirat som hade kommit för att döda oss alla när vi sov som djupast.
Mannen jag jagade gick upp för trappan som ledde till däck. Tyst som en mus följde jag efter.
Ute var det blåsigt, men månen sken så det var lättare att se här.
En liten bit bort ifrån vårt skepp, låg det en annan båt. De hade piratflaggan hissad och jag förstod att det var därifrån mannen kom.
Jag gömde mig bakom den största masten för att se vad han skulle göra.
”Pang!” Ett till skott ven genom luften och båten svajade oroväckande till. Jag fick hålla i mig i masten för att inte falla.
Jag kastade en snabb blick över däcket. Mannen var borta! Han måste ha försvunnit när jag kämpade för att inte ramla. Vart jag än såg, så var han inte där.
”Pang!” Den här gången var det så högt att jag trodde jag blev döv efteråt. Den stora masten jag stod gömd bakom började knaka lite. Mer och mer svajade den och jag insåg att det skulle falla snart.
”Pang!” Masten kom närmare och närmare mig, men jag var förstenad. Skräckslaget så såg jag den väldiga pelaren falla rakt ner mot mig. Då var det någon som grep tag i min midja och drog mig ifrån den fallande masten. Det var ett hårt, starkt grepp och jag sparkade bakåt så hårt jag kunde i min räddares mage. Masten föll brakande ned alldeles bervid oss, men jag brydde mig inte om det. Jag snurrade istället runt och försökte sticka svärdet i piraten. Jag träffade honom i vänstra armen. Sedan blev jag iskall. När jag såg honom ligga där och försöka stoppa blodet som rann ifrån hans arm. Jag skrek och föll ned vid hans sida. Tårarna rann ur mina ögon, hur kunde jag döda honom?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *