Sanningen om Aldira Roselle -09

25 juli 2007

Jag kunde inte sluta gråta, jag lutade huvudet mot mina knän som var uppdragna framför mig. Jag blundade hårt och kände hur tankarna snurrade. Efter ett tag var jag tillräckligt samlad för att kunna resa på mig. Jag skrek chokat till när jag såg mannen som stod framför mig.
”Trodde du verkligen det där skulle knäcka mig? Frågade han retsamt och flinade.
Jag bara stirrade på honom, jag visste att jag kände igen honom, men jag visste inte riktigt ifrån vart. Jaja, jag vet att det låter löjligt, men det kändes som om jag träffat honom i en dröm.
”Känner du verkligen inte igen mig? Det är ju jag!” Han slog uppgivet ut med armarna som om jag var världens idiot eftersom jag inte kände igen mannen som jag aldrig träffat i det verkliga livet.
Han suckade tungt och började långsamt förvandlas till den häst som jag haft sällskap med, innan jag blev en del av besättningen på båten.
Nu stirrade jag mer chokad än någonsin på honom. Min haka måste ha häng bra långt nerför jag kände hur det började spänna i käkarna. Jag rätade snabbt på mig och antog en mindre förvirrad min. Han var vid det här laget människa igen.
”Vad kan du inte göra egentligen?”
Han skrattade och tittade forskade in i mina ögon. Jag irriterades på att han var tvungen att vara så charmig som människa. Hans svarta hår som föll ner för det bruna, varma ögonen. Den slanka muskulösa kroppen och de välsittande kläderna. Förmodligen kunde han läsa tankar också för han tittade lite retsamt på mig och sa att jag måste komma ihåg att han fortfarande var en häst. Min beundrade blick försvann snabbt som ögat och jag vände mig tvärt om och gick med stora kliv, med näsan i vädret därifrån. Mina ögon var slutna så jag krockade med honom när han hade ställt sig framför mig.
”Herregud, du har verkligen humör! Och känslig är du också!” Blixtar sköt ur mina djupblå ögon. Det var någonting som fick honom stelna till när jag gjorde så, fast jag förstod inte var det var.
”Kom igen, vi har viktigare saker för oss än att bråka.” Sade han med sin förståndiga röst. ”Vi måste koncentrera oss på att hitta din far.”
Jag var tvungen att hålla med honom och vi skyndade oss tillbaka till våra krypin.
När jag låg i sängen och försökte somna, så fick jag en konstig känsla av att det var något som jag hade glömt. Förmodligen var det inget av värde, så jag får ta itu med det imorgon, tänkte jag och vände mig om i den lilla sängen.

På morgonen så vaknade jag åter igen av fågelskrik och liv och rörelse på båten. Jag drog täcket överhuvudet och försökte somna om, men det gick inte. Så jag låg och lyssnade vad som hände uppe på däck.
Det lät som de höll på flytta runt stora tunnor, eller något liknande där uppe. Vi har väl inte hämtat de första lassen än? Jag drog av mig täcket och satte ned fötterna på det kalla golvet. Jag ångrade med ens att jag satt mig. Jag skulle heller ligga kvar i sängen hela dagen. Då kom jag och tänka på natten, Dunder.
Nu orkade jag äntligen resa mig upp. Med tanken kvar på vad som hänt under natten, så klädde jag snabbt på mig och gick ut i korridoren för att leta rätt på honom. När jag gick där så fick jag en underlig känsla, det var som om jag drogs tillbaka till när jag jagade ”piraten” som egentligen var Dunder i människoskepnad.
Jag fortsatte gå exakt samma väg, skillnaden var att det var lite ljusare och den jag jagade, fanns bara i mitt minne.
Precis när jag klev upp på det första trappsteget som ledde upp på däck så slog det mig plötsligt. När jag hade gått upp på däcket föregående natt, så hade jag sett ett piratskepp och jag hade varit övertygade om att den jag jagade kom därifrån.
Jag kunde nu höra svärd som klingade mot varandra och dunsarna jag trodde kom ifrån saker som flyttades runt, var människor som slogs. Förskräck sprang jag tillbaka till väggen där två svärd suttit som prydnad. Nu var det bara ett svärd kvar eftersom jag tidigare kväll tagit ett av dem. Fast det hade jag slängt ifrån mig, när jag trodde att jag dödat Dunder.
Jag ryckte ned det andra svärdet och sprang upp till däck för att hjälpa till. När jag kom upp var det kaos. Allt var sönderslaget i spillror. Jag kunde även konstatera att piraterna hade övertaget. Dock hade de inte Dunder som för tillfället kämpade mot tre pirater samtidigt. Ett tag stod jag bara och studerade när han tog pirat efter pirat.
Om vi hade varit lika många som de var, så hade vi vunnit en ganska lätt match. Men nu var läget inte så. De var tre gånger så många som vi.
En av våra män var skadad, men fortsatte kämpa mot piraten som skadat honom. När jag såg det så kastade jag mig över piraten bakifrån och lyckads få omkull honom. Jag såg också till att han slog huvudet hårt i golvet och jag skulle gissa att han inte skulle resa sig upp på ett tag. Mannen som tidigare kämpat mot piraten och blivit skadad, log tacksamt mot mig. Snabbt så såg jag mig omkring efter en ny pirat att slå omkull. Det var en av våra män som slogs mot två samtidigt och det såg ut som om han skulle falla vilken sekund som helst, så jag ingrep på samma sätt som förra gången, genom att kasta mig över honom bakifrån. Han vacklade till först, men återfick sedan balansen. Han ruskade på sig för att få bort mig, men jag grep mig kvar som en igel. Då lyckades han på något underligt sätt lyfta mig och kasta iväg mig, utan att jag var medveten om det.
Jag kände hur jag hårt tog mark och det svartnade lite för ögonen på mig. Jag började falla ifrån verkligheten, men jag kämpade fortfarande för att ta mig upp. Då såg jag att det var någon som närmade sig. Det var samma man som nyss kastat iväg mig. Han flinade hånfullt åt mig och lyfte upp mig igen. Jag sparkade, rev och bet överallt, men han ignorerade det. Han lyfte mig och slog i mitt huvud i en stolpe. Jag kände hur det sista av mitt medvetande försvann och som i en dimma så jag att piraten lyfte mig över relingen och kastade iväg mig.

Jag kände hur jag sjönk längre och längre ned i det iskalla, svarta vattnet. Min sista tanke innan jag försvann ned i det kraftfulla havet, var att nu skulle jag förenas med min mor.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *