Silvernos – 0

20 juni 2005

Han reser sig mödosamt upp och borstar av damm och stoft från sin mörka klädnad. Han befinner sig på ett slagfält där död och förtvivlan regerar. Överallt ligger sårade män, nära döden, överallt strider soldater mot varandra, vetandes att detta kan vara det sista de ser i livet. Hela platsen verkar vara ett verk av den onde själv, även om han vet att så inte är fallet. Han vänder blicken framåt igen och stirrar in i de röda ögon som stirrar tillbaka på honom
”Så det är sant?” säger han med ett uns sorg i rösten ”Du har verkligen låtit ditt sinne förvridas!”
Den rödögde mörkeralven står helt still i någon sekund och börjar sedan le ett ondskefullt och blodsisande leende. ”Mitt sinne är klarare än någonsin” säger han med en röst som skulle kunna få den hetaste eld att frysa ”Likväl är även resten av mig mångfaldigt starkare än tidigare”
”Din arrogans har alltid varit din svaghet, Radon” ”Och kommer troligen alltid att vara!”
”Tig, Ditt avskum till alv!” ”Det namnet betyder inget för mig längre, och det gör inte heller du och dina så kallade fränder” Den rödögde sträcker upp sin högra hand mot ryggen och drar ett utsirat, svart svärd ur sin skida och ställer sig i garde.
”Du var som en bror för mig, Radon” svarar alven då ”Det är du fortfarande, jag tänker inte slåss mot dig”

Den rödögde ler då ett hånfullt leende och gör ett snabbt utfall med svärdet mot alvens bröstkorg, som lika snabbt drar sig åt sidan och slår undan svärdet med sitt underarmskydd. Den rödögde tvekar inte, utan snurrar runt och gör ett hugg snett uppifrån, mot alvens hals, alven lutar huvudet och halsen en bit framåt och kommer med en snurrande rörelse undan hugget, när snurren avslutas slår alven till snabbt med ena handen över den rödögdes axel, vilket får honom att tappa balansen och stappla några meter innan han återfinner den.
”Kom tillbaka till oss, Radon” säger alven med lugn stämma ”Kom tillbaka till ljuset”
”Aldrig!” svarar den rödögde med hög stämma ”Skulle jag gå från att vara mörkrets Överherre till att vara ljusets lakej” han skrattar ett rått högt skratt och hans röda ögon smalnar sedan kraftigt ”Och om du vill överleva, bör du underkasta dig mig och ge dig själv till mörkret. Om du inte är med mig, så är du min svurne fiende!”
Alvens klargröna ögon smalnar och han drar sina kortsvärd från skidorna på ryggen. ”Endast de mörka ser allt i svart och vitt” Han tystnar lite och ställer sig i garde ”Du har rätt, du är inte längre Radon Månskugga, du är endast en mörkrets man, och som ljusets tjänare har jag inget val.”

Den rödögde ler ett ondskefullt, hånfullt leende och attackerar sedan alven i en våg av snabba hugg och utfall. Alven blockerar, parerar och gör egna utfall då han hinner. Så fortlöper striden ett tag tills de båda kombattanterna står med klingorna pressade mot varandra och bara fortsätter pressa. Alven pressar sina båda svärd mycket hårt mot mörkeralvens klinga och får plötsligt en kort insikt. I en bråkdel av en sekund släpper han en del av trycker mot mörkeralvens klinga, mörkeralven märker detta och lägger på ännu större kraft för att få alven ur balans, då detta var precis vad alven räknat med, drar denne snabbt undan sina klingor och tar ett par steg åt sidan. När mörkeralvens klinga inte längre möter något motstånd tappar han balansen och faller handlöst till marken.
”Om du är så mäktig, mörkeralv” säger alven med irriterande lugn röst ”Hur kommer det sig då att du förlorar mot mig, en simpel tjänare av ljuset?”

När mörkeralven hörde dessa, i hans öron, förnedrande orden, hoppar han vigt upp från marken, rycker åt sig sitt svärd och anfaller alven med en vrede som skulle få den onde att darra av rädsla. Alven möter dock denna vredesattack med ett lugn som icke är av denna värld och de båda kombattanterna står länge och utbyter hugg, slag, stötar och parader, tills något plötsligt händer. Mörkeralven gör två snabba hugg mot alvens huvud respektive mage, som alven utan problem blockerar med sina två kortsvärd, när han sedan ska gå till motattack, skickar mörkeralven upp sin högra fot i ansiktet på alven med en hastighet som överträffar allt annat. Alven ragglar ett par steg och bakåt och innan han hinner på balans igen har mörkeralven sprungit fram, hoppat och placerat båda sina fötter i bröstkorgen på honom, vilket får honom att falla till marken. Sekunden senare har alven en nattsvart klinga riktat mot sin strupe där han halvligger på marken.
”Nå, min forne vapenbroder” säger mörkeralven med iskall röst ”Tänker du underkasta dig mig och mörkret?”
”Aldrig!” säger Neldar med sin vanliga, lugna röst ”Min lojalitet ligger hos ljuset och där förblir jag”
”Då, min forne vän,” säger mörkeralven med ett illasinnat leende på läpparna ”ger du mig inget val!”

Mörkeralven börjar skrattat ett kallt, rått skratt och höjer svärdet för att hugga. Alven tittar stint in i de röda ögonen, tills han inte ser annat än dess blodröda iris och inte hör annat än mörkeralvens råa skratt. Sekunden senare kommer hugget och allting svartnar för alvens ögon, medan skrattet fortsätter eka i hans sinne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *