Silvernos – 1

6 juli 2005

Neldar vaknar med ett ryck och sätter sig upp. ”Var är jag?” Ett dovt knackande hörs och han ser sig omkring. ”Bara en mardröm!” Ett nytt knackande hörs och Neldar hoppar ur sin säng och drar på sig ett par hosor.
”Ja, Kom in”
En tjänare öppnar dörren och bugar sig djupt
”General Miral anhåller om eder omedelbara närvaro på hans kontor, Kapten Neldar.” säger han med artig stämma
”Jag kunde just tänka mig det.” svarar Neldar med en lätt suck. ”Nåväl, hälsa generalen att jag är där om inom kort”
Tjänaren bugar sig djupt och går tyst ut ur rummet. När tjänaren lämnat rummet, sätter sig Neldar ner på sin säng och pustar ut lite. ”Varför kommer dom drömmarna nu?” Han sitter kvar på sängen ett tag och samlar tankarna, därefter reser han sig upp, går fram till det ena av de tre fönstrena i hans, ganska, rymliga gemak. Han öppnar det och andas med djupa andetag in den svala, friska morgonluften. Han står där ett tag och ser ut över den stora gårdsplanen där några sergeanter håller på att drilla de unga rekryterna, därefter går han fram till klädskåpet, tar fram en tight tunika lämpad för snabba rörelser och ett par stadiga läderstövlar. Han klär sig snabbt och hänger sedan fast sitt koger på ryggen och börjar gå mot dörren som leder till korridoren utanför. Halvvägs dit stannar han dock och tvekar ett par sekunder, för att sedan vända in mot rummet igen och gå fram till ett annat skåp, ganska mycket större än klädskåpet. Han öppnar dörrarna och synar innehållet bestående av vapen av alla de slag, han plockar på sig sina två utsirade kortsvärd och fäster de på ryggen, bredvid kogret, han plockar även på sig ett halvdussin små kastknivar som han fäster på diverse ställen i klädnaden. När detta är gjort, stänger han skåpet och går ut genom dörren, på vägen rycker han åt sig sin pilbåge som står lutad mot väggen.

Han följer korridoren utanför och går sedan uppför trapporna där till översta våningen, väl däruppe går han fram till första dörren och knackar hårt på den.
”Stig in!” hörs en myndig röst inifrån rummet och Neldar öppnar dörren och går in. Vid skrivbordet mitt i rummet sitter en storväxt, men muskulös man och skriver något på ett pergament.
”Ni ville träffa mig, Miral?” Säger Neldar frågande
”Ja, det ville jag” svarar denne och tecknar åt Neldar att sätta sig ner. ”Och, för tusende gången, som underordnad ska du tilltala mig Sir eller general Miral!”
”Mina djupaste ursäkter, Sir” säger Neldar med ett litet leende och sätter sig ner
”Nåväl, ” fortsätter Miral ”jag har ett nytt uppdrag åt dig, Neldar. Något farligare, men mer betalt”
”Jag anade det. Vad går det ut på?”
”Du ska återfinna och rädda borgmästarens kidnappade dotterdotter, hon försvann för en vecka sen och igår fick borgmästaren ett kravbrev skickat till sin privata bostad.”
”Varför vänder han sig till oss och inte sina militära soldater? Han har ju knappast visat något tillit till våra legoknektar tidigare!”
”Det är irrelevant, Neldar! Borgmästaren betalar mycket bra för det här och då är jag inte den som bryr mig om varför!”
”Kidnapparna, ska de infångas döda eller levande?”
”Det är upp till dig, borgmästaren bad oss bara att hämta tillbaka ungen”
”Då så” säger Neldar och reser sig upp. ”Vänta mig tillbaka inom en eller två dagar”

Neldar öppnar dörren till kontoret, bugar sig lätt mot Miral och går sedan nerför de många trappor som leder till bottenvåningen. Väl därnere går han ut ur byggnaden, genom grindarna på andra sidan gårdsplanen och vidare in mot staden. Han banar sin väg genom gatorna hela vägen fram till borgmästarens stora herrgård. När han går fram till grindarna blir han stoppad av de båda högfärdiga vakterna som står där.
”Vad är ditt ärende i borgmästarens privata bostad?” frågar den ene vakten
”Jag är här angående räddningen av hans dotterdotter” svarar Neldar bitskt
”Åh, Naturligtvis” säger den andre vakten genast ”Vi väntade inte någon hit så snabbt” Denne öppnar grindarna för att släppa in Neldar ”Varsågod, Sir!”

Neldar småler lite och går sedan in genom grindarna, upp längs den långa grusgången och fram till husets portar, där stannar han och bankar hårt på dörren. Efter ett tag öppnar en tjänare dörren och när Neldar berättat sitt ärende blir han insläppt och eskorterad till borgmästarens bibliotek. Där knackar han på dörren och väntar på svar och går sedan in. I rummet, som är av ansenlig storlek, står böcker uppradade i hyllor överallt längs väggarna och vid den öppna spisen står några fåtöljer och ett bord utställt. I den ena fåtöljen sitter den ålderstigne borgmästaren med en pipa i munnen och ett glas i den ena handen.
”Vem är du?” frågar denne med whiskyrosslig röst
”Jag är kapten Neldar, tjänstgörande under General Miral” svarar Neldar med sin lugna stämma.
”Åh, jag förstår.” säger borgmästaren då ”Bra att du kom så snabbt. Var god och sätt sig ner”

Neldar gör så och mannen plockar fram ett andra glas, häller upp en bärnstensfärgad vätska i det och räcker över det till Neldar. Han tar emot glaset, för det till näsan, luktar lite på det och håller tillbaka en grimas. ”Whisky! Dålig sådan, dessutom!”
”Som du säkert har blivit underrättad så har min dotterdotter blivit kidnappad och jag behöver er hjälp att finna henne” säger borgmästaren med något sprucken stämma
”Jo, det har jag fått veta.” svarar Neldar ”Det enda jag är lite förvånad över, är varför du inte vänder dig till dina soldater istället för oss? Det måste ju bli avsevärt mycket billigare.”
Därför att jag inte kan lita på att det inte är mina soldater som kidnappat henne. De har alltid haft ett horn i sidan till mig
”Jag förstår” säger Neldar med en liten nickning ”Vem, i denna stad, har inte det!” Nåväl, när och var blev hon kidnappad?
”Det är det som är det konstiga!” säger borgmästaren och puffar lite på sin pipa. ”Hon försvann för en vecka sedan, ur sitt rum på översta våningen. Mitt i natten, till och med.”
Neldar nickar lite och funderar tyst ett tag. ”Kravbrevet? Kan jag få läsa det?”
Borgmästaren tittar, något undrande, på honom ett tag, men rycker sedan på axlarna. ”Naturligtvis” säger han, plockar fram brevet från ett litet bord bredvid hans fåtölj och räcker över det till Neldar.

Neldar läser noggrant igenom brevet några gånger och försöker hitta några ledtrådar till vem som skrivit det genom att studera skrivsättet. Den snirkliga, men på något sätt eleganta handstilen, de fåordiga meningarna och användandet av uråldriga ord visar tecken på att det är en alv, eller möjligen en mörkeralv som skrivit det. Neldar lämnar tillbaka brevet till borgmästaren och ställer ifrån sig det orörda glaset på bordet. ”Vänta mig tillbaka under morgondagen, herr borgmästare” säger han lugnt och ska till att resa sig upp.
”Men hur ska du veta att du har hittat henne då? Du vet ju inte hur hon ser ut!” hejdar borgmästaren honom hastigt
”Ungefär fem år gammal, lång för sin ålder, långt, mörkt hår i en fläta? Har troligen en halskedja med en vit fredsduva runt halsen?” frågar Neldar leende
Borgmästaren tappar fattningen i några sekunder, samlar sig och frågar sedan, något misstänkt
”Hur vet du det? Inte ens mina närmaste medarbetare vet något om vår släkts halskedja!”
Neldars leende breddas något och han reser sig ur stolen och börjar gå mot dörren.
”Det är en del av mitt jobb att veta saker, herr borgmästare.” Han öppnar dörren till biblioteket och går ut sägandes: ”Som sagt, jag är tillbaka under morgondagen”

Väl utanför borgmästarens herrgård vänder Neldar stegen mot stadens lite mer tveksamma kvarter, närmare bestämt en taverna vid namn ”Det brinnande stopet”. Väl där öppnar han dörren till den skumma, dåligt upplysta baren och kliver in. Han banar sig väg förbi bord, välta stolar och medvetslösa, försupna män, hela vägen fram till bardisken, där han slår sig ner på en stol och kallar till sig bartendern.
”Vad kan jag göra för dig, min vän?” frågar bartendern
”Du kan ge mig ett glas vatten och lite upplysningar, om det går för sig” svarar Neldar med sin lugna stämma
”Vattnet går bra, men upplysningarna vet jag inte.” svarar bartendern, plockar fram ett glas, fyller det med vatten och räcker över det till Neldar. ”Vilken sorts upplysningar är det vi pratar om?”
”Jag är på jakt efter några alver eller möjligen mörkeralver som har stulit något mycket dyrbart av en vän till mig” säger Neldar med ganska hög röst och tar en klunk av vattnet ”Med tanke på skickligheten i deras aktion och deras vilja att hålla sig gömda, misstänker jag att de troligen kan ha varit här, vid något tillfälle”
”Hit kommer inte många alver, men en del mörkeralver söker sig hit, eftersom de är ovälkomna i stadens finare delar.” svarar bartendern medan han plockar fram ett glas som han börjar putsa
”De finare människornas rädsla är skuld till det, inte något mörkeralverna gjort mot dom” säger Neldar då. ”Åter till ämnet. Har här, under den senaste veckan, varit några mörkeralver som du speciellt kommer ihåg?
Bartendern står tyst och funderar ett tag och tar sedan till orda.
”Nu när du säger det så, för ungefär tre dagar sen var här ett gäng mörkeralver som allihop hade en rödfärgad tatuering på sin högra kind. De var ganska höglivade och beställde en hel del att dricka och de försökte inte ens pruta, som alla andra gör”
Neldar skakar lätt på huvudet, ser sig spanande omkring i baren och ler lite. ”De osynliga!”
”De var antagligen bara några fyllon som tyckte det kunde vara roligt att bränna in patetiska tatueringar på varandras kinder, innan de totalt försuper sig och ofredar boskap i stadens omgivningar” säger han sedan med hög, föraktfull röst.
Bartendern tappar glaset han håller på att rengöra och brister ut i ett högt, frustande gapskratt, som varar några minuter. När han till sist sansat sig, sträcker han lite på sig, torkar några tårar ur ögonen och ler ett brett leende. ”Den tog där den skulle, min bäste alv. Så roligt har jag inte haft på länge”
”Roligt, men troligen även sant” säger Neldar med ett litet leende ”Nå, tillbaka till…”

Mer hinner inte Neldar säga innan han kastar sig åt sidan, rullar runt och reser sig upp lagom för att se en kastkniv fastna i väggen i höjd med där han satt en sekund tidigare. Han vänder sig snabbt mot det håll där kniven kom ifrån och där står en lång mörkeralv med två kastknivar i vardera handen och en blodröd tatuering i form av en dolk på högra kinden.
”Du har förolämpat De Osynliga för sista gången, ditt avskum till alv” säger denne med kall röst
”Jag tyckte väl att jag kände odören av er härinne” säger Neldar lugnt leende och drar sina kortsvärd ”Men det kunde ju lika bra ha varit ett stycke ruttnande kött”
Mörkeralvens ögon smalnar och med imponerande hastighet kastar han de fyra kastknivarna mot Neldar som, med lika imponerande hastighet, duckar undan den första och andra, går åt sidan för den tredje och slår undan den fjärde med sitt ena kortsvärd, därefter ställer han sig i garde mot mörkeralven och ler ett brett leende. ”Jag hoppas att du har mer att ge än så, min vän. Eller är inte de Osynliga så mäktiga som de ger sken av?”

När Neldar sagt detta drar mörkeralven sitt svärd från ryggen och går till attack med ett snabbt hugg från sidan. Neldar parerar hugget med sitt ena kortsvärd och hugger mot mörkeralvens nacke med det andra, detta slag blockeras snabbt och kontras med en stöt mot Neldars bröst, Neldar snurrar åt sidan och puttar undan mörkeralvens svärd med det ena kortsvärdet medan han snärtar till med det andra mot mörkeralvens svärdshand, vilket får denne att tappa svärdet.
Mörkeralven tar sig för handen och duckar undan ett slag från Neldars ena kortsvärd, därefter försöker han sig på en snurrspark mot Neldars ansikte, denne lutar dock sig helt lugnt bakåt och undkommer på så sätt sparken, när han sedan reser sig i full längd igen kastar han iväg en spark mot den, för tillfället, obalanserade mörkeralvens mage. Sparken träffar hårt och mörkeralven stapplar bakåt och innan han återfått balansen är Neldar där och sätter en fot i ansiktet på honom, vilket får honom att falla handlöst till marken.

”Nå, var har ni gjort av henne?” säger Neldar leende medan han lägger sitt ena kortsvärd mot mörkeralvens strupe
”Var har vi gjort av vem?” säger mörkeralven i bitsk ton ”Jag vet inte vad du pratar om”
”Det tror jag nog att du vet, min vän” säger Neldar sjukligt lugnt ”Eller du kanske skulle föredra att De osynliga ledare fick reda på att en av deras medlemmar blev totalt nedgjord av ett simpelt avskum till alv” Neldar ler ett elakt leende ”Det är väl liknande saker som straffas med bannlysning från De osynliga och ett stort hål på ryktet?”
Mörkeralven ser först något skärrad ut, men lugnar sedan ner sig något. ”Du skulle aldrig klara av att komma i kontakt med vår övermästare!”
”Vågar du verkligen ta den risken?” frågar Neldar retoriskt
Mörkeralven får återigen en väldigt skärrad blick, sväljer några gånger och suckar sedan djupt ”Nåväl, vi har gömt henne i en grotta några kilometer utanför staden”. säger han med viss antydan till stamning och fortsätter sedan, lite kaxigare. ”Men du kommer aldrig komma åt henne, vi har för många vaktposter utsatta”
”Hur många vaktar henne i grottan, och vilken grad har de?” frågar Neldar bestämt
” Fem stycken” svarar mörkeralven, något motvilligt ”Tre noviser och två fullvärdiga medlemmar”
”Jag tackar dig, min vän” säger Neldar lugnt med ett brett leende på läpparna, reser sig i sin fulla längd, tar bort svärdet från mörkeralvens strupe och sparkar sedan till honom i ansiktet så att han tappar medvetandet.

Därefter sätter han tillbaka kortsvärden i sina skidor och går bort till baren där bartendern står och skrockar.
”Det där skötte du smidigt och bra” säger han medan han plockar upp ett glas som han börjar putsa ”Hur visste du att han skulle tala?”
”Tonen i hans röst när han hade kastat sin första kniv efter mig.” svarar Neldar leende ”Han var så stolt över att vara novis hos De osynliga att hans rädsla för att göra bort sig var större än hans rädsla för döden”
”Skickligt” säger bartendern och häller upp ett glas Whisky som han räcker över till Neldar. ”Den här bjuder jag på”
”Nej tack” säger Neldar och skakar lätt på huvudet ”Jag dricker inte starkt, min vän.”Men om du kan se till att vår avsvimmade vän här borta…” fortsätter han med en pekning på mörkeralven ”… inte kommer härifrån förrän om några dagar, så vore jag ytterst tacksam” Neldar plockar fram en penningpung och lägger den på bardisken. ”Det här borde räcka”
Bartendern tar upp penningpungen, väger den i handen och skrockar sedan lite. ”Det gör jag med glädje, min bäste alv”
Neldar ler till svar, reser sig upp, kastar upp bågen över axeln och går ut ur baren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *