Silvine

29 november 2007

– Prinsessa! skrek en arg röst och någon bankade hårt på dörren. Hon hoppade till och en lucka i den stora järndörren öppnades, hon blev bländad av det lilla ljus som strömmade in, en okänd man tittade in.
– Så allt är bra här? frågade mannen.
– Ja, sir, svarade en annan man, hon tyckte att det lät som Alex, men hon var inte säker. Mannen grymtade till och smällde igen lyckan. Hon kunde höra att de pratade utanför, men kunde inte urskilja några ord. Sedan blev det tyst, och efter några minuter öppnades dörren, det var Alex.
– Vill du ha något? frågade han.
Hon skakade på huvudet och frågade:
– Vem var det?
Alex tvekade, sedan sa han:
– Det var min befälhavare, han ville se så att du levde. Alex gick ut ur cellen och stängde dörren, han var borta i några minuter och öppnade sedan dörren igen.
– Kom, det är ingen i trädgården nu, sade han och sträckte fram handen emot henne. Hon tog den och tillsammans gick de ut ur cellen.
Himlen var molnfri och flera tusen stjärnor tindrade på himlens mörka slöja. En stor rund måne kastade ett silversken över den viltvuxna trädgården. Det var mycket senare än hon trott, det var svårt att hålla reda på tiden i den lilla fönsterlösa cellen som hon suttit inspärrad i så länge. Tack och lov för Alex, hon visste inte hur hon skulle kunna klara av det här utan honom. De gick sakta igenom trädgården. Massor av underbara dofter slog emot henne, rosor, liljor, orkidéer och massor av andra vackra blommor som hon inte kunde namnet på hade tagit över trädgården. Hon satte sig på kanten till en gammal fontän, det fanns inte mycket vatten kvar i den, men det som fanns där låg helt spegelblankt. Hon såg Alex i vattenspegeln, hans ljust blåa skin såg nästan svart ut och hans spretiga eldröda hår såg ut att brinna. Sedan tittade hon på sin egen spegelbild, i jämförelse med Alex såg hon blek och smutsig ut. Hennes hy var nästan helt vit efter den långa tiden i cellen och hennes silvervita hår hängde i testar, en lätt sommarbris rufsade till hennes redan rufsiga hår ännu mer.
– Tack för att du tar ut mig hit ibland Alex, men varför? frågade hon.
– Måste jag ha en orsak? Finns det inga godhjärtade människor? sade han.
– Jo, men…
Hon visste inte vad hon skulle svara på det. I några minuter var allt de kunde höra vinden som prasslade i växterna.
– Min familj var väldigt fattig, sa Alex. Jag har en äldre bror, och… det var väl aldrig meningen att jag skulle bli till… Mina föräldrar hade det redan svårt att försörja sig och min bror innan jag föddes, så när jag fyllde 5 så sålde de mig till slottsvakten. Man måste ha fyllt 5 innan de tar emot en, annars är jag säker på att de hade gjort sig av med mig tidigare. Så jag växte upp här och tränades till att bli vakt, tillsammans med några andra barn. Ingen har någonsin undrat vad jag vill eller känner, jag är som en ägodel för Gereld, min befälhavare. Därför känns det lite som en hämnd när jag tar hand om dig.
Silvine hade aldrig hört någon prata med så mycket hat i rösten.
– Vad hemskt, jag förstår inte hur någon kan göra så mot sitt barn, sade hon.
– Menar du att sådant här aldrig inträffar hos människorna? frågade Alex med höjda ögonbryn. Hon satt tyst ett tag.
– Jo, det händer nog, sade hon sedan tyst.
– Nog? Han kollade undrande på henne.
– Jag… jag märker inte så mycket av det som händer… Min far vill att jag ska hålla mig i palatset. Tystnaden sänkte sig ännu en gång och efter ett tag frågade hon:
– Hur länge har du varit här?
– I 15 år, svarade han frånvarande.
– Hur länge har jag varit här? frågade hon sedan.
– I snart 2 år, svarade han.
Sedan jag var 16 alltså, hon fick en klump i halsen när hon tänkte på det, hon saknade sin familj så förfärligt mycket.
Alex hade berättat att de förhandlade om henne, Yusecrasen hade velat ha allt land från deras gräns till Sederacfloden. Hon visste att hennes far aldrig skulle gå med på något sådant, det var två femtedelar av deras kungadöme, och medan de förhandlade satt hon här.
– Jag längtar hem, sade hon kvävt.
Alex svarade inte, men i vattenspegeln såg hon att han tittade bort från henne, ner i marken. Den här gången var det en tryckande tystnad, men hon kunde inte säga något, hon var inte säker på ifall hennes röst skulle hålla om hon gjorde det. För att skingra tankarna började hon funderade på hur trädgården hade sett ut förut, hon kunde tänka sig fontänen som sprutade glittrande vatten och hur blommorna fick växa ifred från ogräs, hon undrade varför ingen tog hand om trädgården nu.
– Silvine? Alex röst tog tillbaka henne till nuet.
– Kom, vi måste gå tillbaka nu, han tog hennes hand och ledde henne tillbaka till fängelset. Cellen kändes unken efter den friska luften, men det fanns inget att göra åt det.
Hon lade sig på den hårda halmbädden och stirrade ut i mörkret. Hon tänkte på sin familj, hon saknade dem så mycket, känslorna tog över och hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna, hon grät sig själv till sömns.
När hon vaknade stod en tallrik med en färglös gegga bredvid henne. Hon reste sig inte ens för att smaka, hon visste att det var vidrigt, hon hade ätit det de första veckorna här, innan hon och Alex började prata. Men något var fel, Alex brukade alltid väcka henne när det var mat, och han brukade alltid ha med sig en tallrik med kött och bröd till henne att äta. Luckan i dörren öppnades och en helt okänd man tittade in.
– Så du är vaken nu, ska du inte äta din mat? frågade han med släpig röst och flinade mot henne. Han var väldigt ful, hans röda hår var flottigt, han saknade flera tänder och de han hade kvar var gula. Hon tyckte att han liknade en gris. Det var så svårt att hålla frågan som hon mest ville fråga inne, vart var Alex? Hade det hänt honom något? Hade någon sett dem i trädgården? Massor av frågor snurrade i hennes huvud när hon svarade:
Nej, jag är inte hungrig.
– Nehej, han smällde igen luckan.
Det hände ingenting resten av dagen så hon hade gott om tid att fundera över Alex. Visst, han var hennes fångvaktare, men han hade också blivit hennes vän, och hon ville inte att det skulle hända honom något. Hur skulle hon kunnat genomlida den här tiden utan honom? När hon somnade hemsöktes hon av mardrömmar om Alex, hon såg hur han avrättades och vaknade kallsvettig. Hon slog armarna runt benen och kurade ihop sig till en boll, tårar strömmade ner längs kinderna.
Nästa dag hände inte heller någonting, förutom att den nye fångvaktaren som kom in med mat till henne. Hon tvingade sig själv till att äta, men det var inte gott, smaken gick inte att beskriva och konsekvensen var som en pure med hårda klumpar i. På natten vågade hon inte sova, rädd för att drömma om Alex.
Hon visste inte hur många dagar som gick utan att något hände, men en dag så kom hennes fångvaktare in i cellen. Hon hörde att han mumlade något, när han kom närmare hörde hon vad.
– Jag vet att de sagt att jag inte får röra henne, men ingen kommer att märka något. Och jag måste ju få något för att vakta henne. Jag slår vad om att den där Alex gjort samma sak massor av gånger.
Hans ögon var uppspärrade och han andades tungt.
– Prinsessa, nu ska vi ha lite roligt, och det är bäst att du samarbetar, sade han och tog fram en kniv.
Hon blev helt kall. Han kom närmare och hon tryckte sig mot väggen, han luktade svett och upphetsning. När han började ta på henne blev hon rasande och började slå mot honom.
– Rör mig inte! skrek hon.
Han höll kniven mot hennes hals.
– Det är bäst att du samarbetar, väste han.
Hon slutade slå och tittade bort, hon var prinsessa, hur kunde något sådant här hända henne? Hans händer rörde sig längs hennes kropp. I nästa sekund kände hon hur han plötsligt försvann.
– Vad fan tror du att du håller på med? Jag gav order om att du inte skulle röra henne! röt en man, det lät som att det var samma person som hade pratat med Alex, för hon visste inte hur länge sedan, hans befälhavare.
– Låt mig förklara! hans röst var desperat och full med rädsla.
Sedan hörde hon ett vinande ljud och ett gurglande läte, sedan en duns, en kropp som föll till marken. Hon började må illa.
– Är du okej? frågade befälhavaren bryskt.
Silvine kunde inte förmå sig till annat än att nicka, hon tittade bort från dörren, hon ville inte se, men förhoppningsvis skulle det här ta bort mardrömmarna om Alex, frågan var bara: vad skulle vara värst?
Hon ville egentligen inte sova, men tillslut så kunde hon inte hålla ögonen öppna längre.
– Silvine! hörde hon en röst viska ur dimmorna, det lät som Alex, men hon ville inte gå dit, rädd för vad hon skulle se.
– Silvine! lite högre den här gången och hon kände hur hon drogs närmare, hon försökte hålla emot men det gick inte.
– Silvine! hon flämtade till och slog upp ögonen, ovanför sig såg hon ett par isblå ögon som stirrade in i hennes. Hon blinkade flera gånger, varje gång rädd för att ögonen skulle försvinna, men de var kvar varje gång hon slog upp ögonen igen.
– Alex? viskade hon, säker på att det var en dröm.
– Ja, jag är här, viskade han i hennes öra och lade handen för hennes mun.
– Du måste vara tyst, viskade han och tog tag i hennes hand och drog upp henne från halmbädden.
Hon raglade till, fortfarande yrvaken och förvirrad, Alex höll i henne så att hon inte föll. Han gick med snabba beslutsamma steg, tyst och smidig och hon hade svårt att hinna med, hon kände sig långsam och klumpig. Utanför fängelset var luften kall, och hennes hjärna klarnade.
– Alex vad…
– Shhh, avbröt han henne.
Hon fortsatte tyst att följa efter honom, natten var molnig, månen var svart och få stjärnor syntes, om de höll på med vad hon trodde, att rymma, så var det en perfekt natt. De gick längsmed den höga muren och hon kunde se facklor fladdra på murkrönet. Med blicken riktad uppåt var hon helt oförberedd på trappsteget som kom, och hon föll handlöst.
– Vad var det? hörde hon någon ropa uppe på muren.
– Hörde du det också? ropade en andra röst.
Alex ryckte upp henne på fötter och tryckte henne mot muren och såg till så att hans svarta mantel täckte den båda. Hans bröst var pressat mot hennes, hon kunde känna hans snabba hjärtslag, nästan lika snabba som hennes egna och hans varma andedräkt mot hennes kind.
– Jag ser inget, gå ner och kolla, ropade den första rösten.
Alex tog hennes hand och började gå ännu snabbare, han småsprang nästan och Silvine fick lov att springa för att ha en chans att hinna med. De måste ha gått in i en tunnel för luften kändes unken och hon kunde inte känna någon vind, det lilla ljus som himlen hade gett dem var borta och hon kunde inte se någonting, men Alex verkade veta vad han gjorde.
– Stanna, sade han och hon gjorde direkt som han sa. Hon hörde hur Alex fumlade med något, samtidigt som hon tyckte att hon hörde någon annan som gick i tunneln, men försökte intala sig själv att hon hörde fel. Efter ett kort ögonblick såg hon ett ljussken längre bort som kom emot dem.
– Alex, kved hon.
Han svarade inte, men plötsligt så kände hon ett vinddrag, Alex hade öppnat en dörr, samtidigt så hörde hon en vakt ropa:
– Ni där! Stanna!
– Spring! sade Alex och puttade ut henne genom dörren och började springa, hon snubblade till men återfick snabbt balansen och satte av efter honom, hon blev andfådd nästan på en gång och hoppades att de inte skulle behöva springa långt. Bakom sig hörde hon hur vakten skrek, hon kunde inte höra vad, hennes hjärtslag överröstade allt annat och det kändes som att allt annat var avlägset, nästan som att hon befann sig under vatten. I ögonvrån såg hon en snabb rörelse, hon tittade dit och såg en pil darra i marken, hennes hjärta hoppade över ett slag, de sköt efter henne. Hon tittade framåt, Alex befann sig cirka 10 meter framför henne, han verkade inte ha märkt något.
Det gjorde ont i halsen och hon kunde knappt andas, men hon tvingade sig själv att fortsätta springa, hon var osäker på hur långt ifrån borgen de hade kommit, Alex befann sig nu nästan 30 meter framför henne, hon ville ropa åt honom att vänta men orkade inte ropa, plötsligt försvann marken under henne, hon föll och kände vått gräs under händerna.
– Alex! försökte hon ropa men det blev bara en flämtning.
Hon försökte resa sig, men kunde inte uppbåda tillräckligt med krafter för att ta sig upp.
– Silvine! det var Alex röst, den lät avlägsen hon hörde hovslag, marken darrade, de skulle fånga henne.
Hon ville bara skrika åt Alex att fortsätta springa, hon ville inte att de skulle ta honom också, men hon visste att han inte skulle höra henne. Nu kunde hon känna lukten av hästar, hon hörde hur de andades, hon kände hur någon tog tag i henne och så satt hon på en häst. Hon började slå mot personen som hade tagit henne.
– Ta det lugnt, jag har dig, det var Alex röst. Hon lugnade ner sig, han svepte sin mantel om henne och då kände hon att hon frös. Hon hade vinden i ansiktet och under sig kände hon hur hästen galopperade. Alex höll om henne och hans kroppsvärme gjorde så att hon inte frös, hon ville fråga varifrån hästen hade kommit.
– Tack, lyckades hon få fram svagt, sedan sjönk hon ner i en utmattad sömn.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *