Sirener

3 september 2010

Hon ser honom bunden till masten. Kroppen är ärrad, håret långt och huden solbränd. Han är inte vacker, men inte heller ful.
Hennes systrar sjunger högre och högre, deras röster otåliga och oemotståndliga bland klipporna, deras vingar oroliga. Klorna skrapar över sten, och hon föreställer sig hur hon sänker dem i hans axlar och skuldror. Hans män ror utan att höra, utan att känna, men mannen vid masten gråter efter dem – henne.
Hon ger vika, vänder huvudet mot systrarna och nekar dem jakten. Tillåter sig själv lite barmhärtighet och honom begäret. Tills skeppet är utom synhåll sjunger hon hans längtan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *