Sjöfararens hustru

7 juni 2006

Jag står vid stranden och blickar mot väst,
hör vindens suckande och havets brus.
Du sa innan du åkte att vi denna dag,
skulle sitta vid ett värdshus över ett ölfyllt krus.

En kall vind blåser in över öppet hav från norr,
viskar ord jag ej vill höra, ej förstå.
Inte för en sekund släpper jag blicken,
inte förens du kommit ska jag gå.

Jag önskar jag fick se ditt skepps vita segel,
önskar jag fick höra din röst igen,
men det enda jag hör är vindens viskning,
den viskar att jag förlorat dig min vän.

Länge har jag stått här i kylan och väntat,
det blir allt kallare för var dag som går,
ditt skepp är sent min älskade man,
ner för min kind rullar en tår.

Du sa du skulle komma innan trädens löv blev gula,
men nu när träden ej längre några löv har,
när ditt skepp aldrig dykt upp vid horisonten,
undrar jag vad jag ska göra om jag blir ensam kvar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *