Slutet

17 mars 2005

Åter träffar solen blodröd himlarand
Rustning tynger, såren bränner
Åter sluts svärdets hjalt i sårig hand
Upp på fötter, tappra vänner

Följ, mot skugga, död och ära
Mot våg av mörker så innerligt kompakt
I slutet när vi inte längre bördan bära
I slutet, när vårt ödes storm sig lagt
Fortsätt, fortsätt, odödliga
Marschen går mot svartbränt land
Mot flyktens lockelse, stilla tiga
På fruktan lägga stålets band

Så plötsligt bryts vägens tystnad
Svärd och yxa dras i hast
På fältet dags att möta mörk lystnad
I dödens öga tid att stå fast

Rygg mot rygg möts övermaktens mörker
Vi som icke såren längre känner
Vi som ljusningen långt bort vid horisonten ser
Vi som ej mer sörjer svunna vänner

Endast nu kan hålla fast, sköld vid sköld
I all evinnerlighet, sida vid sida
Tills allt av dig är borta, bistra köld
Tills ensamma vi är, att kunna strida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *