Smärta…

13 augusti 2003

Du lider, jag lider.
Jag ser hur ditt liv rinner iväg, när jag sitter här, med din hand i min.
Ett svärd tar ditt liv, ditt svärd, din vän…
Varför, varför?
Var du tvungen att strida?
Så stolt, så lycklig över att få visa vad du kunde.
Nu ligger du här, med ditt banesår, och ber mig förlåta dig.
Ja, säger jag, men kan du förlåta dig själv?
Din själ… Den är fri, men ditt hjärta, vill inte lämna mig.
Du gråter, smärtan fläckar ditt vackra ansikte.
Blod, blod överallt.
Ditt liv rinner iväg, och jag med den.
Adjö, älskade, adjö.
Nu försvinner du, aldrig hade jag anat, att det kunde göra så ont, att mista mitt liv.
Vänta, jag följer dig in i dimman…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *