Smedens Skyddsling – 1

4 mars 2006


Detta är början på berättelsen om den unge pojken Caros. Fler delar kommer att följa inom kort. Är tacksam för kritik :)

Caros öppnade mödosamt ögonen, vred på sig och tittade mot fönstret. Även om ljuset bara kom in genom en springa mellan fönsterluckorna, märkte Caros att det ännu var tidig morgon, solen hade precis kommit upp bakom horisonten. Trots att detta var hans lediga dag, bestämde han sig för att stiga upp. Det verkade bli en fin dag, och den vore dum att sova bort. Han reste sig upp, gick fram till fönstret, hakade av regeln och slog upp fönsterluckorna. En sval sommarbris slog emot honom och han tog ett djupt andetag. Luften doftade nyslaget gräs och sommar. Han stod kvar ett tag och andades i djupa andetag, innan han vände sig in mot rummet igen och gick bort till det handfat som stod i ett hörn av rummet och tvättade av sig lite i ansiktet. Därefter reste han sig i sin fulla längd och synade sig i spegeln. Det var en ung pojke, inte mer än en tonåring, som tittade tillbaka på honom. Han hade mörkt, nästan svart, kort hår och ljusbruna ögon. Caros var inte den som brukade lägga ner någon större tid på sitt utseende, så därför drog han bara en våt hand genom håret och gick sedan för att klä på sig. När han klätt sig, gick han ner i köket och fann där sin mor, sittandes vid köksbordet med en kopp te i ena handen. Hans mor var klädd i en enkel, ljusgrå klänning och hade sitt långa, svarta hår uppsatt i en hård knut i nacken.
”God morgon, hjärtat.” Säger hon och ler vänligt mot honom. ”Du är uppe tidigt?”
”God morgon, mor” säger Caros artigt, går fram till sin mor och kysser henne på kinden. ”Ja, det är en så fin dag att jag inte vill låta den gå till spillo.”
”Nå, det var ju en sund tanke, för en gångs skull. Sätt dig och ät lite frukost nu, så kan du njuta av dagen sen.”
”Ja, mor” Caros sätter sig lydigt vid köksbordet och tar för sig av frukosten. Av någon anledning känner han sig ovanligt hungrig och han äter med god aptit.

När han ätit upp, skyndar Caros sig att plocka undan efter sig och går sedan ut i den byn de bor i. Det är en ganska stor by, med flera gator och en del små affärer och liknande. Det är varmt ute och solen skiner. Några lätta vindpustar sveper förbi då och då, på ett mycket avsvalkande och uppfriskande vis. För att vara så tidigt på dagen är ovanligt många människor i rörelse, de flesta med någon form av ärende att uträtta, men även några som, precis som Caros, bara njuter av värmen och solen. Caros visste inte riktigt vad han skulle ta sig för denna vackra dag, så han börjar gå längs med den gata de bor på, de övriga husen längs gatan liknande på många sätt hans eget, då de flesta husen byggdes samtidigt och av samma människor. När han kommer till korsgatan, som är den största gatan i byn, viker han in på den och bestämmer sig för att besöka smedjan. På vägen dit stöter han på en hel del människor och många hälsar glatt på honom. En äldre man stannar till och med upp och diskuterar vädret, innan han, med glada steg, går vidare.

När Caros öppnade dörren till smedjan slog en häftig värme emot honom och han klev in och stängde dörren efter sig. Smedjan var ganska stor, för att ligga i en by som denna. Runtom på väggarna hängde allsköns ting man brukar hitta i en smedja, och vid ett bord i ena hörnet stod en kraftig man med svällande muskler i 30-35-årsåldern och hamrade. Hans kortklippta, ljusbruna hår och välansade skägg var fuktiga av svett från arbetet.
”God Morgon, mäster Geredan” Säger Caros när han stängt dörren.
Smeden vid bordet, tittar upp och ler sedan brett.
”God Morgon Caros. Du är uppe tidigt”
”Jo, det är ju en så vacker dag” svarar Caros med ett leende. ”Vad arbetar du med just nu? Frågar han med en ynglings naturliga nyfikenhet.
Geredans leende breddas ytterligare och han vinkar, med en stor hand, till sig Caros.
”Kom hit, så får du se, Caros” säger han glatt.
När Caros kommer fram till Geredan ser han en ganska lång svärdsklinga, lagom till ett enhandssvärd. När han vrider blicken lite får han syn på ett enhandshjalt som ligger på bordet bredvid hammaren. Det är ett mycket vackert hjalt, med smäckra utsmyckningar och en del silverdetaljer. ”Har du gjort det, mäster?” Frågar han med beundran i rösten. ”Jag visste inte att du var vapensmed också.”
Geredan blinkar med ena ögat och ler lite. ”Det är det inte många som vet. Detta är mitt första svärd på flera år.” Han håller det i bladet och synar det uppifrån och ner. Därefter plockar han upp hjaltet och synar, även det. ”Nu håller jag bara på att göra den sista formningen av klingan. Sen ska den härdas, slipas och fästas vid hjaltet sen är det klart” Smedens röst avslöjar hur stolt han är över svärdet.
Caros tittar fortfarande beundrande på svärdet. ”Vem är det som har beställt det? Och hur visste de att du kan göra svärd?”
”Ingen har beställt det, Caros. Jag gör det endast för att se om jag fortfarande har handlaget för det.” Geredan tittar stolt på svärdet. ”Och jag måste faktiskt medge att jag är nöjd.”
”Med all rätt, mäster. Det är ett mycket vackert svärd.”
”Nåja,” Smeden lägger ner svärdet och vänder sig om. ”Än är det inte klart, och inte lär det bli det om du står kvar här. Så, spring iväg med dig nu.” Geredan ler mot Caros och Caros börjar gåt mot dörren. Men innan han öppnar så vänder han sig mot Geredan igen. ”Mäster, Geredan. Skulle du inte kunna göra en dolk åt mig?” Frågar han artigt.
Geredan vänder sig om och tittar lite frågande på Caros. ”Vad ska du med en dolk till, Caros?”
”Jag kan behöva den när jag är och fiskar.” Caros kinder blir lite röda. ”Mor blir alltid arg på mig när jag kommer hem med orensad fisk.” Han ler lite. ”Dessutom vet man aldrig när en dolk kan komma till användning.”
Geredan skrockar lite och rycker på axlarna. ”Nej, det har du visserligen rätt i.” Han tystnar lite och funderar. ”Nåja, en liten dolk kan jag väl ordna åt dig. Men du får betala av den genom arbete här i smedjan, då och då.”
Caros leende breddas. Att arbeta i smedjan har han velat göra sen han vari liten. ”Det låter jättebra, mäster. Tack så mycket!” Han säger adjö och går därefter ut på gatan igen.

Väl ute ur smedjan, sätter Caros stegen mot sjön som ligger några hundra meter utanför byn. Kanske var någon av hans vänner också uppe, och redan där. Tanken på detta får honom att snabba på stegen och han halvspringer ner till sjön. Sjön, som är, kanske, 30 alnar stor, från ena sidan till andra, ligger på ett stort grönfält med härligt, grönt gräs. Nästan intill sjön ligger även en lite skogsdunge och i närheten av sjön ligger dessutom en stor lada, vilket gör platsen idyllisk för barn. När Caros kommer ner till sjön, ser han hur en pojke i hans ålder sitter på en sten intill sjön, med ett fiskespö i handen. Caros ler brett och ropar sedan. ”Direk! Vad gör du uppe så tidigt?” Medan han ropar så småspringer han fram och ställer sig vid sin väns sida. Direk är en lång, gänglig pojke, med lingult, långt hår och glad uppsyn mot alla.
”Fiskar, Caros” Säger han med glad stämma. ”Eller jag gjorde det i alla fall, tills du skrämde bort fisken.”
Caros skrattar lite och rycker sedan på axlarna. ”De kommer tillbaka, Direk. Inga fiskar kan motstå ditt bete.”
”Det är visserligen sant” Direk ler, även han, brett. ”Men ändå. Nu får jag vänta en halvtimme till innan det börjar nappa.”
Caros slår sig ner på en stubbe ungefär 3 fot från Direk. ”Har du något bättre för dig då?”
”Visserligen inte. Men det innebär inte att jag välkomnar folk som skrämmer fisken.” Direk ler ett brett leende och halar in linan på fiskespöet. Han fäster nytt bete på kroken och kastar ut linan igen. ”Har du inte med dig ditt fiskespö? Frågar han Caros sedan. Caros skakar bara på huvudet och tittar ut mot sjön.
”Men jag önskar att jag hade det” Svarar han sen. ”Det är en bra dag för fiske.”
”Men varför går du inte hem och hämtar det då?” Direk tittar frågande på honom.
”Nej, då kommer mor bara komma på någon dum uppgift åt mig.” Caros ler lite. ”Och då kommer jag inte komma hit igen.”
Direk skrattar hjärtligt och ler sedan brett. ”Det har du nog alldeles rätt i. Bäst att du håller dig här, i så fall.” De båda vännerna sitter kvar vid stranden ganska länge och småpratar om allt och ingenting. De avbryts endast de gånger Direk måste hala in linan, ta av en sprattlande fisk från kroken, agna om och kasta ut linan igen. Efter några timmar, när solen står högt på himlen, bestämmer de sig för att gå hem. Innan deras mödrar blir argare än nödvändigt. Caros säger adjö till sin vän och sätter sedan av i joggningstakt hemåt. Väl hemma är han precis på väg att öppna dörren när han hör en myndig röst bakom sig. ”Min son, var har du varit?” Caros vänder sig om och ser sin långa, kraftiga far komma gående mot honom med en hacka på axeln. ”Jag har bara varit nere vid sjön och pratat med Direk medan han fiskade, far.” Caros öppnar dörren och släpper in sin far först, varpå han följer med in i huset och stänger dörren. ”Nåväl, det låter ju som en trevlig förmiddag.” Säger han far med sin mörka röst. ”Är du hungrig än? Mor har nog lunchen klar snart.”
”Jag är väldigt hungrig.” Caros tittar mot sin far. ”Och det antar jag att du också är?”
Caros far skiner upp i ett brett leende och går in i köket. ”Jo, det är jag verkligen.” I köket står hans mor vid spisen och lägger sista handen vid måltiden. När Caros och hans far kommer in rummet vänder hon sig om och tittar mot dom. ”Keron, sätt dig vid bordet.” Säger hon med glad, men bestämd stämma. ”Caros. Duka bordet och sätt dig sedan.”

Caros far ler mot sin hustru, sätter sig med en duns vid bordet och pustar ut medan Caros hämtar glas, bestick och tallrikar från ett skåp till höger om spisen. När bordet är dukat, sätter sig Caros vid köksbordet, på sin plats bredvid sin far. Caros’ mor lägger upp maten på serveringsfat och sätter sig sedan vid bordet. Efter en kort bordsbön tar hela familjen för sig av maten och börjar äta under tystnad. När Caros kommit halvvägs igenom sin första portion, får han en idé och vänder sig mot sin far. ”Far, innan jag gick ner till sjön så gick jag in och pratade lite med Geredan.” Säger han och tar ett par klunkar mjölk. ”Och då kom jag på en idé. Skulle inte jag kunna få gå i lära hos honom? Istället för att jobba med dig i gruvan.”
Keron tittar mot sin son, skär loss en bit av biffen, stoppar den i munnen och tuggar länge och väl innan han svarar: ”Vadan detta, min son? Trivs du inte gruvan?”
”Naturligtvis trivs jag, far, ” Svarar Caros med försiktig röst ”Men smedsyrket verkar trevligt och väldigt intressant.” Han tystnar någon sekund. ”Och du har ju alltid sagt att man ska göra det som man trivs bäst med.”
Keron skrattar lite och torkar av sig om munnen med servetten. ”Nå, det har jag ju faktiskt sagt, min son. Och med en smed i huset behöver jag inte längre betala för att få mina verktyg lagade. ” Han tystnar och får en funderande min på sitt anlete, men ler sedan och fortsätter. ”Nåväl, varför inte? Smedsyrket är ju trots allt ett hedervärt yrke. Vi går och pratar med Geredan imorgon när jag är klar i gruvan. Du är ledig från gruvan imorgon, dels för att du ska vara presentabel inför Geredan och dels för att vi är i ett känsligt skede i gruvdriften.”
Caros skiner upp i ett brett leende och tar en bit potatis innan han tar till orda. ”Tack så mycket, far.” Han äter upp det sista av sin mat, torkar av sig med servetten och tittar sedan mot sin mor. ”Får jag går från bordet, mor?”
Caros mor ler mot Caros och nickar. ”Ja, hjärtat. Men kom tillbaka hit om en kvart. Jag behöver hjälp med disken.”
”Ja, mor” Säger Caros leende. Därefter reser han sig upp, ställer bort sin tallrik och går upp till sitt rum för att ta det lugnt i några minuter innan han sätter igång med disken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *