Smedens Skyddsling – 2

10 mars 2006

20 minuter senare finner Caros sig själv på knä i trädgårdslandet på baksidan av huset, dit modern skickat honom. Disken kunde hon tydligen ta själv, men trädgårdslandet behövde visst rensas. Caros grämde sig fortfarande över att han gick på den listen medan han förgäves försökte dra upp ett envist ogräs. Hon visste att om han fått reda på att han skulle rensa ogräs så hade han flytt fältet, medan diskning var en uppgift han kunde acceptera. Med ett kraftigt ryck lyckas Caros få loss ogräset och han kastar bort det mot den växande högen i kanten av trädgårdslandet. Sakta, men säkert tömmer Caros det lilla trädgårdslandet på ogräs och bär bort det till den mitten av bakgården för att hans far ska kunna bränna det senare. Därefter gick han tillbaka in i huset.

”Han måste genast utplånas, mäster Taktir. I deras händer kommer han bli mycket mäktig!” Rösten som talade var hes och raspig och tillhörde en medelålders man med mörka ögon och kort, svart hår. Mannen är klädd i åtsittande svarta kläder och på halsen har han en tatuering av ett lejon. ”Våra inre syner ljuger aldrig.”
”Det du säger äger sin rätt, mäster Paedir.” Den nya rösten var lugn, men samtidigt kall och tillhörde en ålderstigen, men till synes, stark man, klädd på samma sätt som den tidigare och, även han, med en tatuering av ett lejon på halsen. Hans hår var långt och hade, med åldern, blivit tämligen gråsprängt ”Han kommer att bli mäktig, men om det är vi som styr hans utveckling, kommer han att bli en mäktig bundsförvant istället för en mäktig fiende”.
Den förste mannen, vars namn var Denalian, satte handen till hakan och hans ögon smalnade. ”Det du föreslår är mycket riskfyllt, men det kan kanske vara värt det.” Han tystnar ett ögonblick. ”Några ur Skorpionerna måste tilldelas uppdraget. Ormarna hade varit ännu bättre, men det finns inga att avvara.”
”I sanning,” Taktir har, även han, lagt handen till hakan och fått en djupt fundersam blick. ”Jag skulle föreslå tre stycken ut Skorpionerna. Jag låter dig välja vilka tre, men det bör göras direkt.”
”Jag beger mig till dom genast.” Paedir blundar, koncentrerar sig någon sekund och försvinner sedan i ett skimrande ljushav.

När Caros far dagen efter kom hem från sitt arbete i gruvan, var Caros ivrig att få komma iväg till smedjan. Han hade gått upp tidigt och den här morgonen hade han faktiskt lagt lite extra tid framför spegeln, för att se så presentabel ut som möjligt. Keron var däremot ganska trött och ville vila upp sig ett tag först. Så nu satt Caros på en stol i köket, med armbågarna mot köksbordet och händerna under hakan och bara väntade. När hans far slutligen kom ut från sin sängkammare, reser sig Caros kvickt upp och ler brett. Hans far ler tillbaka och de går, båda två mot dörren. När de kom fram till smedjan öppnade de dörren och klev in i hettan. Geredan stod, som vanligt, vid bordet i ena hörnet och hamrade på något metallföremål. När dörren öppnades, vänder han sig om. ”Caros. Keron. Vad har ni på hjärtat?” Frågar han med sin mörka, fylliga röst.
Keron ler mot smeden och klappar Caros på axeln innan han tar till orda. ”Den här unge mannen har en förfrågan till dig, mäster Geredan.”
Caros harklar sig lite, ler ett försiktigt leende och tittar mot Geredan. ”Jo, mäster. Du sa ju att jag skulle få jobba av dolken här i smedjan då och då.” Han tystnar några sekunder och fortsätter sedan. ”Jag undrade om jag inte skulle kunna få göra det hela dagarna istället?”
Geredan ler ett brett leende och lägger ner metallföremålet han arbetat på. ” Du undrar helt enkelt om du kan få bli min lärling här i smedjan? Är det vad du menar?”
Caros nickar och tittar hoppfullt mot Geredan. ”Ja, mäster. Det vore en ära att få bli din lärling. Och jag lovar att jag inte kommer göra dig besviken.”
Geredan tittar från Caros till hans far, tillbaka på Caros och sedan mot hans far igen. ”Och du har inget emot detta, Keron?” Frågar han lugnt. När Keron skakar på huvudet ler han brett. ”Nå, i så fall så tar jag gladeligen emot dig som lärling, Caros. Jag har alltid tyckt bra om dig. Du är inte lika snutig som de andra barnen.”
Caros skiner upp i ett leende som når från öra till öra och bugar sig något för smeden. ”Tack, mäster. Jag ska göra allt jag kan för att nå upp till dina förväntningar”
”Det är bra, Caros.” Geredan ler tillbaka. ”Kom hit imorgon vid gryningen så sätter vi igång med din utbildning då, förstått?”
Caros nickar, säger adjö och han och hans far lämnar smedjan, båda brett leende.

Caros vaknade tidigt, det var ännu någon timme till gryningen. Den senaste två månadernas hårda arbete i smedjan hade gjort honom van vid att gå upp tidigt, men det hade det verkligen varit värt. Det var inte förrän Caros hade sett sin första kreation, en plog till en jordbrukare, som han verkligen förstod varför Geredan valt att bli smed. Att se något ta form efter sina egna händer var något underbart och Caros älskade varje del av det. Just denna morgon vaknade han dock ovanligt tidigt, men bestämde sig för att gå upp ändå. Han kliver ur sängen, tvättar av sig i handfatet, klär sig i sina enkla, men slitstarka arbetskläder och går sedan ner till köket. I köket är det lite dragigt och småkyligt, då huset inte kan hålla de tidiga höstvindarna ute. Han går fram till spisen och plockar fram eldjärn och flinta från hyllan ovanför. Tio minuter senare sprakar en munter brasa i spisen och Caros matar den försiktigt med vedklabbar från korgen bredvid spisen. Efter ett par minuters funderande bestämmer sig Caros för att överraska sina föräldrar, speciellt sin mor, med att ordna frukost åt dom. Han går till skafferiet och plockar fram en halv limpa mörkt bröd, en stor ost inlindad i papper och en liten träask med smör i. Han lägger allt på köksbordet, hämtar tekannan, fyller den med vatten från vattentunnan utanför huset och ställer den sedan på spisen. Medan han väntar på att vattnet ska koka upp, skär han upp limpan i lagom skivor, likaså med osten och till sist sätter han en kniv i smöret. När vattnet kokat upp, ställer han det på ett underlägg på bordet och stället sedan fram koppar. Medan han väntar på att hans föräldrar ska vakna, äter han själv frukost och dricker ett par glas mjölk till det.

När solen till sist börjar synas vid horisonten, kommer hans mor gående ner för trappan, iförd en enkel, grå morgonrock.
”God morgon, Mor.” Säger Caros med ett leende och häller upp en kopp te till sin mor. ”Jag har gjort i ordning frukost till er.”
Caros mor ler varmt mot honom och tar emot koppen som han räcker fram. ”Vad snällt av dig, hjärtat. Det hade du inte behövt.” Hon sätter sig vid bordet och tar för sig av frukosten.
”Nej, jag vet. Men jag tyckte att ni förtjänade det.” Caros reser sig och går mot dörren. ”Nu måste jag gå, annars blir mäster Geredan vred på mig.” Han öppnar dörren och går ut i den kyliga höstmorgonen. Han tar ut stegen något och sätter fart mot Geredans smedja.

När Caros kommer in i smedjan, står Geredan redan där och pratar lågmält med en lång, smal kvinna, med långt, mörkt hår. Hon ser ut att vara i 20 – 25-årsåldern. Kvinnan är klädd i åtsittande kläder och en lång, mörklila kappa med en djup, svart huva och en ungefär 4 tum bred, svart bård längs kanten på hela manteln. Caros tycker att kvinnan ser främmande ut, som att hon har kommit långväga. Han hostar försiktigt och de båda vänder sig mot honom.
”Stör jag, mäster Geredan?” Frågar Caros med artig röst.
”Nejdå, Caros. Det är ingen fara.” Svarar Geredan och vinkar honom till sig. ”Kom och hälsa på en mycket god vän till mig. ”Caros, detta är Dana Mianni. Dana, detta är min lärling Caros.”
Caros bugar sig för kvinnan, men kvinnan står bara tyst och begrundar fundersamt Caros med sina, mörkgröna, intelligenta ögon. Efter någon minut, under vilken Caros kände sig mycket obekväm, vänder Dana sig mot Geredan.
”Det är alltså han som…” Mer hinner hon inte säga förrän Geredan avbryter henne.
”… Som är min lärling. Ja, Dana, det sa jag ju nyss.” Geredan ler skämtsamt, men Caros tycker att leendet ser väl tillgjort ut. Caros skruvar lite osäkert på sig och Geredan tittar mot honom igen. ”Dana är här för att hämta ett… verktyg… jag lovat att laga åt henne.” Geredan ler mot Caros och lägger sin hand på hans axel. ”Och vi har en del att prata om, vi har inte setts på ganska länge. Du kan ju fortsätta med trädgårdsverktygen vi fick in igår.”
Caros tvekar någon sekund. Han hade gärna velat veta mer om kvinnan, men rycker sedan på axlarna. ”Ja, mäster. Genast.” Han går iväg till ett av arbetsborden som står vid väggen och börjar arbeta med en kratta utan skaft, vars tänder är mycket slitna och många av dom böjda. När han rätat ut och slipat bort rosten från tänderna och bytt ut de som var i alltför dåligt skick, synar han kratthuvudet noga. En tanke slår honom och han går bort till den glödande kolbädden, där de lägger föremål som måste hettas upp. Han tar kratthuvudet, håller fast det med en tång och lägger in den i glöden. Han låter den ligga där i ett par minuter, medan han hämtar en stor spann vatten. Därefter tar han ut kratthuvudet och släpper ner det i vattnet, där den börjar fräsa och en väldig massa ånga stiger upp ur vattnet. När han är säker på att krattan har svalnat, sträcker han ner handen i vattnet, lyfter upp krattan och slår den ett par gånger mot träbänken. Den är mycket hårdare nu än innan. Stolt och glad över sitt lyckade försök går han tillbaka till arbetsbordet och fortsätter med högen av trädgårdsverktyg.

Efter några timmar, när högen krympt något, hör han en röst från dörren och vänder sig dit.
”Adjö, Caros. Jag är säker på att vi kommer träffas igen.” Dana ler ett kort leende och ger honom en varm blick med sina outgrundliga, gröna ögon, innan hon går ut genom dörren. Innan Caros hinner säga något har hon stängt dörren efter sig. Han vänder sig då istället mot Geredan som kommit fram till honom med en tankfull blick.
”Vem var det, mäster Geredan? Frågar Caros försiktigt.
”Som jag sa innan,” Geredan ler mot Caros. ”så är hon en mycket god vän till mig.” Geredan blir tankfull igen och vänder blicken mot någon punkt i tomma luften. ”Vi har känt varandra, nästan, hela livet.”
Caros nickar och bestämmer sig för att inte prata om saken mer, utan byter förstulet ämne. ”Ska jag fortsätta med trädgårdsverktygen nu, mäster?”
”Nej, det behövs inte, Caros.” Geredan skakar på huvudet och fortsätter titta ut i ingenting. ”Gå du hem nu och ta resten av dagen ledigt” Han tystnar en kort stund. ”Du kan ta morgondagen ledigt också, men i övermorgon är det bra om du är här så snart det gryr.”
”Naturligtvis, mäster” Caros lägger ner verktygen och går mot dörren, full av frågor. ”Adjö, mäster. Vi ses i övermorgon.”
”Adjö med dig, Caros.” Geredan står fortfarande med blicken i luften när Caros går.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *