Smedens Skyddsling – 3

25 september 2006

Caros går, något förbryllad och i djupa tankar, längs byns gata. Han är delvis förvånad över hur Geredan betedde sig, men han funderingar leds även till den mystiska kvinnan, Adara. Han tyckte sig känna igen henne på något sätt. Inte till det yttre, utan det var som om det fanns något med henne, som var bekant. Men han kan inte sätta fingret på vad. Efter en kort stunds grubblande, stöter han på Direk, som precis blivit klar i sina föräldrars butik, och hans tungsinne försvinner snabbt. De båda promenerar sakta vidare längs gatan i den hårda höstvinden, och pratar gladlynt om Caros lärlingsjobb, Direks arbete hos sina föräldrar och även, vilket är ett ganska nytt område för de båda, flickor. När de gått en stund, bestämmer de sig för att gå hem till Caros och försöka tigga till sig varm choklad av hans mor, då de båda två är lite nerkylda.

Väl hemma hos Caros, hittar de hans mor på ett ovanligt gott humör och de får både varm choklad och lite kakor att ha till. För att få vara lite ostörda, går de upp på Caros rum och slår sig ner där. På Caros rum är det varmt och skönt, tack vare den öppna spisen i rummet intill. Caros tänder ljusen i takkronan och även ett par ljus på det lilla bordet vid hans säng. De båda vännerna njuter av fikat och fortsätter prata om allsköns ting. Efter ett tag kommer de in på framtiden och de båda spekulerar i vad som hade varit trevligt att göra.
”Jag tror att jag kommer vara mer än nöjd med att jobba som smed.” Säger Caros med glad stämma och ler. ”Det är underbart.”
”Jo, det förstås” Svarar Direk. ”Men jag tror aldrig att jag kommer stå ut med att jobba i butik hela livet.” Han suckar lite. ”Det är så långtråkigt.”
”Vad vill du göra istället då, Direk?” Caros ler lite skämtsamt mot sin vän. ”Hoppas du fortfarande på att kunna ta värvning och bli livgardist åt Kungen?” Caros skrattar lite.
”Nja, det vet jag inte riktigt.” Direk ler brett och skrattar, han med. ”Men visst vore det häftigt om det gick.”
”Jo, det vore det verkligen. Men dessvärre blir det nog inte mer än drömmar, för oss båda.
”I mitt fall ska det bli mer än drömmar! Direk lägger sig an med en bestämd, dock ganska glad min. ”Jag tänker försöka mitt bästa.”
”Det är rätta takter, Direk.” Caros skrattar. ”Och den dag du blir livgardist, tänker jag smida ett svärd till dig. Ett mycket vackert sådant.”
”Har Geredan lärt dig vapensmide också?” Frågar Direk förvånat. ”Det visste inte jag att han ens kunde.”
”Nej, det har han inte.” Caros ler brett. ”Men när du väl blir livgardist så får jag ha sett till att ha lärt mig det.”
Direk börjar skratta och Caros är inte sen att följa med i skrattet. När de sedan lugnat ner sig, fortsätter de prata en god stund, innan Direk bestämmer sig för att gå hem, innan hans föräldrar blir oroliga.

Rummet han står i är tämligen stort och nästan helt kvadratiskt. På väggarna hänger målningar av sedan länge glömda män och vid en vägg står en stor stol, nästan en tron. Denalian tittar mot de tre männen som står framför honom. Dessa tre är de bästa som går att uppbringa för tillfället, men Paedir känner ändå en tillstymmelse av tvivel inför huruvida det kommer lyckas. ”Då vet ni era order?” Paedir knäpper händerna bakom ryggen och synar de tre männen ingående. De tre männen har stolt hållning är klädda i samma mörka kläder som Paedir och deras huvor är uppfällda. En uppmärksam person ser även tatueringen av en skorpion som de alla tre bär på halsen.
”Ja, mästare” svarar de tre männen i kör och nickar på huvudet.
”Bra.” Paedir ler ett kallt leende. ”Till verket.”
De tre männen bugar sig djupt och går sedan, på led, ut genom dörren. Paedir sätter handen till hakan och står kvar, i djupa funderingar. De tre männen må vara de bästa av skorpionerna, men är det tillräckligt. Och hur pass skyddad är ynglingen. ”Nåja.” Tänker Paedir. ”Det får tiden utvisa.” Han går bort till den stora stolen vid ena väggen och sätter sig tungt ner

När Caros vaknar nästa dag, står solen högt på himlen, men eftersom han är ledig tar han det lugnt och ligger kvar i sängen tills han riktigt vaknat. Efter kanske en tjugo minuter går han upp, tvättar, som vanligt, av sig, klär sig i vanliga kläder och går sedan ner till köket. På matbordet står frukost framdukad och han sätter sig bordet för att börja äta. Medan han häller upp mjölk, tittar han ut genom fönstret och ser där sin mor plocka höstäpplen ur trädet i ena änden av trädgården. Han äter en snabb frukost, tar sedan på sig sin mantel och går ut genom dörren. Redan när han vaknade hade han bestämt sig för att leta upp Direk och försöka slå ihjäl en stund tillsammans med honom. Caros sätter stegen mot Direks föräldrars affär, eftersom han troligen är där vid den här tiden på dagen. Väl vi affären, öppnar han dörren och kliver in i värmen. Bakom disken står Direk med händerna under hakan och armbågarna på vid disken. Dock skiner han upp när Caros kommer in.
”Hej Caros” säger Direk och reser sig upp från disken. ”Vad gör du här?”
Caros ler mot sin vän. ”Jag har ju ledigt idag, så jag tänkte övertala dina föräldrar om att du också ska få det.”
Direk ler och ska precis säga något när en lång, gänglig man kommer in i affären från en dörr bakom disken. ”Caros, vad trevligt.” Säger man med vänlig röst. ”Vadan denna visit?”
”Jo, jag är ledig från smedjan idag,” säger Caros lirkande ” så jag hoppades att du skulle låta din son få ledigt också.”
Direks far skrattar till lite och tittar sedan mot sin son. ”Hm, egentligen behöver jag ju hjälpen, men okej.” Direks far ler. ”Du kan väl få ledigt idag då.”
Direk ler brett och hoppar över disken. ”Tack far. Jag är tillbaka till middagen.” Med detta sagt öppnar Direk dörren och de båda vännerna går ut.

”Nå, vad ska vi hitta på då, nu när vi båda är lediga?” Direk tittar undrande på Caros.
”Tja, vi kan ju bara promenera omkring och njuta av ledigheten.” Svarar Caros. ”Vi kan ju alltid gå ner till sjön, för omväxlings skull.” Caros ler ett ironiskt leende.
”Ja, i brist på annat” Instämmer Direk och de sätter kurs mot sjön.

Nere vid sjön är det folktomt, inget ovanligt under höstmånaderna, och de enda som syns till är några vinterfåglar och en och annan fisk som plaskar till i vattnet. I övrigt är det tyst och lugnt, sånär som på den hårda höstvinden. Caros och Direk börjar gå runt sjön, då de inte kommer på något annat att göra. När de gått en bit får Direk för sig att titta mot himlen och ser där stora, grådaskiga moln torna upp sig ovanför dom.
”Caros, vi borde få tak över huvudet” säger han och pekar mot molnen.
Caros tittar mot molnen och rynkar sedan på pannan. ”Jo, de ser ganska illa ut. Ska vi gå tillbaka hem kanske?”
”Nej, då måste jag bara börja arbeta igen.” Direk suckar lite. ”Och då blir jag hellre blöt.”
Caros vänder sig om och pekar på ladan som ligger i närheten. ”Men ladan då? Där är ju ändå ingen så här dags.”
”Det låter bra.” Instämmer Direk och de båda pojkarna börjar halvspringa mot ladan. De har dock inte hunnit ens halvvägs innan regnet är över dom. De ökar då på takten och rusar sista biten fram till ladan. De öppnar, med gemensamma krafter, den stora porten och skyndar sedan in i den stora ladan. Det är en stor lada, med flera våningar och tillräckligt med plats för hela byns höförråd. Efter att ha stängt ute kylan och regnet, kastar de båda pojkarna sig på varsin höbal och njuter av att vara lediga.

Efter någons minut tystnad och andhämtning börjar de prata, såsom de brukar göra. Efter en stund kommer de återigen in på framtidsplanerna.
”Nå, Direk,” säger Caros leende ”har du hittat ett sätt att bli livgardist än?”
Direk skrattar till och skakar sedan på huvudet. ”Inte än, men man kan ju få drömma, inte sant?”
”Jodå, det kan man verkligen” Caros skratta lite. ”Men om du ska bli livgardist så lär du få börja i armén, inte sant?”
”Jo, ” medger Direk ”det stämmer nog. Men jag väntar bara på att bli lite äldre och sen ska jag nog söka in. Jag tror att jag kommer bli en bra soldat.”
”Ja, Direk. Det tror jag med.” Plötsligt reser sig Caros upp, plockar upp en träpinne som låg på golvet och riktar den mot Direk. ”Nå, livgardist! Visa vad du går för”
Direk skrattar och plockar, även han, upp en lagom lång träpinne. ”Du, ditt avskum till smed, är ingen match för en av konungens livgardister.”

Båda pojkarna skrattar glatt och börjar slå efter varandra med pinnarna. Eftersom de lekt soldat många gånger tidigare är de inte helt ovana vid att svinga ett svärd, eller, i deras fall, en träpinne. Caros riktar en stöt mot Direks mage, men Direk hinner slå undan den med ett kraftigt slag och hugger sedan hårt mot Caros ben. Caros hoppar smidigt över slaget och backar sedan några steg. Så fortsätter den lekfulla striden ett bra tag, utan att någon får ett direkt övertag. Direk är längre och starkare, men det kompenserar Caros med att vara snabbare och rörligare. Caros fintar med ett hugg mot Direks hals, men sänker sedan pinnen och gör ett stick mot hans bröstkorg. Direk, som var på väg att möta hugget, får bråttom att sänka sin pinne för att avvärja sticket. Han tvekar dock inte länge, utan kontrar med ett kraftfullt slag mot Caros huvud, denne böjer sig dock undan det och snärtar till med pinnen över Direks ena lår. Direk ropar till, mer av förvåning än av smärta och hugger sedan mot Caros bröstkorg. Caros, som precis slagit till över Direks ben, hinner inte dra upp pinnen, utan försöker dra sig undan hugget istället, dock hinner han inte undan helt och Direks pinne träffar honom på de två nedersta revbenen. Efter en stunds intensiv strid, står de båda och trycker träpinnarna mot varandra, för att få den andre ur balans. Direk, som är starkare, lyckas trycka Caros bakåt några steg, men inte tillräckligt för att få honom ur balans. Caros, å andra sidan, trycker för allt vad han är värd, men lyckas ändå inte få Direk att flytta sig. Till sist gör Direk ett sista kraftryck och puttar omkull Caros, så att han sätter sig platt på marken. Direk skrattar till lite och sätter träpinnen mot Caros hals.
”Nå, smedslärling” Direk ler brett. ”Ger du dig?”
”Aldrig!” Caros ler, även han. ”Du får döda mig, livgardist. Jag ger mig aldrig.”
Direk skrattar glatt och hjälper sin vän upp. ”Vi var väl inte så dåliga, eller vad tycker du?”
”Tja, vi är väl inga livgardister än, men tids nog så.” Caros skrattar och de båda vännerna sätter sig åter på varsin halmbal och pratar. Ovetandes om den mörkklädda gestalt som tyst iakttar dom uppifrån takbjälkarna. Nej, min unge Caros. Någon livgardist lär du aldrig bli. Det finns större förhoppningar om dig. Gestalten sitter tyst kvar ett tag, innan den försvinner iväg i ett blått ljusskimmer. De båda vännerna sitter kvar och pratar någon timme, innan de bestämmer sig för att bege sig tillbaka till byn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *