Smedens Skyddsling – 4

25 september 2006

När Caros följande morgon, iklädd sina arbetskläder, kommer till smedjan, står Geredan utanför och håller på att spänna fast en häst vid en vagn. Geredan är klädd i rejäla stövlar, varma kläder och en slitstark mantel.
”God morgon Caros.” Säger Geredan och tittar glatt upp. ”Hur står det till idag?”
”God morgon, Mäster.” Svarar Caros artigt. ”Ska du resa någonstans?”
”Ja, jag har ett mycket viktigt ärende att uträtta i Keldesca.” Geredan nickar. ”Och du får vara så god att följa med.”
”Men det tar ju en hel dag att komma dit. Mor kommer att bli orolig.” Caros är nyfiken på vad de ska göra där, men vet bättre än att fråga just nu.
”Jag har redan pratat med din mor om det” Svarar Geredan. ”Seså. Spring hem och byt om till reskläder, så ordnar jag det sista här så länge. Skynda dig nu”
”Ja, mäster.” Caros nickar. ”Genast.”

Caros småspringer hem, går upp till sin garderob och byter om till de slitstarka hosor och den hårda tunika han använder när han reser. Innan han ger sig av igen, kastar han en mörkbrun mantel över axlarna och tar på sig ett par rejäla läderstövlar. Väl tillbaka vid smedjan, ser han Geredan redan sitta på kuskbocken och han skyndar sig att klättra upp bredvid honom. Vagnen de använder är en ganska liten sådan, med plats för två personer på kuskbocken och lite packning eller möjligen ett par passagerare där bak.

Vägen mellan Caros hemby och Keldesca är en lugn, men ganska vältrafikerad väg, då många handelsmän reser längs den. Efter någon halvtimmes färd, når de en lövskog, där flera vägar strålar samman och fortsätter in i skogen. Caros, som bara åkt den här vägen ett par gånger tidigare, tittar sig nyfiket omkring på allt och alla de möter. De övriga resenärerna på vägen är mycket varierande, de möter stressade, välbärgade handelsmän, slitna, fattiga vagabonder och även en och annan legoknekt. Caros lägger även märke till att alla resenärer verkar känna sig trygga i den här skogen, underligt nog. Till och med legoknektarna, som brukar vara på sin vakt, ser mycket avslappnade ut.
”Mäster Geredan,” Caros vänder sig frågande mot smeden. ”hur kommer det sig att alla här ser så lugna och trygga ut. Är de inte rädda för stråtrövare?”
”Till denna skog vågar sig inga stråtrövare.” Svarar Geredan med ett leende. ”Den tillhör alverna och de avskyr stråtrövare och andra oärliga människor.”
”Va?” Caros får ett tämligen förvånat ansiktsuttryck. ”Finns det alver här i skogen? Varför syns de aldrig till?”
”De är inte många och de som finns här håller sig mestadels för sig själva.” Geredan tittar ut i skogen med något drömmande i blicken. ”De gillar inte främlingar något vidare, men har man väl vunnit en alvs tillit och vänskap, så har man den för evigt.”
”Känner du någon alv, mäster Geredan?” Frågar Caros nyfiket.
”Inte många, men jag känner ett par stycken.” Geredan ler. ”Men det var längesen jag träffade dom sist, tyvärr.”

När de, efter många timmars färd, når Keldesca är det sen eftermiddag och Caros börjar känna sig hungrig. Geredan, som verkar ha läst Caros’ tankar föreslår att de ska få sig något till livs. Caros skiner upp och håller med, och de låter vagnen rulla långsamt genom staden. Caros, som bara varit i staden en gång tidigare, ser sig ivrigt omkring, för att hinna se så mycket som möjligt. Eftersom det är sen eftermiddag, är det fortfarande ganska mycket människor i rörelse; Torghandlare som försöker få sålt sina varor, mödrar som handlar mat till kvällen, luffare som tigger mat vid vägkanterna och en eller annan soldat som är på jakt efter ett gott stop öl. Geredan, som redan verkat bestämt var de ska äta, styr in på en lite mindre gata och stannar där framför en ganska stor byggnad. Han kliver av, och Caros är inte sen att följa efter. Medan en stallpojke kommer fram och leder bort vagnen, vänder sig Caros mot byggnaden och ser en träskylt med texten ”Den blå lutan” ovanför en avbildning av just en blå luta. Med mindre text, under lutan står även: ”Serverar god mat till rimliga priser sedan Kung Kantroths XXI tid.” Geredan nickar mot dörren och Caros går efter sin mentor in på värdshuset, där det råder en, förhållandevis, lugn miljö. Vid ett bord i ena hörnet sitter en ensam man och hänger över ett ölstop och vid tre andra bord sitter några sällskap och äter och dricker. En tämligen stor bardisk är placerad i ett annat hörn och precis bredvid den finns en liten upphöjning, som fungerar som scen. På scenen står en ung, blond man, med blåa, vackra kläder och sjunger, medan han spelar på en luta. Geredan ler brett åt åsynen av alltihop och tecknar åt Caros att sätta sig vid ett bord, medan han själv går fram till baren. Caros väljer ut ett bord, så långt från mannen med ölstopet som möjligt och slår sig ner där. Medan Geredan står och pratar med bartendern, ser sig Caros omkring på de övriga gästerna. Två av sällskapen ser tämligen alldagliga ut; Fyra välklädda personer som är inbegripna i ett hett samtalsämne, två ynglingar, en tjej och en kille, som sitter nära varandra och knappt äter av maten då deras ögon är förlorade i varandras. Dock är det tredje sällskapet lite mer ovanligt: Tre mörkklädda män, med blek hy och huvorna på deras mantlar långt uppdragna, trots att det inte regnar ute och de, till råga på allt, är inomhus. Caros tittar konstigt på dom ett tag, innan han rycker på axlarna och sedan vänder blicken mot Geredan istället, som nu är på väg tillbaka mot honom med två stop i handen, ett stort och ett, ganska mycket, mindre. Han slår sig ner mittemot Caros och skjuter över det mindre stopet till honom. Caros tittar förvånat, först på stopet och sen på Geredan som skrattar. ”Få nu inga förhoppningar, Caros.” Geredan ler brett och tar en klunk ur sitt stop. ”Det är bara mjölk. Jag kan nog få svårt att förklara för din mor att jag har gett dig öl.”
”Det tror jag med, mäster.” Caros skrattar glatt och dricker lite av sin mjölk. ”Ingen mat?” Frågar han sedan undrande.
”Jodå, den kommer snart.” Geredan ler alltjämt. ”Är du så hungrig, Caros?”
”Jo, ganska så faktiskt.” Caros tar sig för magen. ”Vi har ju inte ätit sen frukost.”
Geredan skrattar bara till svar och tar ytterligare en klunk av sitt öl. Det behöver inte vänta länge på maten, utan bara ett par minuter senare, dyker bartendern upp från dörren till köket med två tallrikar ångande, välluktande köttgryta på. Caros tackar bartendern och hugger sedan in på maten. Det är en mustig gryta med mycket kött och även en hel del grönsaker, som smakar mycket gott. När Caros, en kvart senare, tömt sin tallrik, dricker han upp sin mjölk och tittar mot Geredan, som också ätit upp. ”Vad är det vi ska göra här egentligen, mäster?”
Geredan tittar mot Caros och tömmer sitt ölstop. ”Vi ska besöka en bekant till mig. Han och jag har en del att diskutera.” Geredan ler ett lugnt leende. ”Ingen fara, Caros. Det kommer inte att bli alltför långvarigt.” Han tystnar lite och tittar ut genom ett av fönstren, där kvällen sakta har börjat sänka sitt mörker över staden. ”Dock vore det bra om vi spenderade natten här på värdshuset och besöker Castin först imorgon. Det är oförskämt att komma alltför sent på kvällen.”
Caros nickar lugnt. ”Jag förstår, mäster Geredan. Och för att säga sanningen har jag inte väldigt bråttom hem.” Tillägger han med ett brett leende.
Geredan skrattar, tömmer sitt stop och torkar av sig runt munnen. ”Vill du gå upp till ditt rum med en gång eller vill du se dig om i staden ett tag först?”
Caros kliar sig lite på hakan och funderar. Detta kunde vara hans enda chans att få se mer av staden, men eftersom det redan var kväll var där nog inte så mycket att se, och så var han dessutom ganska trött. ”Jag tror jag går upp till rummet, mäster. Jag är ganska trött.”
Geredan nickar, reser sig upp och går bort till bardisken. Efter ett par minuter kommer han tillbaka med två nycklar i ena handen och ett stop öl i andra. Han slår sig ned vid bordet igen och räcker över den ena nyckeln till Caros. ”Jag sitter kvar härnere ett tag, Caros. Jag sover aldrig mycket. Vi ses vid frukost imorgon.” Caros nickar, säger god natt och går sedan upp till sitt rum.

Han sätter nyckeln i dörren och vrider om låset, som dämpat klickar till. Han puttar upp dörren och kliver in i rummet. Det är ett mycket enkelt, men, på något sätt, stilfullt rum. Vid bortre väggen står en säng som ser tämligen bekväm ut, precis till höger om dörren står en mindre byrå att lägga kläder i och intill sängen står ett bord som både fungerar som skrivbord och nattbord. På bordet står en ljusstake med ett obrunnet ljus i. Caros går fram rummets enda fönster, som sitter på den bortre väggen, och tittar ut. Genom fönstret ser han bara bakgården och stallet. Eftersom det är kvällning, är bakgården tom och Caros drar igen fönsterluckor och vänder sig inåt rummet igen. Han klär av sig och lägger sina kläder över fotändan på sängen, stövlarna ställer han bredvid sängen och därefter lägger han sig att sova. Trött, som han är efter resan, somnar han snabbt in och sover lugnt hela natten. När morgonen gryr, vaknar Caros av att Geredan knackar på dörren. Caros hoppar kvickt ur sängen, klär sig och öppnar sedan dörren. ”God morgon, mäster.” Säger han och ler mot Geredan.
”Godmorgon, Caros.” Svarar Geredan. ”Även om det snarare är sen förmiddag. Nu äter vi frukost och sen ska vi hälsa på Castin.” Caros går efter Geredan ner till värdshusbaren och slår sig ner vid ett bord. Geredan beställer in frukost och de båda äter med god aptit. När de båda är mätta och belåtna, så sitter de kvar på värdshuset en stund, varpå de beger sig iväg mot Castins bostad.

Geredan styr hästen mot de finare kvarteren i staden, vilket inte bara märks på husen, som gått från enkla trähus till luxuösa stenhus med stora trädgårdar. Utan även på folket, som rör sig på gatorna; Från att ha varit klädda i enkla, slitstarka kläder, syns folket här klädda i grälla, färgglada kläder av väldigt ömtåliga tyger. Caros tittar sig ivrigt omkring, för att hinna se så mycket som möjligt. Han kan dock inte låta bli att dra på mungiporna, när han ser de rika människorna som går omkring med näsan i vädret och försöker se viktiga ut. Plötsligt får han syn på ett hus som får honom att, nästan, tappa hakan. Huset ser ut att vara fyra våningar högt, är tillräckligt stort för att husa en mindre armé och är byggt i, endast, vit sten, vilket får det att nästan skimra i solljuset. Runtom huset finns en stor trädgård, fylld med statyer, buskar, träd, alléer och grusgångar. Det hela ser nästan ut att tillhöra någon form av adelsman. Caros är på väg att fråga vem det tillhör, när Geredan saktar in och stannar framför grinden till huset. Då gör han stora ögon och tittar på Geredan. ”Är det här din vän bor, mäster?” Frågar han med häpen röst.
Geredan skrockar lite och nickar lugnt. ”Ja, det är det, Caros.” Han ler lugnt mot Caros.
”Är det han som äger huset, eller arbetar han bara här?” Frågar Caros lite trevande. Han har lite svårt att tänka sig att Geredan, en enkel smed, hans mentor, skulle känna en såhär rik man.
Geredan, som verkar ha uppfattat Caros skepticism fortsätter le. ”Det är han som äger huset. Han är inte på något sätt adlig, även om han vill göra sken av att han är det, utan han är bara en väldigt framgångsrik affärsman.” Han kliver av vagnen och hjälper sedan Caros ner. De hinner inte mer än fram till grinden, förrän två män kommer gående från andra sidan. Den ena är lång, smal och klädd i enkla kläder och kraftiga stövlar. Han är, av lukten att döma, stallpojke. Den andra mannen är något kortare, tämligen korpulent och klädd i en vit silkesklädnad med smäckra, gröna mönster på.
”Mäster Geredan” säger den fete med len röst och bugar sig. ”Min herre väntar er. Den här vägen.” Stallpojken öppnar grinden och går för att ta hand om häst och vagn, medan Caros och Geredan följer efter den korpulente mannen upp mot huset. På vägen upp mot huset, lutar sig Caros lite mot Geredan och viskar. ”Hur visste din vän att vi är här?”
Geredan ler och viskar tillbaka. ”Castin handlar mest i information, det är inte mycket som händer i den här staden, eller det här landet för den delen, som han inte vet om.”
Caros ler och rycker på axlarna. ”Behändigt” mumlar han tyst och fortsätter tyst gå.

När de når porten till huset, öppnas den av två vakter som står utanför och de kliver in. Huset har väldigt vacker inredning, med gobelänger på väggarna och dyra mattor på golvet. De leds upp för två trappor och vidare genom en korridor, innan de till slut stannar framför en mörk ekdörr och den korpulente mannen knackar på dörren.
”Ja. Kom in.” Hörs en mjuk röst inifrån rummet. Den korpulente tjänaren öppnar dörren och släpper in Caros och Geredan. Rummet de kommer in i är stort och välmöblerad. Längs väggarna står bokhyllor och skåp, som ser ut att vara fyllda med pärmar och pergamentrullar, i mitten av rummet står ett stort skrivbord, med en bekväm arbetsstol på ena sidan och två, lite mindre stolar på den andra sidan. Bakom skrivbordet, i den större stolen, sitter en smärt, brunhårig man och skriver på ett pergament. När tjänaren gått ur rummet och stängt dörren, tittar mannen upp, ler ett snett leende och reser sig sedan upp. ”Geredan, min vän. Trevligt att se dig igen.” Mannen går runt bordet och omfamnar Geredan.
”Castin, din gamle skojare.” Geredan dunkar mannen i ryggen och skrattar. ”Mycket att stå i fortfarande, ser jag.”
De båda vännerna släpper varandra och Castin ler. ”Framgångens pris, men det vet du väl allt om, förstås.” Han skrattar lite och tittar sedan mot Caros. ”Och vad är detta för ung man då?” Frågar han leende.
Geredan lägger sin ena hand på Caros axel och skrattar. ”Detta är min lärling; Caros Arcadius.”
När Castin hör Caros namn, rycker hans ansikte till och han tittar misstänksamt och frågande på Geredan, som lugnt nickar. Castin hämtar sig snabbt och ler mot Caros. ”Smedslärling, minsann?” Han skrattar. ”Nog kunde du väl hitta en bättre mästare än den här gamle fånen?”
Caros, som har ett visst sinne för humor, skrattar och säger leende. ”Jo, troligen. Men han var den ende som fanns till buds just då.”
Castin och Geredan skrattar och Geredan slår skämtsamt till Caros i bakhuvudet. När skratten tystnat, märker Caros hur Geredan ger Castin en menande blick och Castin nickar, medan Geredan vänder sig mot Caros. ”Caros, om du skulle ta och se dig omkring i huset lite. Medan jag och Castin pratar.”
”Men…” Börjar Caros, men blir avbruten av Castin.
”Jag och Geredan kommer mest att prata gamla minnen och affärer, det kommer bara att bli tråkigt för dig.” Han ler mot Caros. ”Jag låter en tjänare följa med dig, så ska du se att det blir mycket roligare än här.” Castin drar i en klocksträng och den korpulente tjänaren som visat dom upp hit tidigare, kommer in genom dörren och tittar frågande på Castin.
Castin nickar mot Caros och säger. ”Låt Caros vandra omkring fritt i huset och på området, men följ med honom, ifall han skulle undra eller behöva något, Uppfattat?”
Tjänaren nickar, bugar sig och följer sedan med Caros ut genom dörren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *