Smedens Skyddsling – 5

25 september 2006

Caros, som inte riktigt vet vad han ska ta sig för, börjar bara sakta gå längs korridoren, med den fete tjänaren bredvid sig. Efter att ha gått omkring i korridorerna och trapporna i ungefär tio minuter, beslutar han sig för att gå ut i den stora trädgården istället och letar snabbt upp en väg ut. Han kommer ut på en tämligen stor gårdsplan, omgiven av gräsmattor, där är folktomt, sånär som på några tjänare, som springer fram och tillbaka, allmänt stressade. Trots att det är tidig höst, så är det ganska behaglig temperatur i luften och, för en gångs skull, vindstilla. Caros promenerar omkring på området en stund och försöker se så mycket som möjligt.
”Detta måste ha tagit väldigt lång tid att bygga, eller?” Frågar han tjänaren bredvid, med artig röst.
”Det gjorde sannerligen, unge man.” Svarar tjänaren lugnt. ”Men eftersom det är över hundra år gammalt, så är det inget som drabbade herr Castin.” Tjänaren ler ett skämtsamt leende och fortsätter. ”På den tiden ägdes det av Kung Kantroth XIX, som använde detta huset som sommarbostad, när han ville, så att säga, fly från slottet.”
”Jag förstår” säger Caros och låter uppriktigt intresserad, något han kvickt ångrar.
”Jo, minsann, unge man.” Tjänaren skiner upp i ett brett leende, då han äntligen hittat någon att predika historia för. ”Den välkända Imarkos byggde detta huset på Kung Kantroths begäran…” Tjänaren fortsätter att prata glatt, medan han och Caros, sakta, går genom trädgården. Caros, som visserligen inte avskyr historia, men som föredrar den i lagom nivå, börjar bli riktigt uttråkad och tvingas kväva en gäspning. Han är just på väg att försöka smita, när en ung flicka, kommer framspringande till de båda. Hon har långt, mörkt hår och är ganska lång, för att vara flicka. Hon ser ut att vara ungefär i Caros ålder, kanske något yngre. Hon ler kort mot Caros, innan hon vänder sig mot tjänaren.
”Iovinn, pappa säger att du ska gå upp till hans arbetsrum med en gång. Han behövde dig till något ärende, tror jag.”
”Men, min dam.” Tjänaren, som tydligen heter Iovinn ler osäkert mot flickan. ”Castin sa åt mig att följa med Caros här runt på området.”
Flickan skakar på huvudet. ”Då har han väl ändrat sig nu då. Och oroa dig inte för pojken. Jag kan följa med honom istället.” Flickan ser mycket bestämd ut, och Iovinn verkar veta bättre än att diskutera, så han rycker på axlarna och går iväg mot huset. Flickan väntar tills han säkert är utom hörhåll och börjar sedan skratta. Ett klingande, vackert skratt.
”Jag älskar att retas med honom.” Säger hon sedan leende. ”Och du såg inte ut att ha för roligt i hans sällskap, heller.”
”Så Castin ville inte alls att han skulle komma upp, då?” Frågar Caros, något osäkert.
”Nej, såklart inte.” Flickan skrattar. ”Men det gör detsamma. Pappa tycker inte så bra om honom ändå.”
Caros skrattar lite och ler sedan. ”Då får jag väl tacka då. Jag tror inte att jag hade klarat av att lyssna på mer historia, för tillfället.”
Flickan skrattar, hon också. ”Jag heter Adara, förresten.” Hon ler, ett mycket sött leende. ”Trevligt att träffas.”
Caros ler lite. ”Jag heter Caros. Angenämt.” Han skrattar och bugar sig, något klumpigt.
Adara skrattar och de båda börjar gå genom trädgården, skrattandes och pratandes.

Adara var, upptäckte Caros snabbt, en mycket bättre guide än Iovinn. Dels var hon mycket roligare, dels berättade hon, i Caros mening, intressantare saker. De båda gick sakta, sida vid sida, genom den stora trädgården och pratade. Adara frågade Caros om hur det var att vara smedslärling och hur det var i hans hemby. Hon hade dock inte den nedlåtande tonen, som Caros trodde att en dotter till en rik handelsman skulle ha. Caros svarade gladeligen på frågorna, och ställde nästan lika många tillbaka. När de åter nådde huset, började Caros gå mot dörren, för att gå tillbaka till Geredan. Han hinner dock inte ta mer än ett par steg, förrän Adara tar tag i hans arm och vänder honom om.
”Kan du inte gå med mig ett tag till, Caros?” Frågar hon med ett leende.
”Jag borde nog gå tillbaka till mäster…” Mer hinner Caros inte säga förrän hans blick faller på Adaras gröna, vackra ögon och hennes gulliga leende. ”Nåja,” säger han med ett blygt leende. ”Geredan letar väl upp mig när vi ska åka.”
Adara skrattar lite, tar Caros arm i armkrok och de båda börjar gå längs en av de anlagda stigarna. När de rundar ett mindre buskage och börjar gå längs en allé, får Caros syn på en lång, vithårig man som kommer gående mot dom, haltande och stödd på en käpp. Även Adara får syn på mannen och börjar springa mot honom. ”Farfar,” ropar hon med sin klingande röst. ”Är du frisk igen?”
Den gamle mannen skrattar och klappar sin dotter på kinden. ”Ja, min flicka. Det krävs mer än så för att ta kol på mig.”
Adara ler och vinkar åt Caros att komma fram till dom. ”Farfar, detta är Caros. Han är lärling till mäster Geredan, du vet.
Caros bugar sig för Adaras farfar och denne ler glatt. ”Trevligt att träffa dig, Caros.” Säger mannen och kliar sig i det ymniga, vita skägget. ”Geredans lärling, säger du? Det måste vara trevligt.”
”Det är det verkligen.” Säger Caros nickande. ”Han lär mig väldigt mycket om smedsyrket.”
Adaras farfar ler och är på väg att säga något när Adara avbryter honom. ”Farfar, kan du inte berätta en historia för oss? Det var så längesen sist!”
Farfadern skrattar, ett skratt som på något sätt får honom att verka yngre än vad han är och alla tre börjar gå längs allén. ”Ja, låt gå för det då.” Han sneglar mot Caros. ”Om du också vill höra en historia förstås, unge man.”
”Väldigt gärna.” Säger Caros nickande och ler. Han har alltid tyckt om berättelser och legender om stora slag, stolta, krigare, vackra damer och farliga monster.

De går och sätter sig i en mindre björkberså, en bit från allé och Adaras farfar börjar sin berättelse. ”Nu ska nu få höra legenden om alven Prins Neldar Silvernos.” Han harklar sig ett par gånger. ”Legenden förtäljer att Neldar fördes till jorden av alvernas skyddsgudinna, den fagra Nerithanelda. Neldars syfte på Jorden var att skydda alverna och dess rike mot allt ont. Han blev omhändertagen av alvernas dåvarande konung, vars namn sedan länge är glömt, och denne uppfostrade honom som sin egen son. Då Neldar skulle bli alvernas förkämpe i kommande krig, började han vid tidig ålder sin krigarutbildning och var, föga förvånande, en klar naturbegåvning.” Farfadern avbryter sig några sekunder för att säga åt en tjänare att hämta förfriskningar. ”Svärdsdansarmästaren Aerandir tränade honom i klingvapnens konst, sin utbildning i långbåge fick han av bågsångaren Denalian. Tyngre vapen, såsom yxor, klubbor och liknande, föll på en människas lott. Nämligen Kantroth I själv. Det dröjde dock inte många år innan Neldar blev skickligare än samtliga av sina läromästare och vid den ringa åldern av tjugotvå år, var Neldar den främste krigaren i landet. Eftersom det, vid den tidpunkten, rådde fred i alvernas land, fick Neldar ansvar för 50 unga alvers krigarutbildning.” Farfadern tystnar, häller upp ett glas vin till sig själv, tar ett par klunkar och fortsätter sedan.

”När orcherna, vars land låg angränsande till alvernas, fem år senare, inledde en stor invasion mot alvernas rike, utgjorde dessa 50 alver befäl i de olika plutonerna. Orcherna, som var många fler till antalet, avancerade i början snabbt, innan alverna hann mobilisera sina styrkor. Deras framgång fick sig dock en kraftig törn när Neldars lärlingar och dessas plutoner svepte fram över orchernas legioner som en dödlig farsot. Sakta, men säkert, drevs orcherna tillbaka mot sitt rikes södra gräns och segern verkade inom alvernas räckhåll när, plötsligt, något hände.” Caros och Adara lyssnar så spänt att de knappt märker av omgivningen. ”Vad hände?” Frågar de med en mun. Farfadern skrockar och fortsätter.
”10000 orcher dök, som från ingenstans, upp vid alvernas östra gräns. Eftersom alvernas samlade styrkor vid tillfället befann sig i norr, kunde dessa 10000 orcher härja fritt. Neldar, som var alvarméns befälhavare, samlade till sig sina närmaste rådgivare och höll ett kort rådslag. Minuter efter att rådslaget var avslutat, samlades Neldar och hans 50 lärlingar vid rådstältet och blev, på magisk väg, förflyttade till öster, för att möta orcherna. De drabbade samman vid den plats som idag är den alviska staden Elhandira. Alverna hade ett våldsamt underläge i antal, med en alv på 200 orcher, dock hade de fördel i deras samspelta och mer tekniskt fulländade strid. Under de två veckor som striden varade, kämpade alverna, till synes outtröttligt, sida vid sida. Alla hade de tränat tillsammans och kände således till varandras styrkor och svagheter. Neldar själv dräpte drygt 800 orcher. När striden slutligen var över, var samtliga orcher döda och drygt 30 alver stod fortfarande upp.” Farfadern tystnar, snappar åt sig lite av frukten som tjänaren kommit med och tar en lagom tugga. Caros och Adara, som knappt varit medvetna om brickan med förfriskningar, följer farfaderns exempel och tar varsitt äpple, som de förnöjsamt börjar tugga på. Farfadern plockar ett par kärnor ut munnen, lägger de på fatet och harklar sig igen. ”Hursomhelst… Efter striden beger sig Neldar och hans återstående lärlingar till orchernas huvudläger i Norr och tar sig, utan någon form av nåd, in i orchkonungens tält. Där utkämpar Neldar en kort, men blodig envig mot orchernas konung, som faller för Neldars ena kortsvärd. Segern var nu ett faktum för alverna och i hela landet blev det stor glädje. Dock var förlusten av sina lärlingar så stor för Neldar att han valde att gå i exil och lämna alvernas rike bakom sig.”
”Vad hände med honom?” Frågar Adara snabbt och ivrigt.
Farfadern rycker på axlarna och hostar till några gånger. ”Ingen vet. En del tror att han sökte sig upp i bergen, för att få uthärda sin sorg i ensamhet, andra påstår att han återvände till Nerithanelda. Det finns även de som säger att han helt enkelt tynade bort, i sin sorg.” Farfadern tystnar några sekunder och kliar sig i skägget. ”Hans lärlingar sökte efter honom under många år, med kunde inte hitta ens det vagaste spår av honom. Och så en gång, när de hade gett sig ut på sökande, försvann även lärlingarna.” Farfadern tystnar och de båda ynglingarna ler.
”Jättebra berättelse, farfar.” Säger Adara med ett kort skratt. ”Men är den sann?”
Farfadern skrockar lite och tar en klunk ur sitt vinglas. ”Det vet ingen med säkerhet, men, som med de flesta legender, finns där nog ett spår av sanning i den.”
Caros är på väg att säga något, när han plötsligt hör en stämma bakom sig.
”Jaså, det är här ni är, barn.” Caros vänder sig om och får se Castin och Geredan komma gående mot dom. ”Kan du inte lämna de små turturduvorna ifred, far?” Säger Castin skrattande och Caros känner hur han rodnar.
”Det var de som bad mig berätta en historia, Castin, så kom inte här och mästra mig.” Svarar farfadern och skrockar.
Geredan skrattar, även han och vänder sig mot Caros. ”Nu måste vi ge oss av igen, Caros. Så vi är hemma innan natten kommer.”
Caros suckar lite och vänder sig mot Adara. ”Det var trevligt att träffa dig, Adara.” Säger Caros och sträcker fram handen. Adara skrattar lite, puttar undan handen och ger Caros en mjuk kram istället. Caros besvarar kramen, något rodnande, säger adjö till Castin och dennes far och därefter beger sig Caros och Geredan iväg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *