Smedens Skyddsling – 6

25 september 2006

Under hemresan sitter Caros mest och funderr, dels för att Geredan inte verkar vara på prathumör, men mest för att han har fått en hel del att tänka på under de senaste dagarna. Vem var den där kvinnan Caros hade träffat i smedjan egentligen? Geredan hade ju visserligen sagt att det endast var en gammal vän, men Caros kände på sig att det var något mystiskt med henne. Och varför hade Geredan och Castin varit så angelägna om att bli av med honom, så det kunde prata ifred. Ursäkten med att han skulle få tråkigt verkade, tycker Caros, något misstänkt. Allt detta har gjort ett visst intryck på honom, men det som påverkat honom mest under resan är Adara. Caros har, de senaste månaderna, börjat se på flickor på ett annat sätt än tidigare och Adara är på något sätt annorlunda än alla de andra. Han hoppas innerligt att han ska få träffa henne igen. När vagnen sedan, framemot eftermiddagen, stannar framför smedjan, skakar Caros av sig sina funderingar, hoppar vigt av vagnen och vänder sig mot Geredan. ”Ska jag hjälpa dig med vagnen och hästarna, mäster?”
Geredan kliver, även han, ner från vagnen och går fram till hästarna. ”Nej, Caros. Det behövs inte. Gå du hem istället.” Han ler. ”Vi ses som vanligt imorgon.”
”Tack så mycket, mäster. Adjö, mäster.” Säger han med en nickning och börjar gå hemma.

Caros snabbar sig hem och finner där sin mor och far vid matbordet, halvvägs genom middagen. ”Hej, hjärtat.” Säger hans mor och tittar upp. ”Kom och sätt dig och ät.”
”Ja, mor.” Säger Caros, kysser sin mor på kinden och sätter sig på sin plats vid matbordet.
Hans far lyfter upp fatet med potatis och räcker över det till Caros, som tar emot det och börjar lägga upp.
”Var det en trevlig resa, min son?” Frågar hans far honom. ”Geredan verkade tycka att det var väldigt viktigt att du följde med.”
Caros ställer ifrån sig fatet och börjar ta för sig av köttgrytan. ”Ja, far. Det var mycket trevligt.” Han tar en lagom tugga, innan han fortsätter. ”Vi hälsade på en vän till Geredan. Castin.”
Caros mor tittar förvånat på honom. ”Varför var det så viktigt att du följde med till honom?” frågar hon undrande.
Caros dricker ett par klunkar mjölk och rycker på axlarna. ”Det vet jag inte riktigt, men jag var inte ens med när han träffade honom.” Han tystnar någon sekund och fortsätter sedan. ”Eller, rättare sagt, jag blev presenterad för honom, men sen ville de prata gamla minnen och affärer och trodde att jag skulle få tråkigt. Så jag fick umgås med Castins dotter, Adara, istället. Hon var väldigt trevlig.”
Caros mor och far utbyter en blick och sedan börjar hans far skratta, medan hans mor ler lite försiktigt mot Caros. ”Vad hittade ni på då, Caros?”
Caros tittar först förvånat på sin far, men förstår sedan och rodnar häftigt. ”N-Nej, inget sånt, mor.” Han sväljer ett par gånger. ”Vi gick mest omkring i Castins trädgård och pratade. Och sen träffade vi Adaras farfar som berättade en historia för oss.”
Caros mor nickar och återgår till återstoden av sin mat. ”Nåja, det låter ju tämligen harmlöst.”

Medan Caros och hans familj äter sin middag och pratar, sitter tre män på ett värdshus i Keldesca och smider planer. De ser ganska misstänkta ut, då deras hy är väldigt blek och de har huvorna på sina mantlar långt uppdragna. Ytterligare ett ovanligt drag är den skorpion som alla tre har tatuerad på halsen. En av de tre hostar till lite, ser sig omkring så att ingen lyssnar och tar sedan till orda. ”Vi måste iaktta försiktighet och tålamod. Vi kan inte riskera att något går snett.”
En av de båda andra männen skakar sakta på huvudet och ler ett kallt leende. ”Du har alltid varit ohälsosamt försiktig, Irdan.” Hans leende slocknar. ”Vi borde snarare agera så snabbt som möjligt, så att fienden inte lyckas få reda på våra planer.”
Den tredje av männen nickar instämmande. ”Telin har rätt, Irdan. Det är knappast så att det inte har hänt förr.”
Mannen som talat först, den som tydligen hette Irdan, suckar. ”Det har du sannerligen rätt i, Bridor, men trots det. Vad gör vi om vi kommer och det visar sig att de väntar på oss? Det är för stor risk att bara rusa dit.”
Telin suckar tungt, kliar sig på hakan och funderar tyst i något dussin sekunder. ”Såhär då.” Föreslår han. ”Vi ger oss av mot hans hemby imorgon och reser sakta. Det är knappast så att vi har något annat val. Vi sticker ut ganska mycket.” Han tystnar någon sekund. ”Och på vägen försöker vi ta reda på hur mycket Brödraskapet, och pojken med för den delen, vet.” Han tystnar och Bridor tar vid. ”När vi sedan vet det, bestämmer vi oss för hur vi ska agera. Hur låter det, Irdan?”
Irdan sätter handen till hakan, lutar armbågen mot bordet och stirrar ut i tomma luften. ”Nåja. Låt gå för det. För eller senare lär vi få konfrontera Brödraskapet ändå.” Telin och Bridor nickar och alla tre sitter därefter tysta.

Nästa dag får Caros skynda sig till smedjan, eftersom han råkade försova sig lite. Han springer sista biten och öppnar dörren till smedjan, beredd på att få be om ursäkt till Geredan. Dock är han inte där. Kolbädden är slocknad, smältugnen är avstängd och Geredan står inte att finna. Caros blir något förbryllad, men rycker sedan på axlarna och går bort till kolbädden. Han vet ju vad han ska göra, så det är väl bara att sätta igång, så dyker säkert Geredan upp snart. Han plockar fram flinta och eldstål från en låda bredvid kolbädden och börjar slå gnistor mot kolen. Till sist fattar en av kolen eld och Caros blåser försiktigt på elden, så att den ska sprida sig. När den har spridit sig till ungefär halva kolbädden, plockar Caros fram upp en blåsbälg som ligger på golvet under kolbädden. Han riktar bälgens munstycke så som Geredan lärt honom och börjar sedan pumpa. Efter någon minut har elden spridit sig till hela kolbädden, och även slocknat så att endast glöden är kvar. Caros lägger undan blåsbälgen, går fram till smältugnen, öppnar bränsleluckan och kastar in ett par spadar kol, innan han med det tidigare nämnda eldstålet och flintan sätter fyr på det. Allt eftersom elden tar sig matar Caros den med mer kol, tills ugnen har den temperatur han behöver. När det är klart, sätter Caros igång med dagens arbete. Några spadar, ett par plogar och några högafflar.

Efter någon timmes arbete, öppnas dörren och Caros vänder sig snabbt dit. Han hade hoppats att det var Geredan, men det visar sig vara en medelålders herre som vill hämta några verktyg. Caros letar snabbt upp verktygen, får betalt av mannen och återvänder sedan till arbetet. Framåt lunchtid, har Caros arbetat sig igenom ungefär hälften av den dagens arbete och han bestämmer sig för att ta en kort paus. Han går bort till det enda bord som inte är fyllt med smedsverktyg, till hälften lagade redskap eller liknade och sätter sig ner. Han plockar fram lunchen han hade tagit med sig hemifrån; några smörgåsar, ett äpple och en flaska mjölk och börjar äta med god aptit. Halvvägs genom lunchen, öppnas dock dörren och Geredan kommer in med en väska i ena handen. ”God middag, Caros” säger han lugnt och ler vänligt. ”Jag ber om ursäkt för att jag inte var här imorse, men jag var tvungen att hjälpa en av drängarna med dörren till stallet. Gångjärnen var genomrostade och ett par av dom hade redan fallit av.”
Caros nickar och reser sig upp. Ingen fara, mäster. Jag visste ju vad jag skulle göra.”
Geredan sätter sig på en pall invid kolbädden. ”Återgå du till din lunch nu, Caros. Så ska jag lära dig något nytt sedan. De andra jobben kan vänta.”

Caros, som genast blev nyfiken på vad Geredan ska lära honom nu, skyndar sig att äta upp återstoden av sin lunch och tittar sedan mot Geredan, som skrockar. ”Du är visst fortfarande lika ivrig att lära dig saker som för ett par månader sen.” Säger han med ett leende. ”Nåväl…” Geredan plockar fram en bit smidesjärn och går därefter fram till kolbädden. ”Kom Caros. Nu ska du få lära dig att smida vapen.” Säger Geredan med ett spjuveraktigt leende. Caros, som knappt tror sina öron, flyger upp från stolen och nästan springer bort till kolbädden. Geredan skrockar en andra gång, plockar fram en tång och räcker över den till Caros. ”Ta smidesjärnet med tången och lägg in den bland kolet, mitt i kolet så järnet är helt täckt av kol.” Caros greppar tag om smidesjärnet med tången och för in den i kolbädden. ”Nu måste du vrida och vända på järnet några gånger så att där kommer rejält med kol på det. Därefter tar du ut det och går bort till städet där borta, för att hamra in kolet.” Caros gör som han blev tillsagd och när han tittar på Geredan ser denne mycket nöjd ut. Väl borta vid städet, plockar Geredan fram en hammare och räcker den till Caros, som tar emot den i sin vänstra hand, eftersom han har tången i sin högra. ”Nu ska du hamra in kolet i järnet och samtidigt försöka forma det till önskad form. Den här järnbiten räcker bara till en kort klinga, ungefär som en matkniv, men det är bra att börja med. När man hamrar håller man alltid tången i sin vänstra hand och hamrar med den högra, eftersom man har bättre precision i den. Vänsterhänta personer gör naturligtvis tvärtom.” Caros byter kvickt hand på hammaren och tången, lägger smidesjärnet mot städet och börjar hamra. Medan han hamrar studerar Geredan noga honom och ger honom tips då det behövs. ” Hamra hårdare, Caros. Annars får du aldrig den form du vill ha.” Caros börjar hamra hårdare och ungefär en halvtimme senare är järnet format till ett, ungefär, 20 centimeter långt, ganska tunt blad. Geredan tittar gillande på resultatet. ”Hela biten kommer dock inte att bli klinga.” Säger han och visar på bladet. Utan ungefär 10 centimeter är det som kallas tånge. Det är där man fäster hjaltet sedan. Nu måste bladet vällas. Det innebär att du böjer bladet fram och tillbaka några gånger, vilket ger dig ett jämnare och renare stål.” Caros tar en tång till från bordet bredvid dom och greppar, med denna också, stålet och börjar böja det fram och tillbaka. Sakta, för att inte tappa eller skada stålet. När han böjt det fram och tillbaka kanske tio gånger håller Geredan fram handen och Caros räcker över det vällda stålet, i ena tången. ”Det ser bra ut. Nu är det dags för den riktiga formgivningen.” Geredan tar en fil från bordet bredvid dom och räcker, tillsammans med bladet, över den. ”Du måste fila ner den del som ska vara tången, så att den blir betydligt smalare, annars kommer hjaltet bli alldeles för brett. Därefter filar du till formen på själva klingan, detta kan göras på väldigt många olika sätt, men eftersom detta är ditt första verk, föreslår jag att du gör en avsmalnande klinga.” Caros nickar och börjar sedan fila, med mycken noggrannhet.

Filandet är den del av processen som tar längst tid, bortsett från att göra hjaltet förstås, och efter någon timmes noggrant filande, lägger Caros undan filen och går sedan fram till Geredan, som sysselsatt sig med annat under tiden. ”Jag tror att filningen är färdig nu, mäster.” Säger Caros och håller fram det färdiga bladet.
Geredan tar emot det, synar det noga och nickar sedan gillande. ”Det är bra, Caros.” Han räcker tillbaka bladet. ”Nu ska det härdas också. Och till skillnad från när vi härdar vanliga redskap, ska du endast doppa bladet under ungefär en sekund, annars blir det för hårt.” Geredan pekar på kolbädden och den spann med vatten som står bredvid. ”Lägg in bladet i kolbädden tills det blir riktigt varmt, därefter doppar du det snabbt i vattnet och låter det sedan svalna av sig själv. Förstått?” Caros nickar, går bort till kolbädden och sätter igång. När bladet är härdat och svalnat, tar han upp det i ena handen och tittar på det. För att vara hans första så såg det inte så dumt ut. Geredan, som sett att han är klar, kommer upp bredvid och nickar gillande. ”Sådär ja, ” Säger han ”nu är det bara en sak kvar att göra. Du ska lägga in det i kolbädden under några sekunder, så att det blir ganska varmt och därefter ska du låta det svalna av sig själv.”
Caros tittar förbryllat på Geredan. ”Men mäster… Jag har ju precis härdat det. Ska jag göra det igen?”
Geredan ler förstående. ”Nej, inte härda det. Så varmt får det inte bli. Du förstår, när man härdar bladet så uppstår spänningar i det och om man inte neutraliserar dessa spänningar, så kommer bladet att splittras så snart man slår det mot något.” Caros nickar och gör som han blivit tillsagd. När han sedan tar ut bladet ur kolbädden, lägger han det på bänken bredvid och vänder sig mot Geredan. ”Nu, Caros…” Säger denne. ”…ska du ta bladet i tången och ta med dig alltihop hem och låta det svalna där. När det har svalnat, ska du syna det mycket noggrant och försöka se vad du kanske kunde ha gjort bättre med den, men även vad du lyckades bra med. Och när vi börjar imorgon vill jag att du berättar vad du hittat för mig, förstått?” Caros nickar, säger adjö och går därefter ut ur smedjan. Ute är det, sedan länge, mörkt och Caros skyndar hem, för att inte missa kvällsvarden.

Väl hemma lägger Caros bladet ute på bakgården, för att det ska svalna snabbare och därefter slår han sig ned vid matbordet, eftersom kvällsvarden, nästan, är färdig. Han äter snabbt, men med god aptit och skyndar sedan ut för att hämta det, nu svala, bladet. Han tar med sig bladet upp på sitt rum, tänder lagom med belysning och sätter sig sedan på sin säng för att granska bladet. För att vara det första blad han någonsin gjort, så ser det faktiskt inte så tokigt ut. Det är rakt, välformat och kanske bara lite för brett. Dock upptäcker han att en del av kolen fortfarande syns tydligt och att stålet inte är riktigt så jämnt som han skulle vilja ha det. Han noterar detta i minnet och synar sedan resten av bladet. I övrigt ser bladet bra ut och Caros är nöjd med sin insats. Med denna slutsats lägger Caros undan bladet och går och lägger sig. Trött efter dagens arbete, somnar han snabbt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *