Snölyktan

18 augusti 2003

”Vet du att elden kan vara en port till en annan värld?”
Så hade Jannikes bästa vän Lia sagt, och Jannike såg noga till att minnas orden, på samma sätt som hon sparade allt annat som kunde vara till nytta. Hennes mor, däremot, hade aldrig sett meningen med att släpa hem tygstumpar från sopcontainrar, för hon trodde inte att det fanns några enhörningar att klä i de badkarstvättade spetsarna.
Nu låg Jannike på mage i snön, och såg lugnt in i en snölykta. Skogen omkring henne var dunkel och över natthimlen smög snötyngda moln som väntade på att få släppa ifrån sig sin börda. Hon var inte säker på att Lia hade rätt, och inte heller på att hon själv skulle kunna öppna porten i elden – om den fanns där – men om det inte gick kunde hon stanna i skogen. Det fanns inget där som skrämde henne, och hon tyckte inte att det var någon idé att gå hem.
Jannike rörde lite på benen och rynkade pannan. Det var en månad sedan de flyttade. Pappa hade fått ett nytt jobb som höll honom hemifrån så mycket att han knappt syntes till längre, mamma var upptagen med nästan nyfödde lillebror och Lia var kvar där de bodde förut. Det kunde lika gärna ha varit en dal full av drakar mellan dem, istället för 120 km grå motorväg. Nej, hon tyckte inte att hon hade något att gå hem till.
Snö föll från ett träd i närheten och avbröt Jannikes tankar. Nej, nu måste jag koncentrera mig. Hon fortsatte att avspänt se in i ljuset som brann mellan snöbollarna. Lia hade sagt att det inte var någon idé att försöka tvinga fram porten, bara man väntade på den skulle den komma. Lia, Lia, eldfängda Lia med tusentals idéer i en brunn som aldrig sinade. Jannikes mamma hade verkat besynnerligt lättad när flickorna kramat varandra farväl, och snörpt på munnen när de lovade varandra att de skulle träffas igen, ofta.
Jannike kände hur hon började bli ett med skogen, ett med snön, ett med ljuset. Hennes tankar flöt bort och hon tyckte att hon blev en ljuslåga, vit och fladdrande i en stilla bris. Så blev vitheten en virvel, och hon färdades genom ljus tills hon inte hade någon uppfattning om vare sig riktning eller tid längre.

Hon landade på ett golv av glas, ruskade på sig och insåg att hon tagit kroppslig form igen. Hon var i ett rum med väggar av suddigt glas. Ett mjukt sken pulserade bakom väggarna. Jannike såg sig omkring, fann en öppning i glaset och följde en smal gång tills hon kom ut i solljuset. Men det var inte vanligt solljus, och världen det sken på var inte heller vanlig.
Hon såg vackra ängar, böljade kullar och blekgröna träd med frukter som glimmade som guld. En porlade bäck skrattade då den plaskade mot svarta stenar, och slängde upp diamanter över gräset. Långt borta skymtade berg och slott och överallt fanns det bleka, mjukt pulserande ljuset från en sol som inte syntes.
Jannike tog några steg över det glittrande gräset och ur en buske steg vita varelser upp. De påminde om älvor, med vita kläder och bleka vingar, men var lika stora som hon själv. De flög fram till henne, rörde vid hennes hår och dansade omkring i vinden.
”Välkommen”, sjöng de, och deras röster var ett leende som tillhörde träden och marken och himlen.
”Tack”, sade Jannike försiktigt. Hon kände sig något överväldigad. ”Var är jag?”
”På en annan plats än den du kom från”, svarade en av varelserna, fortfarande med ett förtjusande leende.
”Åh”, sade Jannike.
Älvorna – för det var vad hon såg dem som – tolkade hennes tystnad som uppmuntran och tog hennes händer och förde henne med sig.

När kvällen kom och en silvrig måne steg över träden släppte de enhörningarna de ridit på under dagen och satte sig i en dunge och åt saftig frukt. Den gav ny kraft åt lektrötta ben och Jannike tyckte att hon aldrig hade ätit något så gott.
”Trivs du?” frågade den första älvan.
”Vill du stanna hos oss?” undrade den andra.
Den tredje flätade ett armband av långa blad och knöt runt Jannikes arm.
Jannike skrattade.
”Jag vet ju inte ens var jag är”, sade hon och torkade bort vitt fruktkött från läpparna.
”Spelar det någon roll?”
”Det är klart det gör! Om jag inte vet var jag är vet jag ju inte hur jag ska komma hem.”
”Men vi trodde inte att du ville komma hem”, sade den andra älvan.
”Nej… Jag ville ju inte det”, medgav Jannike.
”Nej.”
”Nej.”
”Nej.”
Jannike såg på de tre vita älvorna och funderade.
”Om jag stannade här”, sade hon, ”skulle jag stanna för alltid då?”
”Ja!”, utbrast älvorna i en skimrande kör. ”Och du skulle alltid vara med oss och vi skulle alltid ha roligt och du skulle alltid vara glad!”
”Du skulle alltid vara lycklig!”, tillade den andra älvan med ett strålande leende.
Jannike skrattade igen.
”Nej, nu överdriver ni. Man måste ju vara ledsen ibland också, så att man kan bli glad igen.”
Älvorna såg konfunderade ut. Sen kom deras leenden tillbaka och de upprepade: ”Nej, du skulle alltid vara lycklig.”
Jannike skakade på huvudet.
”Nej, det tror jag på. Pappa säger att för att man ska uppskatta solen så måste det regna ibland, på samma sätt som man inte kan uppskatta att man mår bra om man inte vet hur det känns att må dåligt.”
Men älvorna nekade frenetiskt och spädde på ännu mer: ”Vi skulle alltid leka och dansa och fånga enhörningar och du skulle alltid vara lycklig.”
”Men jag vill inte leka för alltid. Jag ska bli vuxen och bli upptäcksresande!”
Jannike såg sig olustigt omkring. För första gången sedan hennes fötter nuddat glasgolvet kände hon att den här platsen inte var fullkomligt underbar. En liten, mörk klump av obehag hade planterat sig i hennes mage och hon såg att allt inte var så vackert som hon först tyckt. Alla färger var bleka och månljuset kändes som en hal, plastig hinna. Älvorna var nog inte så sprudlande ändå; när hon tittade noga på dem påminde de mest om de påklistrat leende kvinnorna i tidningarna som Lias syster läste. Lyckan som tycktes leva allting – i träden, i vinden, i vattnet – blev plötsligt bara en yta. Och under ytan fanns… ingenting.
”Du vill inte stanna”, konstaterade den andra älvan.
”Nej”, sade Jannike. ”Förlåt”.
De reste sig upp. Så förvreds den andra älvans ansikte i en ohyggligt ful grimas och hon skrek: ”DU SKULLE JU BLI LYCKLIG!”
Jannike ryggade några steg och förvånade sig själv med att vråla tillbaka: ”Men jag var LYCKLIG!”
Sedan välte världen över ända och hon förvandlades till ljus igen. Ljuset färdades i kyla. Kylan blev blöt.
Någon skakade hennes axel. Långt borta hördes en röst.
”Jannike! Jannike!”
Hon rullade runt.
”Eh… Mamma?”
Hon sveptes upp av säkra armar och trycktes med ansiktet mot en sträv vinterjacka.
”Men herregud flicka! Vad gör du här i skogen på kvällen? Du kunde frusit ihjäl!”
Mamman borstade bort nyfallen snö ur Jannikes ansikte och skakade på huvudet.
”Lilla gumman, jag var så orolig! Du måste vara tokig. Det finns ingen annan förklaring.”
Jannike tittade på sina fötter.
”Förlåt”, mumlade hon.
Hennes mamma blinkade och sade skakigt: ”Jag… jag… Jag kan inte ens vara arg på dig, för jag är så glad att jag hittade dig. Kom så går vi hem.”
När Jannike traskade efter sin mammas rygg genom skogen såg hon ficklampor på avstånd; tydligen var det flera som letat efter henne. Hon bestämde sig för att hon valt rätt när hon återvände. Trots allt hade det varit dumt av henne att lämna sina föräldrar, och ännu värre att lämna Lia. Dessutom hade hon en lillebror nu – en lillebror som kunde läras upp till enhörningstämjare och drakdräpare.
Jannike log där hon gick.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *