Snösång

28 november 2005

Se fén som viftar med sitt spö
Skyar av stjärnor faller ner
Se undret som därefter sker
när de blir till vita flingors snö
Som döljer att jorden i sömnen ler

Osedd av många men ändå skön
Fast blicken rymmer något vilt
Och ändå strålar hon så milt
som månens silversken uppå snön
Ifrån verkligheten skonsamt skilt

Hennes spö river i himlens skyar
och lockar nattens kyla fram
Att fara över nordens land
när folket sover och vargar ylar
Vaggade i mörkrets trolska famn

Till iskristall blir hennes sång
täcker både älv och sten
Snuddar böljande norrsken
omformat evigt natten lång
Ljudande av ljuva himlaskratten

En stjärna hon på pannan fäst
Strålandes i mörkret klar
visar vägen som hon tar
Hon bjuder dig till vinterns fest
Där fotspåren dina dröjer kvar

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *