Snöspår

29 november 2010

En gammal novell. Jag lägger upp den eftersom den passar årstiden.

Jag tyckte om att vara den första som satte sina spår i nyfallen snö. Så fort de sista flingorna hade lagt sig till rätta var jag ute och drog in den isiga luften. Glass, det luktade nästan glass. Molnen lättade och solen som klättrade över horisonten kastade spjut mellan träden när jag sprang genom skogen, morgonbländad. Snön var puderlätt och flög omkring mig.
Efter en stund korsade jag ett spår av små, små kloförsedda fötter. Så någon hann före mig idag. Jag skrattade och sparkade upp extra mycket snö. Då var det som att morgonen tvekade och luften blev gråare.
”Du”, sade en röst.
Jag vände mig om och såg en lång kvinna helt klädd i vitt. Huden var blek, håret nästan genomskinligt. Runt henne svävade morgonljuset, instängt i snöstoft.
”Svarar du inte när du blir tilltalad, människobarn?”
Svarta ögon hängde som en tung kedja runt min nacke.
”Jo”, pep jag.
”Jag har sett dig förut”, sade hon. ”Du tycker om att sparka sönder det som är mitt. Det ska du sluta med. Jag har levt länge och det är inte mycket som roar mig längre. Men jag njuter av synen av orörd snö. Låt mig fortsätta med det, de korta stunderna innan skogen vaknar och tusen små fötter skriver sina hälsningar åt mig.”
Jag nickade stumt och kvinnan bleknade bort. Morgonen slutade tveka och kastade sig över himlen. När jag kom hem igen, något darrig i benen, berättade jag för mamma vad som hade hänt. Hon gav mig en lång blick, konstaterade att jag pratade dumheter och fortsatte med sitt. Men moster, som var på besök över julen, vinkade mig till sig.
”Det var Vinterfrun”, sade hon. ”Lova mig att lyda henne. Hon gör hemska saker när hon blir arg.”

***

Det var vinterns sista snöstorm och den var underbar. När vinden mojnade var himlen fortfarande lilagrå och alldeles utmattad. Jag stod på trappan och luktade: snö, snö, överallt snö, tung och blöt. Solen hade nästan gått ner och det ryckte i mina muskler. Nej, jag kunde inte låta bli. Bara en liten stund. Det var ju mörkt, hon skulle nog inte se mig.
Men jag hade inte hunnit långt förrän kylan snodde sig som ett rep runt min hals. Det rev till och jag snubblade bakåt, halvt sittande i snön. Vinterfrun var inte vit längre, utan grå. Hon såg gammal ut och rösten var hes när hon talade.
”Det går visst inte att skrämma dig”, sade hon och i mörkret såg det nästan ut som att hon log. ”Du förstörde min sista storm och jag är trött på dig. Och eftersom du inte tror på hot, har jag tagit med mig någon som ska lära dig en läxa på riktigt. Hon är bra på sådant, så många som hon har fått lära sig själv… Inte sant, syster?”
Först såg jag ingen annan. Sedan framträdde en annan kvinna, också hon grå men yngre, en bit bakom Vinterfrun. Hon sade ingenting, men jag kände igen hennes ansiktsuttryck. Det var så mamma brukade titta på moster när moster pratade om pinsamma minnen från när mamma var liten.
Vinterfrun skrattade lite. ”Spara inte på effekterna, Vår”, sade hon och pulsade iväg i det blöta som en gammal halt kråka.

***

Jag vet inte riktigt hur länge jag var med Vår eller var vi var. Det var som att tiden försvann, och ändå måste den ha fortsatt röra sig. Jag såg hur hon började lysa inifrån och det gråa blandades med grönt och brunt.
”Det är dags”, sade hon, och jag blev nästan ivrig och glömde bort att det var ett straff jag skulle få. Hon rörde vid min panna och det kändes som att jag flög. Sedan revs jag itu. Jag splittrades i tusen, miljoner och ännu fler. Jag föll. Jag var genomskinlig, grå som hennes ögon, och varje gång jag slog i marken smälte lite snö.

Det här var egentligen ett första utkast och novellen skulle bli längre. Jag hade tänkt att jaget och Vinterfrun skulle mötas tre gånger – sagotalet tre, ni vet. Men det har aldrig blivit av att jag har skrivit dit den biten (utkastet skrevs i början av 2008) och det var tråkigt att bara ha den liggande på hårddisken. Jag tycker att den funkar i ofärdig form också.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *