Sorg

6 oktober 2004

Där stod jag och blickade ut över slätten. Följde floden, som rann ett tjugotal meter nedanför mina fötter, med blicken. Floden som tog hans liv, min väns liv. Jag minns fortfarande dagen det skedde. Han och jag hade blivit förrådda av våra egna och hade blivit tvungna att fly bergsvägen. Vi visste att chansen att överleva hoppet var liten, men den fanns där ändå.
Vi lovade varandra att återvända hit till denna plats, efter kriget, om vi överlevde. Samtidigt hade vapenskrammel hörts. Vi omfamnade varandra en sista gång och hoppade ned i floden. Det var sista gången jag såg honom. Det hade varit höst och vattnet hade varit väldigt kallt. Sen minns jag inte mer, men jag hade överlevt. Men vad hade jag att leva för? Förrådd av mitt land, mist min bästa vän och alla mina släktingar hade dött i det efterföljande kriget. Jag kunde lika gärna följa dem till dödsriket, min tid här på jorden är slut. Jag gick närmare kanten och kunde då höra flodens brusande. Jag slöt ögonen och lutade mig framåt samtidigt som jag ropade: “Jag kommer.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *