Sorg, på mer än ett sätt.

13 februari 2005

Ett klot av flammande eld skar genom luften. Ett sprakande ljud, som om luften själv stod i lågor kom från det flygande infernot, som med enorm hastighet penetrerade den kyliga kvällen. Narach kunde inte annat än stirra med fasa, hans stålgrå blick for över förödelsen nedanför honom, han hade aldrig kunnat föreställa sig sådan destruktion. Hela hans värld hade blivit ett enda kaotiskt virr varr av rök och lågor, som delvis dämpades av det töcken som infann sig i hans hjärna. Hans sinne verkade helt inringat i en tjock dimma och han var bara delvis medveten om vad som hände.
Narach märkte att han stod på knä i det våta gräset, han undrade som kortast hur han hamnat där. Han fick svar när han försökte resa sig upp, hans ben ville helt enkelt inte bära honom längre. Så han förblev på knä där han satt och tittade ner i den rökfyllda dalen, dalen med den lilla byn som han i hela sitt liv kallat hem.
På en kulle söder om staden inte mer än några hundra meter ifrån den plats, precis utanför skogsbrynet där Narach satt, stod en man med svart och hår och en lika svart mantel som fladdrade bakom honom i vinden. Mannen såg inte Narach och skulle antagligen inte ha brytt sig heller om han hade, han var fullt upptagen med att begrunda den förödelse han skapat nedanför sig. Med ett leende på läpparna såg han hur hans krafter tillintetgjort den, en gång så fredliga, lilla byn.
På gatorna i byn fanns det fortfarande människor som alla sprang omkring i panik för att undkomma elden, försökte fly från de hemska lågorna. Men ingen visste vart de skulle ta vägen så alla sprang omkring åt olika håll. Skräcken stod skriven i deras ansikten och kunde höras i deras förtvivlade skrik som inte verkade ha något ende.
Som om en järnnäve plötsligt slutit sig om hans hjärta hörde Narach hur den onda trollkarlen åter tog till orda där han stod på kullen med manteln böljande i vinden. Hans ord bar med sig en kraft som kunnat få berg att rasa och hav att koka. Det var inget språk som Narach någonsin hade hört, men ordens innebörd stod klart för honom, förödelse. Förödelse och ondska var den makt som trollkarlens ord besatt. Narachs hjärna ville explodera i ett försök att undkomma denna fasansfulla röst som kunde höras på mils avstånd.
Med fasa såg Narach hur ytterligare ett eldklot tog form ovanför trollkarlens utsträckta hand. Först bara som en röd flamma sedan som en brasa och till slut det brinnande inferno som upprepade gånger slungats mot den försvarslösa byn. Det sprakande ljudet kunde åter höras, och Narach tittade ner i förtvivlan, han såg på det gröna gräset under sig och försökte att stänga ute ljudet av den fruktansvärda magi som rullade ner över hans by. Det fungerade till en början men när han hörde ljudet hur ännu ett av eldkloten slog ned i något av byns byggnader såg han åter upp, och hans hjärta sjönk åter i hans bröst.

Det var över… Narach kunde äntligen resa på sig, men hans ben vacklade oroveckande under honom då han tog några stapplande steg. Gräset under hans bara fötter var kallt och fuktigt men han brydde sig inte, allt han såg var den hög av förkolnat trä cirka 200 meter bort som för bara några timmar sedan varit hans hus, det hus hans pappa, skogsarbetaren Thrall, hade byggt. Nu låg han begravd i sitt eget raserade verk. Det steg fortfarande upp rök från det som en gång varit ett trevligt litet hus i en fredlig liten by intill en vacker skog.
Narachs tankar rusade till en början okontrollerat genom hans huvud men saktade efter ett tag in och började flöda i en så när normal takt. Han blev förvånad över att han inte kände mer sorg, hans mor och far låg båda begravna framför honom och han kunde inte frambringa en enda tår. han lät blicken åter svepa över ruinerna av hans gamla hus i ett försök att känna något över huvudtaget, men han kände inget. Han var bedövad på något vis, det kändes inte som om det var han som stod där, det var som om han såg alltihop genom någon annans ögon, som om hans kropp och tankar inte var hans egna utan någon utomståendes som inte förstod vad som just hade hänt, vad det var han såg.
Långsamt vände han bort blicken och började gå bort från resterna av huset för att aldrig återvända…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *