Sorgens Ögon

8 februari 2005

Det var släckt i huset när Tardon steg in i sitt hem en mörk vårnatt. Han stängde snabbt dörren för att inte släppa in kylan i det uppvärmda huset. Han noterade att det fortfarande glödde svagt i eldstaden medan han tog av sig sin tjocka vintermantel och stegade genom det stora rummet. Han stannade upp, och lyssnade. Tystnad. Han kunde inte höra något som tydde på att hans fru eller barn var vakna, och tur var väl det. Skulle barnen vara vakna såhär sent, tänkte han, skulle de förmodligen inte komma upp på morgonen.
Han styrde stegen mot trappan som ledde till övervåningen, och om han hade brytt sig om att titta in i arbetsrummet hade han förstått att något inte stod rätt till. Men Tardon brydde sig inte om att titta in, han ville bara upp till säng, och lägga sig bredvid sin fru, och sova ut, tills långt in på morgondagen. Han stegade upp för trapporna, och när han satte första foten på övervåningens nötta golv slog något till honom i bakhuvudet. Han föll framstupa på golvet och rullade över på sidan, och han kunde se sin fru, deras två barn, och två maskerade män. En av männen höjde sin kniv, och stötte mot ett av barnen.
Plötsligt ändrades allt. Hemmet försvann tillsammans med männen, frun och barnen, och allt som Tardon kunde se var en vattenyta, och det gick att skymta två stirrande ögon nere i djupet.
”Kom till mig,” hördes en mjuk, viskande kvinnoröst. ”Jag väntar. Du är redo… Kom till mig… Kom… Du är redo… Redo… Du är…” Rösten ekade högre och högre runt honom, och till slut slungades vatten massan upp mot honom och…

Tardon vaknade med ett ryck och satte sig flämtade upp. Han såg sig omkring i det mörka rummet, och för en sekund trodde han att allt varit en dröm. Han vred på huvud för att se ner på sin fru, men nej. Det låg ingen bredvid honom. Den andra sänghalvan var tom och oanvänd, precis som den varit de senaste tre åren. Jamarel var borta, och så var även hans barn. Borta.
I tre år hade drömmen hemsökt honom. I tre år hade han återigen bevittnad mordet på sin familj. I tre år hade han sett ögonen i djupet, och hört den viskande rösten. Och nu visste han äntligen vad man måste göra. Han hade haft det på känn i ett flertal månader, men han hade inte varit säker förrän några veckor sedan. Ut genom fönstret kunde han trots den mulna himlen skymta gryningsljuset, så han såg ingen mening med att försöka somna om, speciellt inte eftersom han visste att han inte skulle kunna det. Han somnade aldrig om efter den där drömmen. Aldrig.
Han reste sig ur sängen, klädde på sig och gick sedan ner till nedervåningen. Allting såg ut precis som det alltid gjort. Dörren till arbetsrummet var stängd, sällskapsrummets eldstad glödde svagt, och fåtöljerna såg ut att ha varit orörda en längre tid. Tardon använde nästan aldrig något annat rum än arbetsrummet längre. Han såg inget annat som nödvändigt, inte efter att hans familj togs ifrån honom. Nej, det fanns inget kvar för honom, och det skulle aldrig finnas något, någonsin. Han tog på sig sin mantel och steg ut. Morgondimman låg fortfarande tjock över Naithars gator och kylan bet i huden på honom. Det blev sällan varmt i Naithar förrän den sena sommaren, och dit var det fortfarande ett par månader kvar.
Han gick fram längs de näst intill folktomma gatorna tills han stod på kanten till klippan som staden stod på. Han kunde inte se speciellt långt ut över havet, inte med den tjocka dimman, men han visste precis vad han skulle se. Han skulle se havet som sträckte sig ända till horisonten, och både åt öster och väster skulle han kunna se höga bergstoppar. Från platsen han stod på skulle han rakt ut kunna se den skogsbeklädda Agurs Ö.
Han vände sig och började stega mot stadens västra port. Stenporten var hög och tillräckligt bred för att tio man skulle kunna gå jämsides ut genom den. På vardera sidan stod höga vakttorn i anslutning till stadens höga mur. Porten var öppen och den grupp vakter som stod vid kanten sade inget när Tardon traskade ut mot landsvägen. Han hade gått den här vägen många gånger på senaste tiden, alltid på morgonen, för att söka efter sitt svar. Samtidigt som han stegade ut i dimman hörde han vinden susa förbi honom, och orden vinden förde med sig var tydliga. Kom till mig. Det var första gången det varit så tydligt. Tidigare hade han endast uppfattat delar av det, eller bara känslan av vad han borde göra. Men nu visste han. De äldsta böckerna i stadens bibliotek hade haft svar på de frågor han själv inte kunnat svara på. Böckerna och drömmarna hade gett honom svar. Svar och hopp om en framtid vars vardag inte var mörk och dyster, en framtid där han skulle vara lycklig istället för nedbruten. Pengar hade han inga längre, de hade långsamt försvunnit samtidigt som han började försumma sitt arbete. Nu skulle han äntligen finna frid.
Han styrde stegen längs vägen som ledde genom skogen. Följde han den tillräckligt länge skulle den föra honom genom Marad-passet och in mot landet. Så långt skulle han dock inte, utan hans väg var en annan. Han svängde av från vägen och styrde stegen in på en stig som han aldrig skulle ha lagt märket till om han inte visste att den fanns där. Drömmen hade talat sanning, medan han gick längs stigen blåste vinden upp mot honom. Kom närmare. Närmare mig nu. Du är nära, snart framme.Den mjuka, viskande rösten ekade i honom, eller runt honom. Tardon kunde inte säga vilket. Han visste bara att han måste följa stigen, att det var den enda vägen.
Det tog inte särskilt lång tid för honom att ta sig genom skogen och ta första steget ut på den kala klippavsatsen som löpte utmed havet. Dimman låg fortfarande tjock, trots att han, någonstans i öst, kunde skymta solen. Men han fann det inte konstigt, inte med tanke på att dimman ofta låg över Naithar flera dagar i streck. Ingen visste varför, men ingen brydde sig om att reda på svaret, heller. Det hade alltid varit så, och det fanns ingen anledning till att ändra det.
En hård vind slog plötsligt upp mot Tardon utan att verka vilja avta. Istället växte den i styrka tills han nästan föll omkull. Dimman omkring honom tjocknade märkbart och vinden slet i hans mantel.
Han fortsatte fram längs klippan samtidigt som vinden verkade kämpa för att vräka omkull honom och dimman skrämma honom. Med tunga steg tog han sig fram till en trappa. Trappan hade han sett i drömmarna många gånger, och han visste att samtidigt som han klev ner från sista trappsteget var det bara några steg kvar till kanten, och därifrån var det ett långt fall ner till havet. Vinden avtog helt och dimman tycktes lätta rakt framför honom, och först då steg rädslan i honom till ytan. Vad skulle han se om han tittade ner från kanten? Vad fanns där, som kallat på honom? Du har nästan kommit till mig nu. Du är nära, så nära. Kom hit nu. Kom hit! Det sista ekade så högt i Tardons huvud att han nästan tappade balansen. Med ett par tveksamma steg var han framme vid kanten. Dimman hade försvunnit helt, men bara strax runt honom, och ända ner till havet. Det måste ha varit femtio fot ner från platsen han stod på. Rädslan växte i honom trots att vinden låg stilla och trots att dimman avtagit. Det fanns något som skrämde honom. Närvaron av något… Något han aldrig känt tidigare.
Med en osäker blick såg han ner mot havet. Han hade väntat sig se stora vågor, eftersom han kunde höra vågorna slå mot klipporna, och han hörde vinden blåsa starkt överallt, utom precis där han stod. Nedanför honom låg vattnet dock helt oberört av både vind och strömmar. Det som fanns där var däremot tillräckligt för att få hans nackhår att resa sig, och för att få ilningar att rusa längs ryggen på honom. Ögonen. Nere i djupet kunde han skymta två stora, svagt glödande, blå ögon som stirrade på honom. Ögonen såg inte ut som något han sett tidigare, de var… Djuriska, samtidigt som de var något av det mest övermänskliga han någonsin skådat. Du är här. Förena dig med mig nu. Ta det sista steget. Det är bara ett steg kvar nu. Bara ett. Kom till mig nu.
Tardon tvekade. Svetten rann längs hans panna medan han stod där, och velade. Skulle han verkligen stiga ner? ”Varför?” Han hörde sig själv säga orden, och visste omedelbart att det var fel. Allt var fel. VARFÖR?! Kraften i den djupa rösten fick hans ben att skälva. Och det var inte bara han som skälvde, utan utropet dånade mellan klippväggarna med en sådan kraft att klipporna skakade till. Varför har du kommit hit? Varför har du tillbringat de senaste tre åren med att sörja? Varför har du tagit dig hit till mig? För att du vill få ett slut, människa. Så kom till mig nu. LYD MIG! Orden dånande som åskan själv och det fick paniken att växa inom Tardon. Skulle han kunna fly? Han skulle kunna vända om och springa. Kanske…
Tanken hann inte komma längre än så innan rösten återigen ekade mellan klipporna, och vreden var mer än tydlig. Lyd mig nu, så ska du få frid. Tveka, och möt min vrede. Rösten nästan tvingade honom till det sista klivet. Det fann ingen tvekan kvar i honom när han föll. Ingen tvekan, ingen rädsla. Han slog ner vattnet och sjönk ner i havet. Samtidigt som luften försvann ur hans lungor kände han hur något greppade tag i honom, och hur livet försvann ur hans kropp. Dimman slöt sig över klippavsatsen igen, och från havets djupa vatten spejade två ögon efter nästa person vars sorg blivit outhärdlig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *