Sorgestad, ett utdrag – Ett missfoster dör

9 december 2007

I somras lade jag upp de två första kapitlen ur Sorgestad (novellen jag håller på med). Resten av kapitlen blir färdiga alltför långsamt, så därför lägger jag upp ett litet urdrag ur den senare delen av boken. Hoppas det smakar :)

Natten över Sorgestad var precis som alla andra nätter under dess himmel. Mörk, kall och dyster.
Men en sällsam stillhet rådde innanför murarna, en stillhet som var ovanlig för en så hotfull plats. Stadens svarta andar gömde sig i sina gömställen, och till och med regnet hade dragit sig undan.
Lugnet före stormen.
Något skulle ske kommande dag. Det visste de oroliga andarna.
Ibland sprack molntäcket upp ovanför Sorgestad och de avlägsna stjärnorna strålade över ruinerna med sitt kalla ljus. Strålglansen varade endast ett ögonblick innan de svarta molnen återtog himlen.
Staden badade i ett stilla mörker.

Blek morgon.

”Jag måste tala med dig.”
Han tittade inte upp på Modra som ställt sig framför honom med sammanbiten min.
”Låt mig röka färdigt först”, sade Blek lågt och stoppade pipan i munnen igen.
Modra gick därifrån utan ett ord mer och Blek satt kvar, framåtlutad och med svart rök stigande från pipan.
Konstigt nog kände han sig lugn, trots det som han visste skulle ske idag. Baubas var död och uppdraget var slutfört. Nu var det bara belöningen som måste inhämtas.
Han rökte färdigt och reste sig. De andra packade ihop sina tillhörigheter och Blek gick förbi utan att titta på dem. Han gick åt samma håll som han visste att Modra hade gjort. Han rundade ett hörn efter några minuter och fann sig stå i en återvändsgränd.
När han såg de gulnade benen från en människa visste han att det här var platsen. Blek spände av sig bältet och lät det falla till marken. Pilbågen träffade gatstenarna med ett ihåligt ljud. Hans båda svärd följde efter.
”Var vill du göra det?” frågade Blek då han hörde Modra närma sig.
Ljudlöst närmade hon sig och Blek vände sig om för att möta henne.
”Du vet vad som kommer hända nu”, sade hon stelt.
Blek nickade. Han hade alltid vetat. Men trots det kunde han inte låta bli att känna ilska då han tänkte på det brutna löftet. De hade lovat honom.
”Och vad kommer att hända med min bror?” frågade han mörkt.
Modra slog ned blicken.
”Han kommer att bli behandlad så som lagen kräver”, svarade hon.
Blek fnös. Hittills hade lagen för honom betytt endast lidande och orättvisa.
Blek gick några meter bort från Modra in i gränden och vände sig mot henne då han stannat. Kvinnan drog en pistol.
”Jag är ledsen för att det måste sluta så här.”
”Jag är inte.”
Modra höjde pistolen mot Bleks bröst men tvekade. Hennes händer darrade. Det fanns en sak hon måste veta först.
”Varför?” frågade hon.
Blek stirrade mörkt på henne som om han ville att denna charad skulle ta slut någon gång.
”Varför vill du dö? Varför gör du inte motstånd?”
De stod tysta ett slag innan Blek svarade. Hans röst var raspig och full av ilska.
”Du vet inte hur det känns att vara jag”, mullrade han. ”Hur det känns att växa upp omgiven av hat och hån. Vad det innebär att inte vara någon, att vara en ingen. Det är något som du aldrig kan förstå!”
”Du är sjuk.”
Blek nickade.
”Ja, jag är väl det. För vem annars skulle vilja lämna detta paradis!”
Han vände blicken mot himlen och tystnade. Modra stod orörlig med pistolen i handen. Ett lätt duggregn svepte in gränden.
”Men du har rätt”, fortsatte äntligen Blek och tittade på Modra, ”jag är sjuk.”
Han pekade på sin tinning.
”Jag har varit sjuk en lång tid. Jag känner hur något pressar härinifrån, hur något sakta äter upp mitt medvetande. Mina sinnen ruttnar bort, Modra, och jag vet att jag inte har långt kvar. Jag håller på att bli galen. Sjukdomen äter upp lite av mig varje dag, och det finns inget botemedel för den här åkomman.”
Han lätt handen falla från tinningen.
”Gör slut på det”, sade Blek och han var lugn nu, ”gör slut på missfostret.”
Modra höjde pistolen med darrande händer. Hon försökte hålla tillbaka tårarna. Hon var ju gardesofficer Modra Eposi.
”Jag är ledsen, Blek.”
För första gången förvreds Bleks mun i vad som måste ha varit ett leende.
”Säg min bror att jag…”
Men han hann aldrig avsluta meningen.
Blek hade väntat sig att han skulle stå kvar medan livet rann ur honom men han hade fel.
Åskknallen hördes inte, rökmolnet syntes inte. En röd dimma uppstod framför honom innan den upplöstes i regnet.
Metallkulan borrade sig in i hans hjärta och han stapplade baklänges. Det fanns ingen värdighet, inget graciöst, i hur han tog de sista stegen innan han föll omkull. Blek rörde sig ryckigt, smärtsamt.
En döende människas sista dans.
Hans fötter stötte emot något och han föll över den kullvälta pelaren.
Blek förblev liggande med benen över den mossbevuxna stenen. Blodet rann ur såret på bröstet och bildade en pöl runt honom. Hans mun var vidöppen, precis som hans ögon. Kanske var det bara regnet som spelade Modra ett spratt, men hon tyckte sig se en ensam tår rinna nedför Bleks kind.
Bleks sista tår.
Hans lidande var över nu. Han hade funnit sin ro till slut.
Modra var sig själv igen. Gardesofficer Eposi hade fullföljt sitt uppdrag, gjort vad plikten krävde. Hon hade gjort allt som stod i hennes makt, och använt vilka medel som än funnits till hands. Brottslingen Baubas var död. Brottslingen Blek var död.
Rättvisa hade skipats.

När Modra kom tillbaka frågade ingen om dundret som de hade hört. Ingen mötte Modras blick, ingen utom Pastor.
”Kommer inte Blek?” frågade han förvånat.
Juraz gav honom ett snabbt ögonkast och Modra skakade på huvudet.
”Han har fullgjort sitt uppdrag i Sorgestad”, svarade hon stelt och ägnade sig förvånansvärt mycket åt sin packning, ”han färdas ensam nu.”
Juraz gjorde kyrkans tecken och mumlade en bön då ingen såg honom.
”Men…” invände Pastor, men tystnade hastigt.
Strid som gick förbi läkaren hav honom en tung klapp på axeln med sin kraftiga hand.
”Det är dags att fortsätta nu”, sade han bara.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *