Sorgestad – Kapitel 2

15 augusti 2007

KAPITEL 2 (Sökande efter ett förflutet)
Pastor vaknade med en storslagen huvudvärk. Han släppte ur sig ett oartikulerat ljud och blinkade med ögonen för att få stjärnorna att försvinna. Hans far hade varnat honom för alkoholhaltiga drycker.
“Du vet att du inte tål alkohol” brukade han halvt på skämt säga. “Det har du efter din mor.”
Nåja, det var alltid lätt att var efterklok. Även om Pastor nu hade svårt att ens samla sina hjärnceller till något som kunde kallas ett medvetande.
“Vatten” stönade han.
Det hade blivit en sen kväll. Eller snarare natt. Hans läkarkollegor hade ordnat en stor avskedsfest till hans ära. De fårskallarna firade varje tänkbart tillfälle. De trodde att han skulle på semester! Pastor skrattade. Han kunde se sina kollegors långa miner framför sig om han sagt att han inte alls skulle ta ledigt en månad utan ge sig av till Sorgestad. Vissa av hans vänner var vidskepliga och trodde att det spökade i ruinstaden. Pastor skulle komma tillbaka med ett triumfatoriskt flin på läpparna och bevisa en gång för alla att det bara var vidskepelse. Då skulle man kunna tala om långa miner.
På tal om vänner, var hade Gabril försvunnit föregående kväll? Pastor mindes att de gått till värdshuset där festen hållits tillsammans men Gabril hade inte varit där en timme innan han hastigt ursäktat sig och skyndat därifrån. Han hade betett sig konstigt sista tiden. Han hade kommit tillbaka för en vecka sedan efter att ha varit borta i mer än sex år. Mycket förändras på så lång tid och Gabril hade förändrats. Gud visste vad han upplevt. Av dem korta pratstunder de haft hade Gabril strukit runt i världen mestadels som soldat. Den senaste veckan hade han letat efter något dokument han skrivit, han hade mumlat osammanhängande om Sorgestad och om en flicka med mardrömmar. Gabril ville bege sig till den döda staden till varje pris. Pastor hade haft att göra med galningar innan och hans vän visade inga tecken på vansinne. Kanske hade vännen rätt? Dessutom ville Pastor inte lämna honom i sticket så han hade övertalat Gabril att ta honom med sig. Läkaren var inte rädd för Sorgestad. Hur kunde man känna skräck inför en hög med sten? Sjukdomar var mycket mer skräckinjagande än några påstådda spöken.
Han stapplade fram till den högfotade skålen med vatten där den upptog ett hörn i den lilla lägenheten. Pastor tog spjärn med händerna mot den osmyckade skålens hörn och betraktade bilden i spegeln som hängde ovanför skålen.
En oborstad version av honom stirrade tillbaka med röda, halvslutna ögon. Det ljusbruna – nästan halmgula – håret var rufsigt och spretade åt alla möjliga och omöjliga håll, svarta ringar under ögonen fick honom att se sjuk ut och ansiktets grå färg förstärkte bara bilden av honom som en svag, undernärd uteliggare. Pastor grinad åt tanken men klämde ihop läpparna när lukten av hans dåliga andedräkt nådde näsborrarna.
Han sträckte på sina stela armar och stänkte lite vatten i ansiktet. Det kalla vattnet fick honom genast att må en aning mindre som en landsstrykare och en blöt kam genom det korta hårrufset botade dess ostyrighet. En snabb rakning och några tiotal drag med tandborsten och krämen som innehöll soda och fluorid fullbordade förvandlingen av honom från ett nattdjur till en respektabel läkare. För inte sista gången lovade han sig själv att han skulle avböja nästa inbjudan, vem den än kunde tänkas vara från – även överläkaren!
Pastor tog fram sina glasögon från en låda i nattygsbordet bredvid sängen och gick in i nästa rum som var ungefär likadant som hans sovrum: vitspacklade väggar, gamla knarrande plankor som utgjorde golv, spartanska möbler och en smal, orörd säng.
Orörd säng?
Pastor stelnade till och hans bakfulla hjärna försökte ta in scenen framför honom. Gästrummet var tomt. Varken Gabril eller hans saker var kvar. Morgonljuset som strilade in genom det ensamma glasfönstret var svagt och ett myller av dammkorn dansade lekfullt i det som för att reta Pastor. Läkaren mindes plötsligt hur Gabril en gång då de var små hade tagit på sig skulden för ett fönster som Pastor krossat och på så sätt blivit ett kok stryk rikare. Det var det som var problemet med Gabril: han var en alltför god vän som skulle alltid göra allt själv!

Morgondimman låg som ett täcke över den stenlagda landsvägen som låg öde åt bägge håll. Den mogna veten vajade lojt innanför sina inhägnaden och bladen på lövträden som kantade vägen slokade av daggen som samlats på dem. Morgontidiga fåglar sjöng stilla som för att värma upp sångrösten inför den långa dagen och i fjärran skuttade harar och hjortar över vägen då de återvände till sina hålor och skogar. Solen hade inte stigit upp än och himlen som syntes genom molnen hade en djupt blå färg.
Gabril åt långsamt på en bit torrt bröd medan han satt till häst och var på väg över det vidsträckta låglandet som mer liknade ytan på ett kristallklart kärr än kompakt jord. Inte en kulle syntes till och antalet skogspartier var snålt. Daggen som låg kvar efter nattens frost glimrade i det svaga ljuset.
Pastor skulle förstå, tänkte Gabril och stoppade den sista brödbiten i munnen. Han tuggade långsamt och eftertänksamt. Mannen var ju för tusan läkare och behövdes hemma i Greirsvall.
Gabril hade inte väntat sig den återkomst till sin födelsestad som han upplevt. Trots att han intalat sig själv att det var naivt hade han halvt väntat sig en välkomstkommitté bestående av gamla vänner och släktingar. Men förväntningarna hade kulminerat i ett smärtsamt antiklimax. Greirsvall hade växt på de sex år han varit borta. En liten förstad av gruvarbetare och självständiga guldgrävare hade växt upp utanför stadsmurarna. Gabril mindes vagt att någon upptäckt en enorm guldåder en bit utanför staden dagarna han försvunnit.
Vakterna som bevakade porten och tog den obligatoriska tullen var fortfarande klädda i nötta ringbrynjor och mörkvioletta mantlar. De råbarkade männen tog emot han tre kopparkronor utan ett ord och med bara en flyktig blick. I deras ögon var han bara ännu en främling – tre extra kronor de kunde stoppa i egen ficka utan att deras kapten fick veta något – och inte en av stadens förlorade söner som rest land och rike runt i flera år som soldat och Gud visste vad.
Staden innanför murarna hade också förändrats. Gabril mindes när han, Pastor och resten av stadens få barn hade lekt på de folktomma gatorna medan de vuxna – flera hundra män och kvinnor – arbetat på fälten och stadsvakterna samtidigt övervakade porten, passade så att barnen inte förstörde något samt patrullerade gatorna och på så sätt avskräckte inbrottstjuvar från att stjäla från hederliga människor. Sex år senare var gatorna täckte av ett grunt täcke av lera och skräp som de smutsiga nybyggarna lämnade efter sig. De nykomna var lortiga och tärda människor, fattigt folk som sålt det lilla de ägde och rest hit i hopp om att ändra den oundvikliga framtiden för sig och sina barn. Gabril hyste respekt för sådana män och kvinnor som trots en livstid av hänsynslös motvind vägrade ge upp och förlika sig med ödet. Resten av nykomlingarna – lismande fyllon, tjuvar som vägrade skaffa ett riktigt arbete och kringresande munskänkar med sina hopfällbara tält och backar med billigt sprit – hade han ingen respekt att erbjuda.
Han fick tränga sig fram längs de smala gatorna medan han hela tiden höll en beskyddande hand på sin sadelväska så att inte ficktjuvar kunde stjäla de få slantar han hade kvar. Husen hade krupit närmare märkte han. Nybyggda trähus och utbyggnader hade nästan vuxit ut över de snabbt krympande gatorna. Träkorridorer hade byggts mellan husen och hängde nu några meter ovanför gatorna. Gabril blev överraskad när han upptäckte kläderna som hängde ut ur fönstren och röken som steg från skorstenar ovanpå korridorerna. De fula viadukterna var i själva verket bostäder. Den lilla staden som hade plats för en handfull hundratal gjorde allt för att kunna inhysa åtskilliga tusentals.
Gabril såg på sin gamla stad och fick samma känsla som föräldrar får när deras barn växer upp och plötsligt är helt främmande. Man förblir oförändrad medan omgivningen sakta förvandlas. Tar man bort blicken ens för ett ögonblick förvandlas den till oigenkännlighet när man väl lyft blicken igen, tänkte han lätt sorgset medan han betraktade vad som var kvar av den gamla akademien. Eller snarare vad den växt till. Den gamla avlånga byggnaden av gul sten som förut haft plats för som mest fyrtio lärlingar och ett fåtal mentorer liknade numera en elakartad kräftböld med sina slarvigt utförda utbyggnader. På den tiden då Gabril studerat på akademien hade man haft fyra områden att välja mellan: litteraturen, sjukvården, rättsväsendet och adelskapet. Lättare yrken som smed, bagare och marknadsförsäljare kunde man lära sig medan man arbetade. Gud visste vad de lärde sig där inne nuförtiden. Gabril skakade på huvudet och fortsatte genom folkvimlet.
Han hade redan bestämt sig för att inte besöka några släktingar. Fadern var död sedan länge och hade inga släktingar kvar och modern – fick han senare veta – hade gift om sig med en handelsman och levde nu vid kusten. Släkten på hennes sida hade han aldrig tyckt om.
När han gick förbi huset han växt upp i kastade han en enda lång blick på den gamla vita tegelbyggnaden med sina mörkbruna takpannor. Han kände hur vreden bubblade upp inom honom. Huset hade omvandlats till ett värdshus. Stoj och skrik kunde höras – trots att det fortfarande bara var förmiddag – från “Enda Vattenhålet i Trakten” som det uppenbarligen hette. Skylten som hängde ut över gatan visade en man i trasiga kläder och med ett långt, ovårdat skägg, hur han kravlade sig uppför en sandbank i öknen och hur han sträckte ut handen mot oasen framför sig. Gabril hade lust att gå in dit och kasta ut suparna och hororna som vandaliserat hans hem men han kvävde ilskan. Han sänkte blicken och upptäckte att hans näve höll i svärdet som till hälften var draget ur skidan. Människor som gick förbi kastade skrämda blickar på honom och försökte lägga så mycket avstånd mellan sig och Gabril som möjligt. Han släppte svärdet och vände sitt barndomshus ryggen. Det fanns viktigare saker som måste göras och tiden var knapp.
Han ökade takten medan han gick längs sin gata som förvandlats till ett distrikt av värdshus, bordeller, barer ock krogar. Skyltar som hängde ovanför dörröppningarna erbjöd billigt öl och fläsk och gjorde allt för att man skulle komma ihåg ställets namn som ofta var i stil med “Långa Näsan”, “Guldabborren” och liknande.
Efter den besvikelsen hade Gabril inte velat titta på resten av staden utan begett sig raka vägen till dess sjukhus. Det var en grå, solid byggnad med sju våningar som tornade upp sig ovanför huvudgatan. Byggt av Josuiter tävlade det med templet och adelspalatset om platsen som Greirsvalls högsta byggnad. När Gabril var ung var den grå byggnaden nästan tom och bara de två lägsta våningarna användes. Förr i tiden hade staden varit huvudstaden i en jordbruksprovins med ett myller av byar och sädesfält. På den tiden hade alla provinsinvånare med sjukdomar och krämpor kommit till Greirsvall och dess sjukhus för att få vård. Nu låg trakten kring staden öde, bara ett ändlöst hav av vete och havre som sträckte ut sig åt alla håll. Greirsborg, den närmaste staden, låg en och en halv dagsritt bort.
Den stora innergården innanför sjukhusets låga murar var översvämmat av stora, färglösa tält. Folk låg inuti dem och läkare kilade snabbt från patient till patient över gruset som knastrade under ett hundratal par fötter. Grusplanen hade alltid varit krattad, mindes Gabril, och hade alltid varit vaktmästarens Grairmans stolthet. Nu hade ingen tid med att sköta om den och gruset låg ojämnt och stora drivor av det hade samlats i hörnen och mellan tälten.
Han letade sig fram mellan tygväggarna och hittade en plats åt sin häst framför ingången ovanför den långa men låga trappan. Sadeln och sadelväskan slängde han över ena axeln.
Gabril hittade sin vän på femte våningen sittandes på en sliten tygsoffa och smuttandes på kaffe läsandes vad som såg ut som något slags formulär. Pastor hade först inte känt igen honom men hade sedan ställt ifrån sig kaffekoppen och patientjournalen och gått honom till mötes med ett utrop. Han såg precis ut som han alltid gjort: spretigt hår, runda glasögon och med ett flin på läpparna. Men Pastor var magrare, hans skäggstubb hade brett ut sig över hela hakan och kinderna och han bar den skrynkliga läkarrocken – som kokades två gånger om dagen – med en auktoritet som en man i hans position förtjänade.
Samtalet hade inte alls börjat trevande som Gabril väntat sig. Pastor hade aldrig varit blyg och redan hans tredje mening var ett skämt han hört från en av sina skojfriskare patienter. Den obligatoriska frågan om var i helvete han varit alla dessa år följde men Gabril viftade undan den och snart var de två barndomsvännerna försjunkna i ett sorglöst samtal om gamla vänner, gemensamma minnen, flickor de varit förälskade i och platser som nu var förändrade till oigenkännlighet.
En sköterska gick fram till Pastor och viskade något till honom. Läkaren nickade hastigt och sade att han var på väg. Han ursäktade sig för Gabril och medan han pratade om en operation han skulle ha drog han fram en knippa nycklar och gav dem till Gabril. Det var nycklarna till hans lägenhet i östra delen av stadskärnan och Gabril kunde lämna sina skare i gästrummet. Gabril fällde en kommentar om att det bara bodde feta girigbukar och snåljåpar i gamla staden och läkaren skrattade. De skiljdes åt efter att ha bestämt att de skulle träffas igen på restaurangen som låg nedanför lägenheten.
Gabril hade inga svårigheter att hitta dit. Till skillnad från resten av staden med sina hus av tegel och trä var byggnaderna i den gamla stadskärnan av tunga, tjocka och mörkgrå stenblock som slipats till släta kvadrater och rektanglar. Precis som sjukhuset, tempelbyggnaden och palatset var gamla staden Josuiternas verk. Förvånad upptäckte Gabril att man återuppfört den tre meter höga stenmur som skilde den äldre stadsdelen från resten av staden. Vakten som vaktade den lilla porten och övervakade så att ingen bröt sig in var en äldre man som tagit av sig hjälmen och virat den lila manteln om halsen som en halsduk som om han frös. Någon ringbrynja eller läderharnesk hade han inte på sig och de två kisande ögonen i det kala och rynkiga ansiktet tittade nyfiket på alla som gick in och ut genom porten som om han önskade prata med någon. Gabril kände genast igen gubben som Vastal Vroclav och han ropade hans namn. Vroclav tittade upp förvånat och kisade en stund mot Gabril. Sedan ljusnade hans min och han närmade sig med en snabbhet som var ovanlig för män i hans ålder. Han sken upp när han kände igen den unge mannen och han mumlade ett kort “det var som fan…”. Vroclav – eller Geten som han kallades av barnen – hade alltid varit en snäll farbror som hade tid till lite lek och skoj och flera gånger hade kaptenen haft pratstunder med honom om hans barnsliga uppförande. Men inget ändrade på honom. Tvärtom var det han som ändrade på omgivningen med sitt skratt och sin glädje.
Gabril och den pratsjuke Vroclav pratade länge om staden och vad som hände innanför dess murar. Vakten var i ett kaosartat tillstånd som alltmer började likna anarki. Det hade redan från början varit underbemannat och sedan de öppnat den förbannade gruvan hade allt gått utför. De få vakter som inte sagt upp sig och stuckit till guldgruvan hade fått alltmer att göra i takt med att stadens befolkning ökat. Ingen ville längre ha den lila manteln, alla ville söka efter den gula metallen. Kapten Yssman hade dött av lunginflammation två år tidigare och hans efterträdare var en oerfaren snorvalp – knappt äldre än Gabril! – som gått på alla de fina ordningsmaktsskolorna i Greirsborg men visste inte ett skvatt om organisation eller patrullering. Efter att ha lyssnat på Vroclavs historia om hur han som ung fångat den legendariske bomullstjuven – så kallades han eftersom han band fast bimull under skosulorna för att dämpa ljudet – efter en dramatiskt jakt genom gränder och över hustak lyckades Gabril slita sig från den pratsjuke gubben. Han hade hört historien om bomullstjuven hundratals gånger redan och den blev mer fantastisk för varje gång han hörde den!
Han låste upp porten och steg igenom den medan Vroclav ropade att han skulle skicka sin fru Ester med hennes specialitet – surkål och köttplättar – till honom.
Gamla Staden var tom. Folk var på sina arbetsplatser och bara äldre människor och unga kvinnor med spädbarn promenerade på gatorna. Stadsdelen var byggd på stränderna till floden Greir som löpte genom hela Greirsvall och fortsatte till systerstaden Greirsborg. De två huvudgatorna löpte på varsin sida om vattnet och förbands av ett par broar. Mittemot floden tornade de majestätiska bostadshusen upp sig. Trånga gränder mellan husen bildade ett nätverk av passager och gränder, men trots avskildheten och mörkret som rådde där hade det alltid varit säkert att gå där. Vakterna patrullerade gatorna dag som natt.
Flodtrafiken var tät och på vattenytan fem nedanför Gamla Stadens två breda gator flöt fullastade pråmar och flodfartyg med platt köl med den, medan en ensam segelbåt stretade emot strömmen. Gabril gick gatan fram medan han betraktade den ensamma segelbåten som rörde sig så långsamt. Han gissade att det var en bonde som levde längre västerut och som varit på boskapsmarknaden utanför staden. Med båt var kanske inte det snabbaste färdsättet, men det var det säkraste. Rövarligorna och mördarna utanför murarna hade inte vågat sig ut på vatten än.
Till slut hittade Gabril huset. Det var ett hus med fyra våningar och ett myller av blomkrukor och träd framför det. Portvakten – en rund kvinna i övre medelåldern – satt och snarkade i sitt bås innanför den olåsta dörren. Han bestämde sig för att inte väcka henne. Väck inte den björn som sover skulle hans mor ha sagt och kvinnan framför honom såg verkligen ut som en som inte gillade att bli väckt.
Gabril gick så tyst han kunde upp för den mattklädda trätrappan medan snarkningarna bakom honom blev allt svagare och stannade på tredje våningen. Han gick till den första dörren på vänster sida genom den av krukväxter, vaser och lampor rikt utsmyckade korridoren.
Efter att ha provat några nycklar hittade han den rätta och låset gick upp. Lägenheten var vad man kunde vänta sig av en läkare som arbetade nio timmar om dagen och sov tio: spartanska rum med bara de mest nödvändiga föremålen, inga överflödiga prydnadsföremål eller växter. Han gick genom den trånga hallen – som innehöll lägenhetens enda matta – och tittade sig omkring. Dörrarna som han såg gick antingen ut ur lägenheten, till sovrummet, gästrummet, badrummet, köket, vardagsrummet och gästrummet. Han stannade framför den sista dörren med en liten skylt i ögonhöjd. Med sirliga men tydliga bokstäver stod det skrivet “gästrum”. Han gläntade på dörren och suckade. Högvis med böcker i alla storlekar och former låg i en enda röra ovanpå sängen och möblerna medan bokhyllan ovanför sängen gapade tom. Pastors obotliga slarvighet hade tydligen överlevt övergången från studier till fast yrke.
Gabril tog upp böckerna högvis och ställde dem i bokhyllan. Det var mest medicinska handböcker och uppslagsverk, men några skönlitterära romaner låg också bland all torr facklitteratur. Det var romaner om otroliga händelser som riddare som i skinande rustningar som slogs mot drakar och ensamma hjältar som slogs mot ondskan i alla dess former. Ja, folk läser underliga böcker nuförtiden, tänkte Gabril och mindes tillbaka på sin egna utbildning. Professorerna och mentorerna hade tvingat honom och de andra sju eleverna som var de enda som studerade litteratur att läsa alla hundrafemton av Arons visdomsböcker. Aron var förmodligen en väldigt vis man på sin tid men han hade ett ordförråd som var grundare än den halvfulla kaffekopp som Pastor lämnat efter sig på fönsterbrädet.
Koppen lämnade en brun, intorkad ring efter sig på det ljusa träet när Gabril lyfte bort den. Av den skrynkliga sängen och kudden använde läkaren tydligen gästrummet som sin privata oas och bibliotek. Oväsendet från staden hördes förmodligen inte genom de tjocka väggarna och det dubbelglasade fönstret som Gabril öppnade och lät vara vidöppet. Stadens röda tegeltak var det enda man såg vid första anblicken. Templet på sin kulle höjde sig högt ovanför husen och utgjorde bo för tusentals duvor, skator och svalor. Vid horisonten dolde sig den massiva bergskedjan i värmediset som fick luften att dallra från taken.
Han lät sin packning ligga och lämnade lägenheten och huset. Det var sent på eftermiddagen och gatorna var fulla av människor. Gabril gick den korta sträckan till restaurangen han och Gabril talat om. Han satte sig vid ett bord på den upp höjda och enorma verandan av oljat mörkt trä. Av den unga kvinnliga kyparen beställde han kryddat vatten. Trots att restaurangen inte öppnat inför kvällen hämtade hon ett högt glas med iskallt källvatten som var smaksatt med citronklyftor och en blandning av olika kryddor som hon leende serverade.
När det började mörkna var uteserveringen hade besökare redan fyllt alla borden som lystes upp av oljelampor. Gabril hörde hur handelsmän diskuterade affärer, hur adelsmän och -kvinnor tjattrade om sina struntsaker och hur unga kärlekspar viskade om… tja, varandra.
En halvtimme efter att Gabril satt sig kom Pastor släpandes på en väska som förmodligen innehöll papper och kläder som han tryckt in utan vidare. Av kyparen beställde han vin. Utspätt. Det fanns en morgon imorgon också och hans började tidigt. Pastor såg utmattad men nöjd ut. De beställde juta, maträtten som var provinsen Greirs sigum. Det var en soppa bestående av surkål, bönor och köttbitar och maten försvann långsamt medan de två vännerna tog igen sex år av tystnad. Dunklet blev till skymning och skymning till natt medan Gabril och Pastor satt och rökte svaga rökpinnar och tittade på staden med sina miljoner ljus. Gabril suckade tungt när han bestämde sig för att slutligen berätta skälet till sin oväntade återkomst.

Tystnaden stördes av ett lågt mullrande. Gabrils häst hörde det först och klippte nervöst med öronen. Gabril vände sig om i sadeln och spanade i fjärran. Han kände igen ljudet av hästhovar som klapprade mot den stenlagda vägen. Ett moln av damm reste sig långt borta och det växte. Snart blev ryttaren synlig där han med rasande fart galopperade längs vägen. Främlingen nådde ram till Gabril och höll in sin häst så att det vita stoet nästan stegrade sig.
“Vad ända in i glödheta håller du på med?” frågade ryttaren argt.
Det var det som var problemet med Pastor, tänkte Gabril uppgivet. Han var en alltför god vän som alltid måste dela alla faror.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *