Sorgestad – Kapitel 3

2 april 2008

I början fanns mörker, endast mörker, ingenting annat än mörker. Föroreningarna som kom efter, det vi kallar ljus, det vi kallar liv, är inget annat än parasiter. En dag kommer dessa parasiter att utplånas, en dag när mörkret återvänder. En dag när De återvänder…

Mörkret i tunneln gjorde det svårt att se mer än ett fåtal meter framför sig. Enstaka vattendroppar lämnade ekande ljud efter sig då de träffade den smutsiga vattenytan som täckte kloakens golv. Det enda som lyste upp tunneln var svagt dagsljus som strilade ned genom gatubrunnarna högt ovanför.

Amanda försökte vada så tyst som möjligt genom det knähöga vattnet. Hon trodde inte att hon var förföljd längre, men det var bäst att vara försiktig. En enda fråga fanns inuti hennes huvud: Vad hade egentligen hänt? Det ömmade fortfarande i kroppen efter den hårda landningen, och hon hade svårt att fokusera blicken. Hon kunde endast minnas brottstycken, suddiga och bleka.

Juraz försvann i förväg in genom den dimmiga porten medan vagnen närmade sig långsamt. Allt var tyst och fridfullt, nästan för tyst. När det sedan hände blev hon inte förvånad, hon kände på sig att något skulle hända. En häst skriade till. Ögonblicket senare hördes ett gurglande ljud bakom Amanda. Hon svängde runt och såg med fasa hur en svartfjädrad pil stack ur halsen på en av legosoldaterna. Den döende mannen stirrade oförstående på de svarta styrfjädrarna och märkte inte det mörka blodet som vällde ryckvis ur såret.

Allt var plötsligt ett kaos av skrikande män och visslande projektiler. En av draghästarna träffades av en pil och vagnen som Amanda satt på välte omkull.

Något rörde sig framför henne i tunneln. Hon stannade och höll andan. Små vågor kom emot henne på vattenytan och slog emot hennes stövlar. Den ankeldjupa sörjan skvalpade förnöjt. Ett par feta råttor simmade tätt förbi utan att ta någon notis om henne, och Amanda andades lättad ut. Trots att råttorna varit stora som katter så var de bara råttor. Råttor var harmlösa.

Amanda sprang. Hon såg sig inte om. De sex soldaterna var alla döda eller döende. De, eller det, som överfallit vagnen följde efter och pilar flög blixtsnabbt förbi Amanda. De svartfjädrade projektilerna susade omkring henne i den täta dimman och hon sprang så fort hon kunde. På ena sidan om Amanda reste sig Sorgestads oförstörbara mur, och på den andra fanns bara den enorma slätten. Hon skulle bli en lätt måltavla om hon kom ut på öppen mark. Den enda säkra vägen var rakt framåt.

Amanda kämpade sig fram genom den täta undervegetationen. Ormbunkar och vassa buskar rev i hennes kläder. Växternas taggar lämnade djupa rivsår efter sig.

Marken sluttade plötsligt nedåt och ett mörkt hål uppenbarade sig där det daggvåta gräset borde ha varit. Amanda hann aldrig stanna. Hålet svalde henne och hon sjönk ned i det svarta mörkret.

En korsning av kloaktunnlar låg framför Amanda. Alla såg precis likadana ut. Det fanns ingenting som hon kunde använda för att urskilja den ena från den andra. Dessutom hade hon tappat bort färdriktningen. Om någon frågat henne hade Amanda inte kunnat peka ut väderstrecken om hon så haft tio år på sig att fundera.

Fundera var just det hon gjorde. Amanda ställde sig i korsningens mitt så att hon kunde se varje tunnel och väntade. På vad visste hon inte. På Juraz? På förföljarna? Något sade henne att de tappat bort spåret, och det gjorde Amanda rädd.

Om förföljarna fortfarande varit i hälarna på henne hade det varit lätt att besluta sig åt vilket håll hon skulle gå, och om Juraz varit här hade han kunnat hjälpa. Men nu var hon fullkomligt ensam, och ensamheten var mycket värre än jakten.

Utmattad lämnade hon korsningen och lutade sig mot en vägg. Stenen var fuktig och kall, men Amanda var för trött för att orka bry sig. Förr eller senare skulle hon bli tvungen att bestämma sig för vilken riktning hon skulle gå i, men det kunde vänta en stund. Amanda intalade sig att det kunde vänta.
Utan att vara medveten om det dåsade hon till. Utmattningen och rädslan hade tagit på krafterna och hon kunde inte hjälpa att ögonlocken kändes tunga som stenblock.

Drömmen kunde inte kallas dröm, för det fanns inget som man kunde ta på och säkert säga var inbillning, fantasi. Det var bara ett vitt ljus, ett starkt sken som pulserade dovt. Det vita ljuset fanns överallt. Vart man än vände blicken fanns endast den brännande renheten.

Nej, något annat fanns också. Lyssnade man riktigt noga kunde man höra att det dova pulserandet överröstade något annat. Väntade man kunde man urskilja vad det var.

Rena stråkar som skrapade mot spända strängar. Fioler som sjöng en sorgsen men vacker sång. Instrumenten syntes inte till, men den ljuva musiken tycktes komma från alla håll på en och samma gång, och samtidigt från ingenstans. Den melankoliska melodin tycktes förutsäga något, något mörkt och dystert…

Det vita ljuset och fiolmusiken varade för evigt. Men en dag måste även evigheten ge vika och tyna bort. Drömmen bleknade, löstes upp, försvann.

* * *

Amanda vaknade med ett ryck och fick syn på ljuset. Det bländade henne och hon fick skugga ögonen med handen. Är jag död? Det vita upptog hela hennes synfält och hon kände sig kall. Är detta himlen? Tänkte hon utan att kunna slita blicken från ljuset.

Men allteftersom hon kom till sans lade hon märke till dammkornen som virvlade omkring i ljuset. Det finns ingen smuts i himmelriket, for genom hennes huvud och i samma ögonblick märkte hon att ljuset var fullmånens sken som strilade ned genom gatubrunnens galler högt ovanför. Hon var inte i himmelriket.

”Det var bara en dröm”, mumlade hon för sig själv.

”Nej, inget är bara en dröm.”

Amanda ryckte till och stirrade skräckslaget omkring sig. Hade förföljarna trots allt hittat henne? Skulle de döda henne också?

Korsningen var öde. Det fanns ingen annan där förutom Amanda. Trots det visste hon att rösten inte hade varit en efterdyning av drömmen. Rösten hade varit verklig. Det fanns någon annan där, någon som inte ville bli upptäckt.

”Visa dig!” befallde Amanda och hennes stämma darrade lätt.

Inget svar.

Dammet fortsatte virvla i månens sken och det avlägsna ljudet av droppande vatten nådde Amandas öron. Men något mer sjönk in i hennes bild, ett svagt knarrande, som från en öppen grind som vajade i vinden. Hon hade hört samma ljud förut, en gång för länge sedan, en mörk natt. Men minnet kom inte tillbaka. Amanda kunde inte minnas var hon hade hört knarrandet innan.

”Kommer du inte ihåg mig, flicka lilla?”

Rösten var avlägsen, raspig. Det var en kvinna som talat, det var allt hon kunde säga. Hur gammal den osynliga kvinnan var kunde Amanda inte gissa eftersom rösten var så hes och så otydlig att hon inte kunde veta. Knarrandet fortsatte.

”Var är du?” ropade Amanda ut i mörkret.

Den osynliga kvinnan gnydde en stund, men det lät mer som om hon sjöng.

”Jag är skadad, plågad. Du skulle inte tycka om att se mig”, svarade mörkret, och detta gjorde Amanda mer rädd än hon varit innan.

”Din röst kommer jag ihåg”, svarade hon, ”så jag måste ha sett dig tidigare. Jag kommer inte att skada dig.”

Ett hest skratt i mörkret.

”Tror hon verkligen att hon kan skada mig?”

Rösten lät road, men samtidigt oerhört plågad. Orden kom långsamt, som om hon fick anstränga sig för att få ur sig varenda stavelse.

”Man kan inte skada det som redan är skadat. Man kan… inte döda… det som redan… är… dött…”

Rösten försvann med en sista flämtning. Till och med knarrandet upphörde. Tystnaden skrämde Amanda.

”Att döda en dröm är omöjligt”, viskade något i Amandas öra, ”många har försökt, få har kommit undan med livet i behåll så att de kunde berätta för andra. Tror du att du skulle överleva?”

Hon vågade inte vända på huvudet, vågade inte se det som andades i hennes öra. Amanda kände en stank av förruttnelse, en sötaktig lukt som fick hennes mage att göra uppror. Med ens kom hon ihåg.

”Jag kommer ihåg dig”, sade hon och försökte inte ens hindra sin röst från att darra, ”jag vet vem du är.”

Det hesa skrattet kom tillbaka, den här gången rakt ovanför Amanda, och hon ryggade skräckslaget tillbaka när hon fick se vad det var som dinglade från gatubrunnen.

Det bleka ljuset lyste på en askgrå kvinna som hängde från en snara runt halsen. Kvinnans hals var blå och smärtsamt uttänjd, hennes smutsiga, toviga hår dolde ansiktet, och hon var klädd i vad som en gång varit en enkel, vit klänning. Nu var plagget på många ställen sönderriven och blodig. Den döda kvinnan var barfota och hade mörkblå sår på tårna. Även fingrarna och händerna var mörbultade. Med ens visste hon var hon hört knarrandet, det var från den spända snaran som protesterade mot tyngden.

”Dotter”, väste kvinnan.

Amanda svarade. Varför, det visste hon inte.

”Ja?”

”Du kommer i tid”, fortsatte den döda med sin fasanfulla röst. ”Profeten har redan gjort det slutgiltiga offret. Allt är redo inför det oundvikliga. Brädan är redo, spelpjäserna uppställda.”

Amanda skakade på huvudet. ”Du måste ha tagit fel. Jag känner inte till någon profet, jag vet ingenting om något offer.”

När den döda kvinnan talade rörde sig inte liket, det bara dinglade oändligt långsamt fram och tillbaka i ett vinddrag som bara hon kände. Hennes röst måste ha funnits utanför kroppen, för varken stämband eller läppar rörde sig då hon talade.

”Du har alltid varit för blyg för ditt eget bästa, lilla flicka. Innerst inne vet du vad jag talar om, du har alltid vetat. Det var just för det här ögonblicket profeten lärde dig allt han kan.”

Amanda visste fortfarande inte vilken profet kvinnan talade om.

”Med tiden kommer allt att komma till din kännedom”, svarade den döda på Amandas fråga. ”Med tiden får du veta allt, min älskade lilla flicka. Det enda du måste göra är att minnas. Var inte rädd för mörkret, för mörkret kommer inte skada en av sina egna.”

”Men… vem är du?”

Liket tycktes tveka en kort stund innan det svarade.

”En gång för länge sedan var jag inte helt annorlunda dig. Nu är det svårt att tro det, men på den tiden var jag lika vacker som du. Och utseende är inte det enda vi delar, utan även förmåga.
Mörkret var min vän, för mörkret kunde jag berätta sådant som mina ytliga vänner skulle skratta åt. Mörkret övergav mig aldrig. När mina vänner lämnade mig för att jag blev den jag blev, så brydde sig mörkret inte om mina brister.”

”Du talar om mörkret som om det vore levande, tänkande.”

”Det är levande, Amanda, det kan tänka. Du måste bara låta det tala till dig. I den svarta natten, när stillheten härskar och fasa har byggt sig ett bo i ditt hjärta, låt mörkret viska i ditt öra. Bli inte rädd, för det vill inget ont. Det vill inte skada dig.”

”Vad hände med dig när du… blev den du blev?”

”Jag fullföljde mitt öde”, svarade den döda kvinnan.

”Du blev mäktig?” prövade Amanda men visste redan svaret innan hon ställde frågan.

”Jag blev död.”

Snaran knarrade sakta i den svaga vinden.

”Min börda blev för tung. Jag gav upp”, fortsatte hon. ”Min… vår gåva är på samma gång en välsignelse och en förbannelse. Få kan höra sanningen och leva med den. Jag kunde det inte.”

”Du har fel”, protesterade Amanda, ovillig att tro att hon hade något som helst gemensamt med en kvinna som tagit livet av sig. ”Vi har inte samma gåva. Jag känner inget mörker, jag har inte fått höra någon… sanning.”

Amanda formligen spottade ur sig det sista ordet. Den obeskrivliga rädslan hon kände gjorde henne arg, som en igelkott som vänder taggarna utåt.

”Man kan inte förneka den man är för evigt, dotter. Du känner inget mörker för du stöter bort det. Du har inte fått höra någon sanning därför att du är döv för vad man försöker säga dig.”

”Nej, du har fel. Du har fel! Jag är inte som du. Jag är ingen självmördare!”

Den döda skrattade till.

”Där har du rätt trots allt. Jag, Armagoda, var för svag för gåvan, så jag blev en självmördare, men du…”

Likets mungipor drogs upp i ett morbid leende, och det svarta, ruttna tandköttet lyste i månljuset.

”… du, min dotter, besitter en styrka som är mig långt överlägsen. Du kommer inte att ge upp, det kan jag se på dig, du kommer inte att bli en självmördare. Du kommer att bli en mördare! Det jag inte kunde bli kommer du att bli.”

Rösten var en hotfull väsning.

”Människor kommer att uttala ditt namn med fasa. Alla kommer att frukta ditt ansikte, din blick kommer ingen våga möta. Gåvan blev min förbannelse, men jag vet att den kommer att bli din välsignelse, Amanda Dräparen!”

Skrattet ekade ylande genom kloakerna, Armagoda tjöt som en vansinnig korp. Det ville aldrig ta slut, det ville aldrig ta slut, det ville aldrig…

***

Amanda vaknade med ett ryck. Hon stirrade flämtande upp i taket, men inget kvinnolik hängde från gatubrunnen. Endast den bleka fullmånen syntes till.

Hennes kläder var genomblöta och hon frös. Amanda började resa sig då en blixt av oerhörd smärta brände till i hennes ryggrad. Hon skrek till och föll i kloakvattnet. Hon hamnade under ytan, men kunde inte ta sig på benen igen. blixtarna härjade inom henne, fick benen att sprattla, tänderna att gnissla. Amanda fick det tjocka, smutsiga vattnet i lungorna. Skakande av smärta gled hon ned i djupet, trots att hon visste att vattnet bara var ankeldjupt. Ytan försvann högt ovanför henne, framför Amandas ögon blev det allt mörkare, fullmånen som lyste genom gallerbrunnen krympte till storleken av ett knappnålshuvud.

”De kommer!” viskade röster runtomkring henne i beckmörkret.

Kalla händer trevade över hennes kropp, som om de frusna fingrarna försökte suga upp den värme som bodde inuti Amanda.

”Ju längre du vägrar ta emot gåvan, desto större kommer smärtan bli”, skrattade Armagoda inuti hennes huvud. ”Vad kommer din ursäkt vara när De kommer? Vad kommer du att skylla på när smärtan blir för outhärdlig?”

Amanda skrek ett ljudlöst skri, och det smutsiga vattnet strömmade in i hennes mun.

”De kommer! De kommer! De kom…”

***

Sorgestad vaknade ur sin djupa slummer. Stela leder knakade och uråldriga muskler drog ihop sig krampaktigt. Sönderrostade tankebanor sammankopplades och utbrända nerver blinkade till liv igen.

Den kände hur dimman flöt längs de tysta gatorna som blod genom ådror. Dimman sökte efter något – vad som helst – bara det var levande och gjorde motstånd. Ibland hittade den fasansfulla dimman något, och den slukade hungrigt sitt byte. Liv som inte kom undan då dimman anföll slocknade likt stjärnor på himlen. En efter en slocknade de svaga ljuspunkterna.

Staden kände hur något främmande, något den inte kände, rörde sig innanför murarna som loppor på huden. Det fanns många parasiter innanför murarna, men just dessa kändes… annorlunda. Hotfulla. Dess kärna mullrade av irritation då den hörde de främmande varelsernas pulserande hjärtan. Den uråldriga staden skulle krossa dem likt myror, pulverisera dem till stoft. Och inte ägna dem en enda tanke mer. Det skulle inte vara första gången. Inte heller sista.

Amanda vaknade med ett ryck. Hon stod lutad mot den fuktiga, kalla väggen. Hon hade bara slumrat till ett ögonblick, det visste hon, men det kändes som om den fasansfulla drömmen härjat inuti henne i en evighet.

Amanda kunde inte glömma det vita ljuset och den sorgsna fiolmusiken, den döda kvinnan med sina lögner, och de smärtsamma blixtarna och marken som skakat under henne då staden vaknat till liv.

Vaknat till liv.

Hon rös och skakade av sig känslan. Städer kunde inte bli levande, de kunde inte det. En stad var ju bara en samling hus med en mur runt omkring dem.

Det var bara en dröm.

”Vad är bara en dröm?”

Amanda ropade till. En äldre man stod bredvid och betraktade henne intresserat. Först trodde hon att det var Juraz, men när hon blinkat med ögonen upptäckte hon att det inte var hennes vän. Istället var det en man som var äldre än Juraz och hade axellångt, vitt hår. Hans ansikte var magert, spetsigt och orakat. Mannens magra kropp var gömt bakom för stora kläder, en lång och brun rock. På huvudet satt en bred, slokande hatt.

”Ursäkta mig?” sade Amanda, säker på att det här var bara ännu en i raden otäcka mardrömmar som plågade henne.

”Du mumlade att ’det var bara var en dröm’”. Är du rädd för mörkret?”

Det klara men smutsiga ljuset från lampan på toppen av mannens vandringsstav lyste upp hans brett leende ansikte.

”Jag är inte rädd för mörkret”, fräste Amanda, irriterad på den glade mannen. I vilket ögonblick som helst skulle han väl lösas upp och hon skulle återigen vakna med ett ryck.

”Självklart inte, självklart inte”, sade han glatt, ”jag misstog mig. Du är händelseviss inte Amanda från Tilsen i Greir?”

Amanda rynkade pannan.

”Jo… hur kunde du veta det?”

Mannen svarade inte på frågan. Som genom ett trollslag bleknade hans leende bort och ersattes av en mycket sur min. Amanda tyckte sig se hur han hastigt gömde något blänkande föremål bakom ryggen.

”Man sade mig att du tappat spåret”, berättade han kallt. ”Sorgestads kloaker är inte en plats man vill gå vilse i, tro mig. Mörkret får en att höra… saker. Se saker.”

Mörkret. Då mannen sade det ordet var det som om skuggorna blev svartare och kölden kallare. Eldsflamman på hans stav fladdrade oroligt.

”Ingen vet att jag är här.” Nå, förutom Juraz, om han fortfarande lever. ”Vem har sagt att jag har tappat spåret?”

”Just nu är det oviktigt”, svarade mannen. ”Det viktiga är att få dig på rätt kurs igen.”

Han vände sig om och började gå bort från tunnelkorsningen. Amanda stod kvar i månens sken. Hon tvekade först men sprang sedan efter främlingen så att det illaluktande vattnet skvätte åt alla håll.

”Vänta, vem är du egentligen?” ropade hon.

Mannen vände sig om och ett leende blixtrade till i hans ansikte.

”Du kan kalla mig Vägvisaren”, sade han och fortsatte framåt.

”Vägvisaren…?” upprepade Amanda.

Utan att se på henne nickade han så att det silvergrå håret guppade.

”Det enda jag kommer vara, varken mer eller mindre”, avslutade han.

Amanda såg inte vilken min Vägvisaren hade då han sade det sista, eftersom han riktade blicken framåt. Men hon tyckte sig ana en viss stolthet i hans röst. Vägvisaren…?

***

Amanda och mannen som ville bli kallad Vägvisaren gick länge i de stinkande kloakerna under Sorgestad. De mörka tunnlarna ändrade sig inte mycket, och Amanda hade för länge sedan tappat bort sig om inte Vägvisaren varit där med henne.

Hon försökte prata med den främmande mannen, men hans svar blev kortare för varje fråga hon ställde.

”Vem skickade dig?”

Lågan på Vägvisarens stav fladdrade i mörkret och det ljusröda skenet reflekterades från den oljeliknande vattenytan.

”Inte heller det är något du behöver veta”, svarade han.

Vägvisaren vände sig om så tvärt att Amanda nästan törnade in i honom. Han tittade på henne med en butter min.

”Gör bara det du måste göra och lämna Staden sedan. Det är den bästa lösningen på allt det här.”

Och det var slutet på deras samtal.

De vandrade i labyrinten utan att den förändrades. Fullmånen som syntes genom gallerbrunnarna ovanför försvann sakta, och snart var Vägvisarens lykta den enda ljuskällan kvar. Omkring dem härskade den djupaste natten.

Ibland hördes det svaga ljudet från råttor, men de syntes aldrig till, förmodligen undvek de ljuset. Amanda undrade vad de kunde tänkas äta här nere. Det fanns ju bara det smutsiga vattnet. Och andra råttor. Av någon anledning hade hon svårt att tro på att de jagade och åt upp varandra.
Eller fanns det något annat, något som de ännu inte stött på? Amanda kunde omöjligt veta. Hon ville fråga Vägvisaren, men han skulle väl bara ge henne ett av sina korta svar.

Amandas tankar vandrade iväg. ”Gör bara det du måste göra”, hade Vägvisaren sagt som om det varit det mest uppenbara i världen, men hon visste inte vad hon förväntades göra. Hon hade ingen aning om vad hon var tvungen att göra i Sorgestad, eller varför hon ens befann sig här. Amanda kände bara hur hon drogs till Staden, som järnspån till en magnet, och den obeskrivliga rädslan inför vad som gömde sig här.

Ofta kändes det som om alltsammans bara var en dåligt skriven berättelse, eller som om hon befann sig i en dröm. Ibland verkade alltsammans vara en dröm, där verkligheten och dess lagar bara var en obetydlig del av bakgrunden, där det omöjliga inte längre var så ouppnåeligt som det var vid första ögonkastet, en dröm som hon kunde lämna bara hon ville. Och det ville hon, Amanda ville lämna den här mardrömmen, men hon visste att det var omöjligt. Att ge upp nu vore värre än döden, mycket värre. Det visste hon.

Vägvisaren plaskade vidare i det ankeldjupa vattnet som om han inte hade ett bekymmer i världen. Elden på toppen av hans stav fladdrade förnöjsamt, precis som om dess ägare och den förstod varandra. De var bara en obetydlig del av alltihopa, och de var nöjda med det. Ingen förväntade sig någonting av dem, de hade ingen börda på sina axlar. Lågan blossade hotfullt upp, som om den förstod vad Amanda tänkt och Vägvisaren muttrade något för sig själv när han kastade en blick mot elden.

Han var en av de förlorade, det måste han vara.

Innan Amanda och hennes sällskap lämnat Tilsen hade hon försökt hitta så mycket information om Sorgestad som möjligt. Hon och Juraz hade studerat alla gamla böcker och skriftrullar de lyckats hitta i biblioteket och arkiven, men inte mycket var så pass välbevarat att man kunde läsa dem. I slutändan hade de i sin ägo fyra böcker som beskrev Sorgestad. Två av dessa var domedagsprofetior skrivna av galningar som levt då Pesten härjat som värst. Den tredje var en berättelse om en ung hjälte som räddat en prinsessa från Staden. Inte heller den var till någon användning eftersom författaren troligtvis aldrig ens varit i Sorgestad. I hans bok beskrevs den som en plats där byggnaderna reste sig ända upp till himlarna, där vandöda plågade de modiga hjältar som vågade ge sig innanför murarna, och där Gudarna bodde i ett enormt palats.

Amanda hade skrattat när hon läst om Gudarna, det fanns ju bara en Gud, alla visste det, men Juraz hade bara varit allvarlig och gömt undan boken någonstans där hon inte kunde hitta den.

Den fjärde boken som de hittat var däremot mer än de vågat hoppas på. Skriven av någon som kallat sig Altarion gav den en exakt beskrivning av både Staden, dess invånare, samt fasorna man kunde uppleva. Men det som förvånade Amanda mest var skicket som boken befann sig i. Den kunde inte vara mer än fem år gammal att döma av dess utseende, men hur kunde det vara möjligt? Bara den som var girig – eller dum nog – gick in i Sorgestad i dessa tider, och bland dessa var det knappt någon som hade tid nog att anteckna och studera det som gömde sig innanför murarna. De var för upptagna med att dö.

Juraz hade vägrat tala om detta då Amanda frågat honom om Altarion, han hade snabbt bytt samtalsämne. Hon kände på sig att den gamle mannen visste mycket mer än han erkände för henne.

Denne Altarion och hans bok hade varit till stor hjälp för Amanda och Juraz. Till exempel visste hon nu att Staden drog till sig olyckliga och förlorade själar som bin till honung. Denne mystiske främlingen var en av de ”förlorade”, det var Amanda säker på.

Enligt Altarion var ”förlorade” män och kvinnor som vägrade förlika sig med sitt öde, kanske på grund av det de gjort, eller det de inte gjort. Att vara en ”förlorad” betydde att man varken levde eller var död. De hade fysiska kroppar och känslor precis som alla andra, men de kunde inte dö, varken av ålder eller av svärd. De levde vidare i världen, bittra och olyckliga över det de gjort innan ödet så grymt slitit ifrån dem deras existens. Som tomma skal var de, tomma skal som inte ville inse att det som hänt, det var omöjligt att förändra.

Amanda betraktade Vägvisaren, eller snarare hans bakhuvud, och undrade vad för grymheter han gjort sig skyldig till. Eller kanske vilka grymheter han tvingats utstå. Vad som än var anledningen till att han blivit den han var så vore det dumt att fråga honom. Mycket dumt.

Amanda och den tyste Vägvisaren gick i timmar utan att utbyta ett enda ord. Mannen hittade snabbt och vant i den underjordiska labyrinten, och Amanda försökte vid flera tillfällen lägga deras väg på minnet, men det var omöjligt, eftersom den ena tunneln var den andra lik och det fanns sällan något som utmärkte dem. De var alla vattenfyllda och stinkande. I sin bok skrev Altarion att Sorgestads kloaksystem låg ovanför uråldriga katakomber och var större än själva staden ovanför. Hon trodde honom.

Gångarna blev mörkare i takt med att avståndet mellan gatubrunnarna ovanför ökade. Snart försvann de stumma stjärnornas glans helt och hållet och Amanda fann sig instängd med en okänd man under världens största stad.

Världens största stad som inhyste världens mest ondskefulla varelser.

***

De nådde en vittrad trappa som smulades sönder under deras tunga fötter. Det avskyvärda vattnet hindrades från att skölja nedför trappan tunneln av höga vallar som Amanda och Vägvisaren var tvungna att ta sig över först. Amanda fick böja sig då hon gick nedför trappan för att inte slå huvudet i det låga, ojämna taket. Gången vid trappans fot var lång och torr. Inget smutsigt vatten, bara en unken lukt slog emot dem. Utanför ljusskenet som Vägvisarens lampa gav ifrån sig syntes ingenting. Ett kompakt mörker lurade längre ned i tunneln, ett mörker som ryggade undan från ljuset men som samtidigt hungrigt följde de båda människorna.

”Välkommen till människoätarnas revir”, sade Vägvisaren.

Det var de första orden som han yttrat på flera timmar. Amanda granskade hans ansikte men där fanns inget leende. Mannen skämtade inte, han var lika allvarlig som alltid.

”Människoätarna?” frågade Amanda och letade i minnet efter någon text där Altarion nämnt dem.

”De kommer att lämna oss ifred om vi inte ställer till med alltför mycket oväsen”, fortsatte Vägvisaren som om han inte ens hört Amanda, ”men vi måste vara uppmärksamma, för från och med nu är vi bytet, och vi är inne på jägarens revir.”

Mannen tystnade och började då bort från trappan, djupare in under jorden.
Från och med nu? Amanda hade varit ett byte ända sedan hon kommit tillräckligt nära Staden så att den kunde fånga henne.

***

Väggarna kröp långsamt ihop och taket blev hela tiden lägre. Till skillnad från kloakerna som de just lämnat var väggarna här ojämna och bildade en nästintill oval tunnel, som om en enorm mask borrat sig genom jorden. Ytorna, som bestod av allt att döma av en blandning av porös sten och hårdpackad jord, var täckta av färglösa mossor och svampar stora som en nagel. Ibland kilade stora tusenfotingar och gråsuggor iväg då de skrämdes av det ovanliga ljuset.

”Får jag fråga dig en sak?” undrade Amanda och var redan inställd på att Vägvisaren inte skulle lyssna.

Men till hennes stora förvåning hummade han till.

”Varför går vi hela tiden djupare? Varför stannade vi inte i kloakerna? Du sade ju att det finns… människoätare här.”

Vägvisaren fnös och förklarade utan att vända sig om: ”Därför att, lilla fröken Amanda från Tilsen, kloakerna är avspärrade av en kollapsad stadsdel som det skulle ta dagar att gå runt. Tro mig, det här är den kortaste vägen. Och att gå upp till ytan vore dumt eftersom det som jagar dig förmodligen inte gett upp hoppet på att fånga dig än.”

”Men människoätarna…”

”… vet inte att du finns här. Det gör däremot de som jagar dig.”

”Jag är ju betydelselös, varför skulle någon vilja få tag på mig?”

Vägvisaren stannade plötsligt och vred på huvudet så att Amanda såg hans ansikte i profil. Ett öga som hade färgen av is betraktade henne. Pupillen gnistrade som en ädelsten i facklans sken.

”Säg det”, svarade han och Amanda anade något farligt i hans röst. ”En person som blir jagad redan innan hon sätter sin fot i Sorgestad, och som är så värdefull att gamla vänner tvingar mig att hålla ett öga på dig, det betyder verkligen någonting.”

Vägvisaren vände sig helt om och Amanda fann sig stirra in i två gnistrande ädelstenar istället för en ensam.

”Vem är du, flicka?” väste han. ”Hur kan någon så obetydlig som du vara så värdefull för de gamla? Vad är du?”

Amanda slog ned blicken.

”Jag är ingen”, svarade hon.

Vägvisaren fnös och vände sig bort.

”Du förvånar mig, flicka”, erkände han, ”men din brist på självkännedom gör det ännu mer. Det har aldrig funnits någon som inte är någonting, och kommer aldrig att finnas. Alla är vi byggstenar i något större än oss själva, och var och en av oss är lika betydelsefull som någon annan, för om en enda byggkloss försvinner, kommer alltsammans att rasa.”

”Tror du verkligen på det?” undrade Amanda.

”Självklart tror jag det”, svarade mannen direkt.

… i alla fall gjorde jag det förr, viskade en liten röst i Amandas huvud och hon ryckte till. Vägvisaren vände sig om och stirrade ursinnigt på henne.

”Håll dig utanför”, hotade han med rösten drypande av ilska.

Amanda backade förfärat undan. Hon hade ju inte gjort någonting. Ingenting medvetet i alla fall.

***

De gick vidare. Mineraler och kristaller gnistrade vackert då den fladdrande elden lyste upp dem. Rökslingan som steg från facklan samlades i svarta slöjor tätt under taket utan att lösas upp. Nere i djupen fanns ingen vind som kunde driva bort den svarta röken.

Amanda aktade sig för att störa Vägvisaren, han verkade fortfarande ilsken, så hon blev förvånad när han plötsligt öppnade munnen igen.

”Vill du inte veta vilka människoätarna är?” frågade han.

Amanda svarade snabbt att hon ville, trots att hon redan visste en del om dem. Hon mindes ett avsnitt om dem i Altarions bok. Människoätarna levde i grottorna under Sorgestad och hade gjort det i årtusenden… men mer än så visste Amanda inte.

Vägvisaren sparkade undan en hoprullad tusenfoting, som var lika stor som en fullvuxen katt, och kadavret hamnade i en grund pöl. Amanda aktade sig för att gå för nära vattensamlingen. Vägvisaren var uppenbarligen van vid enorma insekter, men det var inte hon. Inte än.

”Människoätarna är inte helt olika dig och mig”, förklarade Vägvisaren. ”Precis som alla andra försöker de överleva och föra sitt folk vidare genom åldrarna. Skillnaden är bara den att vi lever i ljuset, medan de lever i mörkret.”

Mörkret.

”Och att de äter människor”, inflikade Amanda.

Vägvisaren nickade. ”Jag skulle just komma till den biten.”

”Det namn vi gett dem”, fortsatte han, ”är missvisande. Människoätare.” Han fnös. ”De äter det de kan hitta här nere, vilket för det mesta inte är mycket. Ofta går de till ytan och stjäl sin föda. Förr i tiden var det gäss, hundar och hönor, nuförtiden hittar de bara människor, så det har blivit deras basföda. Ibland när de svälter äter de även varandra.”

Han tystnade.

”Men vad är de? Och varför lever de här nere i kolmörkret?” frågade hon tyst, som om det kunde finnas människoätare som lyssnade runt hörnet.

Mannen framför Amanda funderade ett ögonblick innan han svarade.

”Jag vet inte. Redan innan fallet var de ett gammalt hot som spred rädsla bland Sorgestads befolkning. Det är sant att de på den tiden endast stal djur att äta, men dessa varelser hade, likt skator, en morbid kärlek till glänsande saker. Inte sällan hittades sönderslitna människor på gatorna med börsarna länsade. Den som föredrog nattliga promenader fick finna sig i faran det innebar att ensam gå förbi mörka gallerbrunnar.
Människoätarna kallades förr i tiden de Hungriga, och många trodde att de var lika gamla som staden själv, kanske ännu äldre.”

”Äldre än Rakel?” frågade Amanda förbluffat.

Vägvisaren nickade långsamt. ”Förmodligen.”

Det hade inte Altarion nämnt något om. Rakel var den äldsta kända människan som man med all säkerhet visste hade existerat. Det var Rakel som enat de tolv uråldriga stammarna till ett enda rike, förintat demonhärarna från den frusna södern, och krönts till den första Kejsarinnan, hon hade varit den första i ledet av mäktiga män och kvinnor som skulle styra ett rike som täckte hela den kända världen, ett rike som varade flera årtusenden.

Och nu sade Vägvisaren att det fanns ting som var ännu äldre. Det var ofattbart.

”Att man kunde leva med så ondsinta monster som strök omkring på gatorna”, sade Amanda efter att övergett tanken på det omöjliga att människoätarna var äldre än Kejsardömet. Även om Vägvisaren tycktes tro det så betydde det inte att hon tänkte göra samma sak.

Han fnös åt hennes ord. Mannen var uppenbarligen en sådan som tyckte om att förstärka sina argument med fnysningar och muttranden.

”Begå inte misstaget att tro att de är monster”, sade han torrt, ”för det är de inte. De är människor, precis som du och jag, även om de är vanställda och har en annorlunda uppfattning om världen.”

Annorlunda? De äter ju människor!

De fortsatte gå medan Vägvisaren pratade som om han kände, nej, förstod, dessa monster.

”De är inte onda, så som du verkar tro. Om nu inte hunger och viljan att överleva kan kallas ondska, det vill säga. I så fall är vi alla onda”, avslutade han.

De tystnade och gick återigen i timmar utan att tala. Amanda tröttnade snart på det ogenomträngliga mörkret och på taket som millimeter för millimeter blev allt lägre. Vid ett par tillfällen tog Vägvisaren av lampan från sin vandringsstav och höll den som en lykta, och en gång var de till och med tvungna att krypa och kräla genom en skrämmande låg passage. Amanda kunde nästan känna hur de jättelika tusenfotingarna och de nästintill genomskinliga gråsuggorna sprang omkring henne i mörkret. Hon satte ned handen i en vattenpöl och kände hur något slemmigt och maskliknande ringlade under hennes fingrar. Med ett tjut drog hon förfärat bort handen, och i nästa ögonblick tackade hon mörkret för att hon sluppit se vad det var hon tagit i. Så det är sådant människoätarna lever på när de inte hittar något annat, tänkte hon äcklat.

Tack och lov tog passagen slut och hon ramlade ut på det sandtäckta golvet. Vägvisaren stod bredvid henne och flämtade tungt. Amanda hade liknande svårigheter med andningen efter krypandet. Hennes kläder var smutsiga, söndertrasade och stank av avloppsvatten och… skaldjur. Hon ville verkligen inte veta var hon fått den lukten ifrån.

Amanda fasade inför tanken att tunneln längre fram var blockerad. Om den var blockerad skulle det betyda att de var tvungna att återvända samma väg de kommit. Hon kastade en blick bakom sig. Den mörka passagen syntes bara som ett svart hål i bergväggen, öppningen såg ut som ett svart gap redo att svälja dem.

Amanda tog sig på fötter och märkte att Vägvisaren stod stilla och tittade ut i mörkret runtomkring. Hon ställde sig bredvid den gamle mannen och betraktade tomheten utanför facklans sken. Amanda kunde inte se vad det var som var så intre… jo! Nu såg hon också, hon kunde till och med känna förändringen. Väggarna och taket var försvunna, och den unkna stanken hade ersatts av en svag men iskall vind.

”Nu ska du få se på underverk”, sade Vägvisaren och rotade i sin ryggsäck som han tagit av sig. Han plockade fram något och rätade på ryggen.

”Titta inte på lågan”, varnade han. ”Titta inte ens i närheten av den om du vill behålla synen.”

Amanda tog varningen på största allvar och innan hon vände bort blicken såg hon hur Vägvisaren hällde ett mörkgrått pulver i lampan. Snabbt drog han bort handen och i samma stund flammade elden upp i en enorm kvast av ljusblå – nästan vit – eld. Han höll ifrån sig staven med den fräsande elden så långt ifrån sig som möjligt. Lågan lyste upp omgivningen med sitt bländande och intensiva sken.

Grottan som lystes upp fick Amanda nästan att tappa andan. Nej, grotta är fel ord, tänkte hon. Det var ett helt universum under jordytan. De stod på en smal naturlig bro medan tomheten bredde ut sig åt alla håll. Taket högt ovanför var en uppochnedvänd skog av stalaktiter och glänsande droppstenar, och väggarna syntes bara vagt på grund av de enorma kristallerna som reflekterade det smärtsamt starka ljuset.

Ett moln av fladdermöss flög förbi så lågt att Amanda tappade balansen av den plötsliga rörelsen. Klumpigt satte hon sig på huk och upptäckte då ännu ett underverk, denna gång nedanför sina fötter. Ett… hav av svart vatten låg hundra meter nedanför den naturliga bron. Det var enormt. Det var omöjligt. Det kunde inte vara sant, det var för otroligt för att kunna vara sant. Amanda trodde först att hon såg i syne, men faktiskt rörde sig djur i och omkring havet. Blänkande sjöormar utan ögon, men med käftar lika stora som boningshus, flöt i vattnet. Jättelika skaldjur med en skog av känselspröt på huvudena kröp på stränderna, och djur som mest liknade blandningen av en spindel och bläckfisk simmade snabbt förbi precis under ytan. Ovanför vattnet flög moln av fladdermöss och större varelser på jakt efter föda.

”Det… kan inte vara sant”, flämtade Amanda. ”Vaggan. Vi har hittat Vaggan.”

Elden fräste fortfarande med samma starka sken och Vägvisaren fick ropa för att kunna höras över oljudet. Hans röst ekade i tomrummet.

”Ja. Vaggan. Allt livs källa, Urhavet, det oändliga Vattnet.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *