Sorgestad – Kapitel 4

4 april 2008

Amanda hade krupit fram till stenbrons kant och stirrade över den.

”Men det är bara en legend, en saga”, viskade hon.

”Nej, den är sann. Vi befinner oss hundratals meter under jorden, tiotals meter under havets botten. Det du ser där nere är naturens stolthet, varelser som har kunnat utvecklas i samma miljö i miljontals år utan att klimatförändringar och katastrofer så som människosläktet kunnat rubba balansen. Det är en perfekt värld med fulländade invånare.”

Amanda var mållös, men kunde trots det inte stilla sin nyfikenhet.

”Hur… stort är det?” stammade hon.

”Det vi ser är bara en insjö”, förklarade Vägvisaren. ”Vaggan fortsätter i otals mil under bergväggarna, och i djupet… ja, om något kan kallas bottenlöst så är det detta. Kanske fortsätter det till jordens kärna.”

Han tycktes fundera ett ögonblick.

”Tänk dig vilka ohyggliga varelser som lever där nere”, sade han till slut. ”Dessa är ingenting jämfört med dem!”

Djuren var uppenbarligen irriterade av ljuset, och en av sjöormarna gav ifrån sig högljudda läten, ljud som mest lät som rossliga hostningar. De andra silvergrå ormarna stämde in i oljudet.

Något rörde sig in i Amandas synfält och hon gav till ett tjut när hon upptäckte vad det var. Ett av skaldjuren med de hundratals känselspröten – en jättelik krabba – satt på pelaren som höll uppe stenbron. Varelsen stirrade på henne med svarta, blänkande ögon medan känselspröten rörde sig farligt nära hennes ansikte. Krabban höll sig fast fem meter nedanför bron, och de tre par ögon följde varje rörelse som de oväntade människorna ovanför gjorde. Då den rörde sina käkar utsöndrades bubbligt saliv ur dess mun. Slemmet rann längs det färglösa skalet och över de fyra enorma kloarmarna. Den stinkande vätskan blänkte sjukligt i ljuset, och det gav svaga ljud ifrån sig när då bubblorna på dess yta brast.

Försiktigt rörde sig Amanda från djuret tills hon inte kunde se det längre. Hon ställde sig nära Vägvisaren, men tillräckligt långt ifrån brokanten. Hon var inte feg, inte alls. I alla fall försökte hon intala sig att hon inte var.

”Hamnar man därnere är man så gott som död, råkar man falla så spelar det ingen roll om man är människa, det vi kallar världens mest intelligenta varelse”, sade Vägvisaren och ett bittert leende spred sig över hans ansikte. ”Död är man i vilket fall.”

Krabbdjuret började plötsligt ge ifrån sig skarpa, klickande ljud med sina käkar. Det var inte ensamt om att göra detta, för snart stannade de flesta av krabborna som rörde sig nere på sandstränderna och stämde in i oljudet. Alla hade de vänt sig mot bron och stirrade på det starka ljusskenet.

”Vad gör de?” frågade Amanda, med ens på sin vakt. ”Vägvisaren, vad håller de på med?”

Mannen ryckte på axlarna, men det syntes på hans rynkade panna att han visste vad som skedde där nere, och hans mörka blick avslöjade att han inte alls tyckte om det han såg.

Plötsligt började ljuset bli svagare, och mörkret började återta tomrummet nedanför grottans tak. Den blåvita elden krympte, försvann, och kvar fanns den svaga, orangeröda flamman. Endast krabbdjurens klickande bröt tystnaden i mörkret. Sedan något mer. Ljud av något hårt mot sten.

”Kom, det är dags att fortsätta.”

Amanda kunde knappt röra sig efter det hon varit vittne till. Något liknande såg man bara i sina drömmar. Eller mardrömmar.

”Hur långt är det kvar?” frågade hon frånvarande utan att följa efter mannen.

Vägvisaren tog tag i hennes arm och motvilligt började de gå den långa sträckan över bron. Han tittade hela tiden över axeln, som om han skulle se mer än de fåtal meter som den svaga oljelampan orkade lysa upp. Klickandet hördes fortfarande, och trots att Amanda och Vägvisaren rörde sig så snabbt de kunde blev det inte svagare.

”Ah, ganska många timmar”, sade han medan han kastade ännu en orolig blick över axeln. ”Först måste vi ta oss tillbaka till kloakerna.”

På andra sidan bron fortsatte den smala tunneln, men den grenades hastigt av i flera andra gångar. Vägvisaren tvekade inte ett ögonblick utan fortsatte in i en tunnel på höger sida. Avgreningar och korsningar uppstod allt oftare, och Amanda märkte att de alla ledde uppåt, alltid uppåt. En annan ska som var gemensam för alla tunnlar var den iskalla vinden som ven genom dem. På de ojämna väggarna fanns knappt någon mossa, eller ens de minsta insekterna, på grund av den starka vinden. Inget kunde få fäste på de hårda ytorna, och ingenting kunde hålla sig tillräckligt stilla en längre stund i de ylande grottorna.

Vägvisaren fick hålla fast hatten på huvudet med ena handen så att inte huvudbonaden blåste bort, och flamman på toppen av hans stav fladdrade farligt nära hans kläder.

De nådde snart ett kort men brett schakt. Golvet var täckt av smutsigt vatten som rann dit i en liten rännil längs ena väggen. Vinden blåste inte lika starkt här, men trots det ven den då luften blåste genom håligheter och över vassa kanter. Det kändes som att befinna sig i en enorm visselpipa. Det tjöt i öronen och de fick hålla sig nära väggen för att inte tappa balansen.

Vägvisaren tog av sig ryggsäcken, band fast den i ett långt rep och kastade en annan reprulle till Amanda. Han tecknade åt henne att följa honom. Tillsammans vadade de ut i det midjehöga vattnet. Silvergrå fiskar inte större än ett barns tumme simmade i små stim i den smutsiga bassängen, och de pilade omkring oroligt då människorna störde dem. Amanda och Vägvisaren nådde andra sidan och fann sig stå mot en lodrätt vägg som försvann upp i skuggorna. Vattnet porlade nedför den grova ytan.

”Dags att klättra. Bind fast repändarna kring midjan. Jag klättrar först, sedan är det din tur, och till slut drar vi upp packningen tillsammans.”

Amanda gjorde som han sade. Hon kände sig inte speciellt orolig, men trots det darrade hennes händer lätt.

”Var inte orolig”, ropade Vägvisaren men överröstade knappt vindens ylande. ”Om något går fel finns jag där uppe. Råka bara inte i panik.”

Amanda nickade tyst. Hon skulle försöka.

Den gamle mannen tog den lösa repänden och höll fast den mellan tänderna. Vant började han klättra uppför den ojämna bergväggen. Han hittade håligheter som nästintill var osynliga i det skumma ljuset, smidigt tog han sig från klippsprång till klippsprång utan att hindras av det rinnande vattnet.

Flera meter upp försvann han så plötsligt ur sikte när han bytte vägg med ett kattliknande språng. Det enda som sade Amanda att Vägvisaren fortfarande klättrade uppåt var repet mellan dem som blev allt kortare. Det lämnade snart vattenytan och den smutsiga vätskan rann av det. Oron grep henne då mer och mer av repet dök fram ur vattnet. Hade han tagit ett alltför kort rep? Men just som den tanken dök upp i hennes huvud ryckte det till flera gånger och en avlägsen röst uppe i mörkret ropade att hon skulle börja klättra.

Amanda gjorde fast lyktan hon hållit i en halv meter upp på repet, prövade väggen efter något att hålla i och gjorde det efter att ha trevat omkring över den hårda ytan. Stenen var fuktig och hal. De blöta kläderna klistrades mot hennes kropp då hon hävde sig ovanför ytan. Hon ville inte ens tänka på hur många gånger det hänt sedan hon kommit till Sorgestad, hur många gånger kläderna varit alldeles genomvåta.

Vinden ylade omkring Amanda då hon långsamt klättrade uppför den lodräta väggen. Blåsten och vattnet som droppade från kläderna fick henne att frysa och hon huttrade till. Hon var nära att tappa greppet om de hala stenarna, men räddade sig i sista ögonblicket. Amanda kastade en blick ned i mörkret.

Dammen låg några meter nedanför och blänkte i skenet från lyktan ovanför. Skulle vattnet lindra fallet, eller fanns det vassa klippor under ytan som hungrigt väntade på henne?

Amanda slet blicken från dammen och fortsatte uppåt.
Plötsligt rasslade något bakom henne som när någon kanar nedför en grusbacke. Amanda stelnade till, men kunde inte se något bakom sig. Länge hängde hon orörlig på väggen medan armarna och benen blev allt stelare. Men något – eller någon – rörde sig därnere, det hörde man på de otydliga ljuden. Stenar som skrapade mot varandra, hastiga andetag, vattnet som stördes då något bröt dess yta.

Amanda kunde inte göra annat än att klättra vidare. Förmodligen visste det som rörde sig i dammen att hon fanns där, och förmodligen skulle hennes krafter inte räcka länge till om hon stannade där hon var just nu.

Då hon kämpade sig upp, meter efter meter, kom hon att tänka på när hon senast gjort något liknande. Hon mindes en varm sommardag för flera år sedan då hon varit tolv. Den gången hade hon och hennes vänner lekt i ett övergivet stenbrott, den gången hade hon brutit armen. Föll hon nu skulle hon bryta betydligt mer.

Minuterna gick och hon tog sig långsamt uppför klipporna. Den motsatta väggen kröp allt närmare tills hon var tvungen att pressa sig mellan klipporna för att komma vidare.

”Hoppa!” ropade Vägvisaren.

Amanda skrattade nervöst för sig själv. Hoppa vart? Ut i mörkret?

”Bakom dig finns en klipphäll”, fortsatte han. ”Ta tag i kanten så drar jag upp dig.”

***

Vägvisaren drog upp Amanda på klipputsprånget, och hon föll omkull på den hårda stenen, utmattad och frusen. Med darrande fingrar knöt hon loss repet runt midjan och räckte änden till Vägvisaren.

Medan Amanda låg där på marken och hämtade andan drog Vägvisaren upp packningen. Hon såg att de befann sig på en smal klippa och att schaktet fortsatte uppåt. Amanda skulle inte blivit förvånad om någon påstått att det inte var ett schakt, utan en ravin som fortsatte ända upp till markytan.

Den iskalla vinden ven förbi på sin väg mot Vaggan och slet i Vägvisarens rock medan han i ljuset från lyktan drog upp packningen. Repänden som han hållit mellan tänderna då han klättrat upp var bunden kring en klippelare bakom Amanda.

Plötsligt svor Vägvisaren till samtidigt som repet som låg i hans händer knakade till högljutt. Något drog i den andra änden, den som fortfarande var dold i mörkret. Amanda tog sig på fötter när hon såg att Vägvisaren trots alla sina ansträngningar drogs mot klipputsprångets kant.

”Något drar i andra änden!” ropade hon och rusade till det spända repet.

Han gav henne en snabb blick som om hon just upptäckt att vatten är vått.

”Hjälp till!” grymtade den kämpande mannen och Amanda tog tag i repet.

Tillsammans tog de i av alla krafter och Vägvisaren slutade halka mot kanten. Istället började repet ge ljud ifrån sig som om det skulle brista. Lika plötsligt som det kom, lika hastigt försvann det som dragit i repet och de båda människorna ramlade omkull på klippan.

Amanda landade tungt på rygg och tappade andan. Stjärnor dansade framför hennes ögon då hon slog huvudet i den hårda marken och hon kunde bara höra hur Vägvisaren kvickt tog sig på fötter. Med ännu en svordom rusade han fram till kanten och drog upp packningen. Ryggsäcken hade långa revor på sidorna, som efter vassa klor.

Med en hand lösgjorde han repet och med den andra tog han sin stav, samtidigt som han tände oljelampan. Repet kastade han ned i det mörka schaktet som om det vore pestsmittat.

”Kom”, sade han då han ställde sig framför Amanda som fortfarande var på marken, ”vi måste skynda oss.”

Mannen var livrädd, och han var för nervös för att ens försöka dölja det för Amanda.

”Säg inte att det är krabborna som följer efter oss”, sade hon.

Vägvisaren skakade på huvudet.

”Nej, det är inte de. Det här är mycket värre.”

Vägvisaren skyndade in i tunneln som fortsatte in i klippväggen och Amanda tog upp lyktan från marken och sprang efter. Var det väsningar hon hörde bakom sig eller var det bara hennes omtumlade huvud som spelade henne ett spratt?

Gången som ledde bort från schaktet var huggen i en djupt – nästan metalliskt – blå sten, och ojämna och vassa klippblock stack ur taket, golvet och väggarna och gjorde framkomligheten förrädisk. Tunneln mynnade ut i en större grotta och häpen insåg Amanda att golvet under hennes fötter i själva verket var breda men låga trappor i samma metalliska sten. Vindens dånande vissling hade upphört och endast de ekande fotstegen hördes.
Vägvisaren började springa och hon gjorde samma sak för att inte tappa bort honom. Mannen tog tre trappsteg i taget och det syntes på honom att han var rädd. Något jagade dem.

Det kändes som om de sprang i flera kilometer innan trappan till slut tog slut, men Vägvisaren svängde tvärt åt höger och där tornade en likadan upp sig. När de sprungit uppför även den nådde de foten till en identisk. Trappa följde på trappa, de steg allt högre mot jordytan. Amanda räknade till sju långa trappor innan de och grottorna tog slut.

De sprang över en smal stenbro och Amanda var säker på att mörkret hon stirrade ned i var schaktet de just klättrat uppför. Men nu såg det nästan bottenlöst ut. Vinden slet i dem och kalla vattendroppar piskade över dem.
Det konstgjorda regnet gjorde den ojämna stenen hal av fukten. Halvvägs över bron var Amanda nära att halka men återfick balansen. Föll hon här var det inget som kunde rädda henne.

Vägvisaren kilade vigt som en råtta över bron, utan att halka eller tappa balansen en enda gång. Han sprang som om den hala stenen inte utgjorde något hinder och han nådde den andra sidan bara ett par ögonblick senare.
Väl nere från bron såg Amanda bestört att de djupblå tunnlarna fortsatte. Tog jakten aldrig slut? Hon hann ifatt den vithårige mannen och hörde hans tunga andhämtning. Utmattningen var inte långt borta ens för henne som var yngre och betydligt uthålligare. Deras stöveltramp ekade i grottan, väggarna glödde med ett skimrande blått sken då den fladdrande facklan lyste upp dem och tjattrande fladdermöss flög skrämda iväg.

Plötsligt stannade Vägvisaren. Hans huvud rörde sig upp och ned medan han andades som om han var på väg att kvävas. Blicken sökte efter något i mörkret. Vad den sökte kunde Amanda omöjligt veta. Mannens vänstra fot var placerad ett trappsteg högre än den andra, han var redo att börja springa igen vilken sekund som helst. De flämtande andetagen från de två utmattade människorna överröstade fladdermössens låga tjattrande. Den gamles huvud frös till med ens och ögonen fokuserade på något Amanda inte såg. Mannen stirrade på en mörk skugga framför sig. Amanda följde hans blick och stelnade till.

Trots mörkret syntes det klart och tydligt att det inte var en vanlig människa som stod ovanför dem på trappan. Ett brunt tygstycke av säckväv var virat om dess kropp. Ansiktet syntes inte i dunklet men genom lagren av grovt tyg såg man att överkroppen och huvudet var för stora för att tillhöra en människa. Varelsen stod med böjd rygg, som om den bar på en ohygglig tyng. I sina grova händer höll den något avlångt.

Tassande steg hördes bakom Amanda och Vägvisaren. De svängde runt och fick se att tre likadana varelser som den framför dem stannat bakom dem, utanför ljusets sken så att de bara syntes som otydliga silhuetter.

”Lång tid har flytt sedan vi senast såg ett barn av Ljuset under marken.”
Amanda ryckte till. Varelsens röst var sträv och orden kom långsamt, som om den hade svårigheter med språket. Varelsen tog ett steg mot Amanda och Vägvisaren.

”Jag kan inte förneka att din närvaro”, sade varelsen och pekade på Amanda med ett tjockt finger, ”fascinerar mig. Har ni förändrats så mycket?”

Silhuetten i säckväven betraktade henne med huvudet på sned en stund innan den tog till orda igen.

”Men det är inte vår uppgift att bestämma vem som ska leva, vem som ska dö, vems kött som ska slukas, vems kött som ska besparas. Vår Fader från Djupen gav oss därför en enda regel: låt ingen uppifrån…”, varelsen riktade pekfingret mot taket, ”… komma ned i mörkret. Låt ingen se det som inte kan ses. Låt ingen höra det som inte kan höras.”

Varelsen tog ännu ett steg närmare, men tystnade. Länge stod de och betraktade varandra, Mörkrets barn från underjorden, och Ljusets barn från ovansidan. Men Ljusets barn var fångade i fällan och kunde inte fly.

Försiktigt smög Vägvisaren något i Amandas hand. Det var ett litet armborst av böjbart järn, och det var laddat. Mellan loppet och den spända strängen av tvinnade metalltrådar låg en liten pappersrulle som Amanda gissade innehöll metallskrot. Ett vapen för nära håll.

”Du tar honom framför”, viskade han medan han långsamt drog fram en glaskula, vars mitt delades av en glasvägg. Den ena halvan var mörkröd, den andra genomskinlig. En gnistkula.

Amanda rörde pekfingret till avtryckaren och gjorde sig klar att skjuta. Varelsen stod blickstilla som om den väntade på att människorna skulle göra det första draget. Var den dum? De var fyra mot två men ändå väntade de. De kanske aldrig stött på människor innan, men det förkastade Amanda. Det fanns något igenkännande i varelsens röst då han talat. Eller kanske väntade de på förstärkning, och i så fall ville inte Amanda stanna kvar för att ta reda på om det var den rätta gissningen.

”Nu!” väste Vägvisaren samtidigt som han vände sig om.

Amanda höjde armborstet och tryckte av. Att sikta hade varit onödigt eftersom vapnet ändå dödade allt som befann sig framför det. Metallsträngen sjöng till, pappersrullen slets sönder av kraften, och varelsen kastades skrikandes bakåt, uppför trappan, då projektilerna genomborrade dess kropp. Samtidigt exploderade något bakom Amanda, och en röd flamma lyste upp den blodiga kroppen som låg på mage framför henne på trappan.
Vägvisaren skrek att hon skulle springa, och sprang, det gjorde hon. Ett hopp över den varelsen och loppet mot trappans topp började. Vägvisaren var hack i häl såg hon, men det var också fem av de groteska monstren.
Fem stycken? Hon ökade farten.

Trappan tog slut, en smal tunnel av grå granit och som sluttade uppåt tog vid och några minuter senare hade hon rusat uppför ännu en trappa – denna gång en förfallen med höga, vittrade steg av smutsgult tegel. Hon blev nästan glad när hon plaskade ut i knähögt vatten och den unkna lukten slog emot henne. Hon var tillbaka i kloakerna.

Amanda befann sig i en korsning av tunnlar och högt ovanför sken fullmånen in genom gatubrunnarna. Men det är ju omöjligt. Har vi varit en hel dag under jorden? Korsningen badade i månskenet. Vägvisaren sprang uppför trappan och hon vände sig om för att möta honom. Men det var inte den gamle mannen som uppenbarade sig, istället rusade en ohyggligt vanställd figur mot henne. Ögonen var stora och utstående, den enorma munnen full av vassa, ruttnade tänder, och skinnet hårlöst och läderartat.

Människoätaren stannade inte utan anföll skoningslöst sitt offer som ett vansinnigt rovdjur. Och Amanda tänkte inte utan handlade instinktivt, så som Juraz lärt henne. Armborstet och lyktan föll i vattnet, och eldlågan släcktes. Varelsen skrek när den rusade på henne med sitt vapen höjt ovanför huvudet. Det den höll i händerna som en klubba var ett renskrapat lårben, såg Amanda när den närmade sig, och dess andedräkt slog emot henne då den öppnade käften. Men det vilda monstret såg aldrig vad det var det rusade på.

***

Det var en varm sommardag. Lukten av regn låg fortfarande i luften, som en påminnelse om att veckorna av sommarstormar inte dragit förbi riktigt ännu. Eleverna var samlade i en ring på borggården och väntade på att lektionen skulle börja. Amanda kände igen de flesta av dem, de var alla barn från staden och alla verkade en aning nervösa. Anledningen till deras nervositet stod framför dem: Cetherine, deras fruktade lärarinna. Den unga, ljushåriga kvinnan verkade alltid vara sur, aldrig glad. Rykten gick om att hon var skoningslös mot dem som förtjänade hennes vrede, att hon reste omkring i trakten på nätterna och dödade rövare och brottslingar. Det sades att Cetherines familj dödats då hon bara varit en liten flicka, att de slaktats hänsynslöst framför hennes ögon. Kanske var det därför hon alltid var så full av hat, och så trött.

Eller kanske var hon trött för att hon aldrig sov på nätterna, utan var ute och dödade illgärningsmän.

”Den här rörelsen kallas Martyrens handslag.”

Men det var ju bara rykten. Vem kunde lita på…

Något kom visslande genom luften, och Amanda ryckte till då spetsen på ett vasst svärd stannade bara ett par centimeter från hennes panna. Amanda stirrade storögt in i Cetherines svarta ögon.

”Står vi och tänker på annat, flicka?” frågade hon hårt.

Amanda skakade våldsamt på huvudet och Cetherine avlägsnade svärdet.

”Om jag fått bestämma hade vi aldrig haft dessa lektioner”, sade hon vänd till hela samlingen av små barn på borggården, ”ni är för unga för att lära er sådant här. Ni är inte tillräckligt gamla för att kunna förstå vad ett svärd kan åstadkomma, hur mycket lidande det skapar, och hur mycket hat det kan föda.”

Hon gav var och ett av barnen en blick. Hennes ögon var fästa på Amanda längre än på de andra.

”Men det är inte min uppgift att bestämma vad ni ska veta och vad ni inte ska få veta. Så länge borgmästaren regelbundet fyller min börs med silver kommer jag att lära er hur man skär, hugger, sticker, mördar, dräper, dödar, stympar och lemlästar. Jag tänker visa och lära er alla platser på kroppen som lämpar sig för ett dödande hugg. Jag tänker lära er hur man snabbast dödar någon, och hur man utdelar ett hugg som gör att er fiende dör långt senare i fruktansvärda plågor. Allt för att era föräldrar tycker att världen är så pass farlig att ni borde känna till hur man hanterar ett svärd redan innan ni lärt er hur man håller i pennan.”

Cetherines röst var full av bitterhet och hat, och ögonen brann av illa tillbakahållen vrede.

”Låt mig bara klargöra att om ni i framtiden bestämmer er för att använda det jag tänker lära er till att skada oskyldiga, tänker jag vara på er på ett ögonblick. Och då tänker jag skära upp buken på er så att era stinkande inälvor får andas lite frisk luft.”

Barnen bleknade, deras ögon spärrades upp och såg ut som om de skulle tränga ur sina hålor, och någon började gråta högljutt. Men Cetherine brydde sig inte. Hon ställde sig i position och sade: ”Martyrens handslag.”

Lätt framåtlutad riktade hon blicken framåt och drog svärdshanden så långt bakåt det gick. Hon höll sitt svärd så att det stod lodrätt mot grusplanen bakom sig.

”Låt fienden komma så nära att ni kan känna hans andedräkt, att han tror att han vunnit. Låt honom le först i tron att han besegrat er…”

Blixtsnabbt for hon ut med svärdet, så att det visslande ljudet tystade det gråtande barnet. Svärdspetsen pekade återigen mot Amandas panna, och Cetherine stirrade in i barnets ögon.

”Martyrens handslag kan antingen rädda er eller döda er, beroende på hur snabba ni er. Använd den när allt annat är lönlöst.”

Hon vände sig bort, men Amanda hann höra vad hon sade med sorgsen röst: ”Döda honom innan han kommer för nära inpå dig.”

***

Martyrens handslag. Människoätaren stannade en handsbredd framför Amanda och gnydde till, ögonen blev glasklara och blod sipprade fram ur dess mun innan den gled av svärdet. Den föll på rygg i vattnet, död.

Amanda stod kvar i halvdunklet med det blodiga svärdet framför sig. Hon hade verkligen dragit det i sista stund. Liket guppade på vattenytan och det svarta blodet blandades med vattnet. Amanda tog upp Vägvisarens armborst och lykta, rengjorde sitt svärd, och gick fram till trappans topp.

Vart hade han tagit vägen? Vägvisaren syntes ingenstans till, men det gjorde däremot fler människoätare. Skuggor började dansa vilt nere på trappan, och Amanda insåg att de var på väg mot henne. Hon vände sig om innan de hann se henne och sprang in i en sidotunnel. Varelserna hoppade in i korsningen och störde vattenytan med ett högt ljud. De ohyggliga varelserna började skälla och morra åt varandra då de upptäckte den döda människoätaren som flöt i vattnet.

Amanda undrade om de skulle nöja sig med att äta sin fallna kamrat eller om de skulle fortsätta jaga henne. De samtalade på ett underligt språk fullt av vokaler och grymtningar, och en av dem började skrika. Den som förde mest oväsen var även den störste, och de andra gnydde och kröp ihop skräckslagna.

Amanda tog tillfället i akt och försvann så tyst hon kunde och undvek att föra för mycket oväsen.

***

Ingen mat, inget drickbart vatten, inget ljus, och inte en aning om vart man skulle gå. Det enda av värde var svärdet vid sidan och en tändsticksask i rockfickan.

Den lilla asken var insvept i ett läderstycke och var det enda som var torrt. Men att tända en tändsticka nu vore dumt. Väldigt dumt. Skriken från människoätarna genljöd fortfarande med jämna mellanrum genom kloakerna. De hade ännu inte gett upp tanken på lite människokött som omväxling. Vid ett tillfälle sprang en av de böjda varelserna genom en korsning ett tiotal meter längre fram, men som tur var hade den inte brytt sig om att titta till höger och vänster utan fortsatt rakt förbi.

Amanda gick i timmar utan att kloakerna förändrades. Samma fuktiga mörker som blev allt otydligare ju mer månen försvann. Snart hade även de vanställda människoätarna dragit sig tillbaka, och allt var insvept i en tystnad som då och då avbröts av hennes plaskande stöveltramp och det dova ljudet av droppande vatten.

Plötsligt blixtrade något till och tunneln lystes upp i ett bländande vitt ljussken. Mörkret återvann herraväldet nästan ögonblickligen, men ännu en blixt rev sönder de svarta skuggorna. Och ännu en. Ljuset blixtrade frenetiskt, och det smälte samman med mörkret till ett brännande kallt töcken. Blixtarna dånade omkring Amanda och hon förlorade kontrollen över sig själv. Inte igen…

”De kommer, de kommer”, viskade tusentals röster, vissa förväntansfullt, andra skräckslagna. ”De kommer.”

Viskningarna ekade innanför Amandas pannben, de tjattrade osammanhängande. Hon tog sig för huvudet med skälvande händer och skrek, skrek tills hon blev hes. Men hon fortsatte skrika ändå. Framför sig såg hon döda, mjölkvita ögon. Armagodas ögon. De två bleka kloten brände som eld, och den dödas väsande röst viskade inom Amanda. De kommer. I det ögonblicket visste hon vilka De var. Efter alla år av fasansfulla mardrömmar visste hon nu vad som jagade henne. Å skapare, rädda mig!

***

Lika snabbt som den kommit, lika snabbt försvann synen. Kvar stod Amanda med ett huvud som ville explodera. Hon märkte aldrig mannen som smög upp bakom henne.

”Har du sett honom, flicka?” frågade han.

Fortfarande yr efter det hon sett trodde hon att den vackre, unge mannen med långt, vitt hår var bara ännu en hallucination.

”Sett vem?” stammade hon utan att ta bort händerna från tinningarna. En outhärdlig smärta pulserade i hennes ögon, och hon försökte samla sig, men det var omöjligt.

Mannen tittade snabbt till höger och vänster som för att försäkra sig om att de var ensamma – Amanda hade inte sett en själ på flera timmar – innan han hemlighetsfullt böjde sig fram mot henne.

”Kättaren”, viskade främlingen ivrigt, ”har du sett Kättaren?”

Underbart, tänkte Amanda, ännu en av de förtappade.

”Nej”, sade hon och försökte lugna sitt bultande huvud.

Den vackre mannen verkade besviken. Han kastade en snabb blick över axeln, som för att kontrollera att ingen tjuvlyssnade.

”Mitt namn är Veiric”, sade främlingen när han vänt sig mot Amanda igen. ”Folk kallar mig Häxjägaren.”

Han var tyst ett ögonblick innan han fortsatte: ”Säg till om du ser Kättaren, lilla flicka.”

Amanda nickade stumt. Främlingen vände sig om och sprang med långa plaskande steg iväg i mörkret. Det tog inte lång tid innan ynglingen varken kunde synas eller höras längre.

Amanda tittade en lång stund efter mannen. Hon visste inte längre vad som skiljde dröm från verklighet. Var Veiric verklig eller hade hon bara hallucinerat igen? Ofta när hon hade mardrömmar upplevde hon dem som verkligare än den vakna världen. Hon såg mer detaljer, upplevde känslor som flytande och vibrerande färger medan verkligheten var en grå och stel… spegelbild av denna drömvärld.

Här i Sorgestad hade den skillnaden försvunnit. Allt, verklighet och dröm, smälte samman till en kokande kittel av surrealistiska och bisarra former. Gränsen för vad som var möjligt, och vad som var omöjligt, hade suddats ut.
Var Sorgestad verklig? Var Vägvisaren och människoätarna verkliga? Hon var inte säker… Hon var inte ens längre säker på om hon verkligen existerade.

När Amanda skulle till att vända sig om var hon nära att törna in i något hårt som stod i vägen.

”Har du sett honom, flicka?”

Amanda flämtade till när hon vände blicken uppåt och stirrade in i ett par kalla ögon. Hur kunde mannen ha rört sig så fort? Ekot efter de plaskande stegen hördes ju fortfarande. Men ändå stod han här med samma hemlighetsfulla leende på läpparna.

”Har du sett honom?” upprepade Veiric, en aning hårdare den här gången.

Amanda började bli rädd på allvar. Det här måste vara en dröm.

”Kättaren?” prövade hon med skälvande stämma.

Det ryckte okontrollerat i mannens ena mungipa och leendet stelnade till plötsligt. I sitt huvud kände, snarare än hörde, Amanda en svag röst säga: ”Hur… hon känna… mitt namn?”

”Nej, nej”, sade han snabbt. ”Häxjägaren. Har du sett Häxjägaren?”

Hon tvekade innan hon skakade på huvudet och tog ett plaskande steg bakåt. Veiric följde efter, men lyckades inte helt och hållet. Hans konturer flimrade till av den plötsliga rörelsen, de lämnade svarta streck efter sig i luften som bleknade bort långsamt. Fotstegen störde inte ens den stilla vattenytan.

Den vackre mannen verkade besviken, men han kastade en snabb blickbakom sig innan han fortsatte: ”Mitt namn är Veiric. Folk kallar mig Kättaren. Säg till om du…”

Han hann aldrig avsluta meningen. På ett ögonblick förvandlades hans min till en mask av hatfylld vrede.

”Jaså, du är här”, spottade han ur sig, och trots att hans blick var låst på Amanda så tittade han inte på henne.

Hon tittade förvirrat omkring sig. Men de var helt ensamma i dunklet, där fanns ingen annan. Amanda stirrade skräckslaget och vantroget på den vansinnige mannen som precis avbrutit sig själv. Konturerna flimrade våldsamt. Det var som om ljuset var för långsamt för att följa kroppens rörelser. Veiric tycktes inte märka detta utan fortsatte samtala med sig själv.

”Ser man på, ser man på. Kättaren i egen hög person.” Han spottade och loskan försvann i vattnet utan att lämna ringar på ytan efter sig. ”Tagen på bar gärning med att konvertera ännu en oskyldig till sin sorgliga flock av idioter.”

”Häxjägaren”, morrade Veiric tillbaka.

Minen förvandlades och den vackre ynglingen skrattade rått.

”Ditt vansinniga korståg slutar här. Den här gången kommer du inte undan, kättare.”

Han lade speciell tyngd på det sista ordet.

”Vad får dig att tro att du kan mäta dig med mig?”

”Sluta. Jag vet hur den här ramsan går. Du pratar som om du slutligen funnit din… din… Messias!” fräste Veiric. ”Äntligen har den mäktige Kättaren hittat nyckeln till mänsklighetens räddning”, hånade han.

Ynglingen bara log.

”Som om du någonsin skulle lyckas. Eller hur?” flinade Häxjägaren, men blev plötsligt osäker då hans fiende inte svarade.

Kättaren log bara sitt stilla leende utan att yttra ett ord. Trots att det var rent omöjligt upplevde Amanda tystnaden som om de två betraktade varandra, den ene med en växande fasa, den andre självsäkert.

”Det är inte sant”, fastslog Häxjägaren. ”Eller hur?”

Amanda svalde. Hon tyckte inte om hur detta utvecklade sig.

”Eller hur?”

Rösten var inte mer än en viskning nu och Häxjägaren bleknade.

”Det kan inte vara sant”, stammade han förfärat och skakade på huvudet så att det långa håret lämnade skimrande streck i luften efter sig. ”Det får inte vara sant.”

Veiric vände sig mot Amanda och de hårda ögonen glodde på henne med vrede och avsmak.

”Den här slynan?” spottade han ur sig och granskade henne från topp till tå. ”Du måste skämta med mig.”

”Dina dagar är räknade” hånlog Kättaren stilla.

Veirics ansikte förvreds i en grimas av rent vansinne. Fradga rann ur ena mungipan.

”Nej!” skrek han och hotfullt tog ett steg närmare Amanda. Konturerna följde lojt efter. ”Nej! Aldrig!”

Men plötsligt besinnade han sig, drog ett djupt andetag och sänkte handen som han höjt mot henne. Ett obehagligt leende spreds i hans ansikte, men den grymma blicken försvann inte.

”Nåväl”, sade han lugnt, men kallt. ”Vi får väl se vem som hinner före. Du och din patetiska lilla revolution, eller jag…” Han drog sitt böjda, lövtunna svärd med ett skarpt ljud då metallen skrapade mot skidans öppning av mässing ”… och mitt svärd.”

Häxjägaren måttade ett hugg mot Amanda, men hon hoppade undan i sista stund. Konturerna pulserade i luften och Veiric rätade på sig. Hans ansikte badade i ljuset från den avlägsna fullmånen.

Amandas ögon mötte Häxjägarens, och hon ryggade skräckslaget tillbaka. Ögonen var så blodsprängda att pupillerna liknade två svarta skalbaggar som badade i varsitt hav av blod. Saliv bubblade ur munnen på galningen, och hans lugn hade helt gått upp i rök.

Men i samma stund smälte den grymma blicken bort och Kättaren var i kontroll av Veiric igen.

”Spring, flicka lilla!” ropade han i panik. ”Spring och rädda dig! Du är vårt enda hopp!”

Och Amanda sprang igen, flydde från sina mardrömmar, flydde från mardrömmar som plötsligt blivit verklighet, som på något groteskt sätt slagit sig ur fängelset i hennes huvud, som fått kött och blod. Amanda sprang så snabbt som hennes trytande krafter tillät. Hon stapplade framåt i den mörka kloaken, hela tiden utan att titta bakom sig eller stanna upp för att hämta andan. Det smutsiga vattnet skvätte åt alla håll då hon flydde.

”Stanna, slyna!” vrålade Veiric långt bakom henne.

Amanda sprang och sprang, flydde från det hon alltid trott inte kunde fånga henne då hon var vaken. Men nu kom de levande mardrömmarna hela tiden närmare, hela tiden ett steg närmare. Ur den här drömmen kunde hon inte vakna, det fanns inget annat att göra än att fortsätta springa.

***

Till slut tog hennes krafter slut, och Amanda stannade, snubblade och böjde sig skälvande framåt för att kunna hämta andan. Strupen sved och hon spottade fräsande ur sig slemmigt saliv som fastnade på hakan. Lungorna brände som om glödande kol samlats i dem, och benen skakade av ansträngningen och skräcken. Ögonen och öronen bultade frenetiskt.

Andfådd drog hon in den förorenade och stinkande kloakluften i lungorna. Hon brydde sig inte längre hur smutsig eller hungrig hon var. Flykten var det enda som räknades. Amanda tittade sig runtomkring sig men kunde inte se någon eller något i mörkret. Hon kunde inte höra något heller. Hon var ensam, och risken var stor att hon var vilse också.

Amanda tvingade sig själv att lugna ned sig och stoppade handen i byxfickan. Hon tog fram tändsticksasken. Att vara rädd kommer inte att göra någon nytta, du är van vid det här. Du är van vid mardrömmarna. Hon intalade sig själv det om och om igen medan hon tog fram en tändsticka och tände den. Den lilla lågan slukade girigt mörkret, och Amanda kunde se var hon befann sig.

Men tändstickan var inte mycket till hjälp, tunneln hon befann sig i var identisk alla dem hon varit i hittills, det fanns inget utmärkande, bara grå väggar, smutsigt vatten och en obehaglig lukt.

”Nu ska du dö, din smu…”

Amanda vände sig skräckslaget om. Men innan Veiric hunnit avsluta meningen och utdela det dödande hugget hade tändstickan lyst upp galningens vita ansikte. Ögonen lyste som svarta ädelstenar när de stirrade på ljuset, och munnen förblev öppen utan att fler ord kom ur den.

I mindre än ett ögonblick fanns den förvånade minen i hans ansikte, sedan fattade han helt sonika eld och förintades i ett vitt, brännande hett inferno. Amanda kastades bakåt av den våldsamma explosionen och kände den heta luften slå emot sig. Det sista hon tänkte på innan hon förlorade medvetandet var på Veirics förvåning, och att han inte gett ett ljud ifrån sig. Inte ett skrik. Han hade bara stirrat på sin brinnande hand, medan den snabbt förvandlades till aska, som om detta hade hänt förut. Som om detta hade hänt otals gånger innan.

Det här kan inte vara verkligt. Bara ännu en mardröm. Det svarta mörkret slukade henne.

Inte ett ljud hade han gett ifrån sig.

Inte ett ljud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *